Så trodde jag att den började, den kända barnpsalmen, när jag var liten. Det var jag nog inte ensam om och likt många texter som skrevs om och för barn blev även denna smått obegriplig.

När man sen börjar förstå orden, kan det bli än mer oförståeligt….

”Tryggare kan ingen vara,
än guds lilla barnaskara….”

Vilken var nu denna lilla barnaskara?
Var det jag, mina bröder och min syster?
Kanske var det några fler…
Kanske var det alla som bad en kvällsbön?

I så fall var det inte jag och mina bröder och min syster. Vi bad inga böner, såvitt jag kan påminna mig….

Min känsla från start har på något sätt alltid varit att religion innebär att någon eller några är inkluderade och några exkluderar från gemenskapen. Och ofta av någon outgrundlig anledning.

Det beror säkert mindre på grundarna av religionerna än uttolkarna av demsamma.

”Vart jag mig i världen vänder…”

Jag kan inte annat än tveka. Det finns ingen självklar väg att gå längre….

Man åberopar sin gud i olika tonarter runt om i världen och inte bara präster och imamer eller andra religiösa ledare  gör det, utan även de som vill bli sina länders presidenter eller statsmän och statskvinnor. Som om de vore bättre skickade att styra sitt land bara för att de uttalar namnet på sin religions gud.
Sen struntar en del av dem fullständigt i FN-deklarationer om mänskliga fri och rättigheter.

Jag känner mig fortfarande lika liten och förundrad över världen som när jag 5 år gammal sjöng den gamla slagdängan, ”Lasse, Lasse, liten…”

Listen to Camilla Lasse liten.mp3 by millroll #np on #SoundCloud

Men till skillnad från ”Trygga räkan”, var det ingen religiös text, och därigenom mer begriplig, även om världens storlek var svår att omfatta, och är minst lika svår nu.

Jag står kvar här än och ser just ingen bra utväg….