Trots anlag för pysselfobi, har jag i många år jobbat med de yngre barnen i skolan, där pyssel många gånger anses vara navet i undervisningen.

Om jag försöker mig på att göra en tomte av flirtkulor, kan man ge sig på att det blir den fulaste tomte man sett.
En gång blev min tomte så ful så jag och mina kollegor skrattade så vi grät.
Det var ju i och för sig roligt att glädja andra, men….
För ett par år sedan grät jag själv, på riktigt när jag inte hade kommit på vad jag skulle göra på skolans gemensamma julpyssel, och jag var ensam ansvarig för min grupp. Till slut fick jag moraliskt och praktiskt stöd och hjälp av en kollega, och jag överlevde även det årets julpyssel.

Jag klarar inte av mallar, helt enkelt. Det kan inte bli rätt när jag är i farten. Jag vet inte vad det är i mina gener som gör att jag inte fixar sånt som en 4-åring grejar galant. Men ibland träffar jag rätt. Om slutprodukten inte måste bli identisk med mallen, känner jag mig plötsligt befriad.

Men påskpyssel då?

Kycklingar, javisst! Ett gult tumavtryck som kropp, ett lillfingertryck som huvud och sen är det bara att rita ben, näbb och limma en stjärtfjäder, skriva Glad Påsk, och kortet är klart! Lätt som en plätt… 😉

Och det bästa är att alla kycklingar ser olika ut, och jag slipper få andnöd av att inte passa in i mallen. Det verkar som om barnen tänkte detsamma,  för flera kom och sa att mina kycklingar var roliga att göra.

Jag har alltid gillat att rita, men det är väl för att det är jag som bestämmer hur det ska bli. Har vissa anpassningssvårigheter, kanske. Men det får man leva med…. 😉

Nu är det alltså dags för årets
Gullefjun – mitt eget filmpyssel och knåp, i pysselstudion..

Glad Påsk! 🐣