Idag läste jag en artikel i Aftonbladet om hur vi måste fördela rättvist och hur alla människor måste känna sig delaktiga för att också vara villiga att offra något i kampen för ett bättre klimat. Det fick mig att tänka till.
Om man aldrig känner att man har en tillhörighet, om man är den som ständigt försakar utan att få tilldelning, känner man sig naturligtvis utanför.
”Det finns ingen rättvisa här i världen”, hör man ibland människor säga, och de säger det ofta som om det vore en naturlag, och inget att göra något åt. Och människor som kämpar för rättvisa förhållanden, inte bara för sig själv utan för alla, beskylls inte sällan för att vara antingen kommunister eller avundsjuka på dem som har gjort sig förtjänta av rikedom på grund av hårt arbete eller en sällsynt talang. Människor som kämpar för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter kan också beskyllas för att vara ”godhetsknarkare” och ”hycklare”.
Nog kan en kamp för rättvisa förhållanden grundas och uppstå i en känsla av utanförskap. Om man någon gång inte har blivit bjuden på en fest, och sen ser på Facebook dan efter att alla andra var där utom man själv, kan man ju känna sig aningen missgynnad och utanför. Om man ständigt upplever sådana saker som barn – att inte höra till de utvalda som går på partyn eller åker på häftiga semesterresor till utlandet eller inte får vara med i fotbollslaget för att man inte har något bollsinne – kanske man antingen fylls av avsky gentemot dessa människor som har allt men ändå inte delar med sig, eller så fylls man av ett revanschbehov, eller så fylls man av ett rättvise-patos – ”Jag ska kämpa för att alla människor ska få lika rättigheter till ett bättre liv. Att inga barn ska behöva ha det som jag har haft det”.
Eller så fylls man av bitterhet. Det kanske händer om man aldrig får ”återbäring”. Om ingen ser ens strävan efter ett gott liv. Om ingen förstår hur man lever på ruinens brant när man försakar ett par skor till sig själv för att ens barn ska få åka på klassresa. Om någon då säger åt oss att vi måste ändra våra vanor och försaka ännu mer, för att vi måste rädda våra barns framtid, kanske vi skulle slå bakut lite till mans och kvinns, även om vi visste att de har rätt egentligen.
Men bittra människor är sällan roliga, och vi har svårt att fördra människor som inte kan försona sig med tanken att en del har haft mer tur än andra, och hur rätt de bittra än har i det, känner vi sällan med dem. En klädsam försoning däremot, skapar medkänsla. ”Jag har säkert inte varit guds bästa barn heller, så jag förlåter dem att jag inte fick vara med. De förstod säkert inte att de gjorde fel.”
Förr i världen fick ju traktens fattiga stå utanför fönstret och titta på när de rika roade sig. En slags ”Nobelfest live”. Men då var man ju inte ensam i sin fattigdom. Numera kan man ju sitta ensam hemma på sin kammare och se när andra roar sig på Facebook, och kanske känna sig ensammast i världen. Eller så hittar man sina gelikar i en grupp eller vid en klagomur, där ens bittra tankar får gehör. En negativ gemenskap är kanske bättre än ingen gemenskap alls.
För att inte bitterheten ska sprida sig över världen borde vi därför sprida våra tillgångar och göra mänsklig samvaro över alla gränser mer tillgänglig. Vi borde bjuda på oss själva utan sluga baktankar om att få något igen. För att människor utan skyddsnät ska orka vilja offra något, måste människor med skyddsnät gå före och visa att det faktiskt kan vara värt det, och i längden kan det till och med vara lönsamt på alla plan. Men det är ju inget man tror på förrän man har sett det, och knappt då.
Vänlighet föder vänlighet och girighet föder girighet, men det är alltid vänligheten som måste vinna om mänskligheten – och allt övrigt liv också – ska överleva.
Time in Stockholm 
Tid 