Har du tid över?

När jag började blogga sommaren 2005 hade jag just det…. tid över….

Jag gick i stan och skräpade medan min sambo jobbade. Jag hade lediga somrar som lärare och när husen i vårt sommarboende var bokade och upptagna av mina syskon, fanns det ju inte så mycket annat att göra än att börja blogga. Jag hade ju nästan alltid skrivit dagbok och som barn skrev jag och ritade egna hästböcker på somrarna när jag var ”ensamt barn” kvar hemma med mina föräldrar. Eller så läste jag förstås. Många långa tjocka böcker. Jag hade helt enkelt tid över.

Kan man då betrakta den tiden som överflödig?

Nej, för mig har nog den där extratiden i tiden varit livsnödvändig. Andra människor blir rastlösa av för mycket outnyttjad tid. Att bara sitta och göra nästan ingenting. Att ta sig tid att fundera över något och sen skriva ner sina betraktelser. Är det inte lite av en lyx? Eller att sträckläsa den ena romanen efter den andra…

I nutid pratar vi ju mycket om att vi har väldigt lite tid på oss med tanke på klimathotet. Att nästa generation inte har någon framtid. Att artutrotningen också kommer att hota mänsklighetens framtid.

Och jag tänker på alla dem som nu är i tonåren, som inte kan leva ett lika sorglöst och lyckligt tidsfördrivande liv som jag kunde. Visst var världen inte idyllisk heller 1969, och det talades om miljögifter och annat som hotade djur och natur även då. Men tiden vi hade på oss var inte så utmätt kort. Vi hade aldrig så bråttom och även om många av oss gjorde uppror mot våra föräldrar, handlade det kanske inte om att vi gjorde det på liv och död?

Att fråga nutidens barn om de har tid över, skulle kanske kännas som ett hån.

”Nej, vi har inte tid, och framförallt har vi inte tid över”, skulle de kanske svara.

Men kanske är det just det vi – som har livet bakom oss – kan bidra med. Vi kan ge dem vår tid. Vi som har tid att påverka politiker och makthavare. Vi som har tid att tänka ut lösningar på framtidens gigantiska problem, och de av oss som har kunskap och erfarenhet att genomföra projekt som bidrar till ett bättre och fossilsnålare samhälle. Om bara vi som har tid över kunde ägna oss åt det, kunde vi ge ungdomarna tid att ägna sig åt att studera och planera sin egen framtid i lugn och ro, med vetskapen om att vi som har tid ska se till att de kommer att få en framtid.

Låter det som en omöjlighet? Har vi inte tid med det? Hinner vi inte? Vill vi inte?

Vissa dagar känns det helt omöjligt, när jag stöter på människor som helt blånekar till allt vad klimateffekten heter, eller som vill förstöra vår planet med andra gifter och överutnyttjande av jordens resurser. Ibland vill jag bara häva ur mig ilskna beskyllningar mot dessa människor och säga att ”Kom ihåg att det är ert fel när jorden går under! Kom ihåg att det var ni som inte trodde på vetenskapen och sket fullkomligt i nästkommande generationer….”

Men vad skulle det hjälpa? Ingen blir ju bättre av arga tanter som skriker och skäller på en…. Möjligen skulle ju jag må lite bättre av att lätta på trycket lite…. 😉

Men säg den lycka som vara beständigt?

Nej, det bästa är nog ändå att söka sig till likasinnade och söka inspiration och idéer där. Att stänga av de illasinnade rösterna inom mig och de röster utan medkänsla eller kunskap, som jag alltför ofta möter i sociala media och i Tv och radio.

Varje fredag, efter att ha demonstrerat tillsammans med de skolstrejkande ungdomarna, och andra vuxna och pensionärer som också vill bidra, känner jag mig styrkt och stärkt i min förhoppning om att det kanske finns tillräckligt många människor som vill och kan ge av sin tid och kraft för att rädda klimatet. Efterhand som veckan går klingar hoppet av….Kanske är det bara en fåfäng förhoppning?

Men tillbaka igen på Mynttorget får jag ny energi. Det måste finnas en framtid helt enkelt! Vi måste hjälpas åt och hämta kunskap hos varann. Vi måste ta oss den tiden. Och till att börja med måste vi tala om för politikerna att de måste samarbeta och inte motarbeta varann för att vi ska lyckas. Det duger inte att partier som egentligen tycker lika om åtgärder för att rädda klimatet börjar bjäbba mot varann, som i gårdagens riksdagsdebatt om klimatet.

Det duger inte! Om inte likasinnade politiker i Sverige kan komma överens – hur ska då all världens makthavare kunna enas?

Jag bävar… Men jag vägrar ge upp.

Vi kan inte ge upp. Det har vi inte tid med!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

11 maj, 2019 · 14:57

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.