I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn i olika åldrar och i olika sammanhang. Inget barn är det andra likt, har jag lärt mig. Jag vet inte vad barnen har lärt sig av mig, annat än att man ska uppträda hyfsat mot varann och att göra sitt bästa, oavsett man arbetar eller sjunger en sång. Min idé om pedagogik är ganska enkel. Om man ger barn lust att lära och vara bra människor genom att försöka vara en bra förebild och visa intresse för det man lär ut själv, brukar det ordna sig. Det är grunden. Alla barn är inte lika och svarar inte likadant på information, men nästan alla barn svarar likadant på känslor. Är du glad och tillåtande, lyssnande och intresserad blir du bemött på liknande sätt.
Det intressanta är ju att det gäller inte bara barn, utan även ”andra människor”.
Jag misstänker att, har man blivit bemött med misstro och brist på respekt, just för att man är ett barn, kommer man själv tyvärr att bli märkt av detta som vuxen. Att aldrig ha blivit uppskattad för den man är, just för att man betraktas som mindre vetande som barn, kan inte ge någon god självkänsla.
Nu anser sig många vuxna vara bättre vetande än en tonåring som utan tvivel är mer kunnig och insatt inom ett område, än de flesta jag känner. Bara för att hon är 16 år, känner många en tillfredsställelse i att sätta sig på höga hästar och förminska denna kloka och starka tjej, som i detta nu har startat en världsomspännande klimat- och miljörörelse.
Vad som förbryllar mig mest är hur dessa människor blev som de blev. Hur de tappade sin medmänsklighet och förlorade sina sinnen för proportioner och perspektiv. Hur kan man exempelvis anse att det är en större synd att skolstrejka än att överutnyttja jordens resurser?
Kanske är denna brist bara ett tecken på det jag nyss nämnde – bristen på medmänskligt bemötande från vuxenvärlden i ens egen barndom. ”Barn gör inte som vuxna säger, men de gör som vuxna gör”, sägs det.
I fallet Greta Thunberg, tycks förhållandena vara de motsatta, på något bakvänt sätt. Alla unga följer Gretas exempel medan en ganska stor grupp så kallade vuxna på ett tonårstrotsigt vis beter sig så omoget och egoistiskt de bara kan.
Medan jag fortfarande var lärare brukade jag berätta för barnen om hur man uppträder som god körsångare: ”-Du ska inte sjunga starkare än att du inte hör dina närmaste grannar i stämman, men heller inte så svagt att bara grannarna hörs. På det sättet låter kören, eller klassen bäst, när alla bidrar efter bästa förmåga.”
Det där går ju att överföra till alla sammanhang där man är beroende av andra och också själv påverkar andra.
A och O är förmågan att lyssna, och också delta i ett sammanhang på lika villkor. Kan man lyssna på ett barn och även respektera barnets synpunkter, har man kommit en bra bit i sin egen utveckling.
Jag har under året som gått förundrats över en del personer i övre medelåldern och även yngre, som på oklara grunder tycker sig veta mest och bäst om i princip allt, inklusive klimateffekten och allt vad det medför, och därför anser sig ha rätt att på ett självgott sätt klappa mig på huvudet och tala om att ”det finns ingen anledning till oro. Klimatkrisen är bara fake och Greta Thunberg är utnyttjad av politiska intressen och någon PR-byrå (oklart vilken… 😉), Pk-media, samt sina egna ”ondskefulla” föräldrar.”
Min enkla fråga är då….
”Finns det någon som helst anledning för mig att lita mer på och tro på dessa självgoda, dryga människor än på dem som de älskar att kränka och uttala sig hånfullt om, nämligen all världens forskare och alla unga människor som bara önskar sig en framtid värd namnet?”
Svar: Nej!
Vi måste tro på dem som vill ha en bättre värld och anser det vara mödan värd att bidra till detta. Inte på dem som önskar sig tillbaka till det sämre!
Glad Påsk! 🐣
Time in Stockholm 
Tid 