Nu är det testat och bevisat. En del människor kan bli trötta och deprimerade av vårljuset. Jag tror att jag hör till en av de mer känsliga för ljus, trots att jag motsägelsefullt nog också längtar efter de ljusa morgnarna och kvällarna. Men det är just i kontrasten mellan förväntningarna på de ljusa tider som ska komma och de mörka som har varit, som spänningar uppstår och jag tror inte alla sinnen hänger med. Jag pendlar mellan att känna mig nästan gråtmild, till att vara smått euforisk till sinnet.
Det kan ju inte vara riktigt nyttigt. Blir lite tonårsaktigt retlig och gnällig och barnsligt självömkande. Till råga på eländet är inte resten av kroppen och knoppen i fas med tonåringen i mig.
Nej, en hjärna full av minnesluckor och onda knän och andra värkande kroppsdelar ackompanjerar fint min gnälliga klagosång i falsett i ”sur moll”.

Jag hör i normala fall till dem som inte bryr mig om hur jag ser ut. ”De får ta mig som jag är”, brukar jag tänka…. ”Annars får det vara”.
Visst blir jag glad om någon mot förmodan skulle gilla något nytt klädesplagg
eller om jag får beröm för min frisyr eller nåt annat som råkar falla i
smaken, men ändå har det aldrig varit det viktigaste för min självkänsla.

Men nu,  så här på vårkanten, börjar jag känna mig lika blek och menlös som naturen omkring mig. Jag smälter liksom in i bakgrunden. Jag måste skärpa mig för att inte bli ett med det vissna gula fjolårsgräset, och inte tona ner omgivningen med min ynkliga klagosång.

Faktum är att jag tror att jag lyckas över förväntan. Jag är mer känd för att vara gladlynt än gnällig…… med det kostar på… 😉

En del är tydliga med att visa vad de känner, men jag känner att det hör till mina utvecklingsområden.

Visst gör det ont när knoppar brister – men när de väl brustit….

Jag inväntar med glädje den avspända tiden som ska komma, ”post knopp”, så att säga.

Men vi kan väl höra lite musik så länge. Kanske speglar den känslostämningarna?

Det här stycket hörde vi i alla fall på kulturkvällen.
Olidligt vackert… 😉