I ljuset av ett mörker …

Det är i detta nu som sommaren har sin bästa tid. Allt är grönt och spirande, fåglar kvittrar och blommor knoppas, slår ut, och står i.

Försommaren ger fortfarande hopp om livet. En ungdomlig förväntan på något ovisst men ändå skönt. Vi som har levt många år på jorden vet ju att somrar sällan håller vad de lovar. Men ändå….Det känns varje år som en pånyttfödelse. Kanske ändå att denna sommar blir något alldeles extra?

I många år har jag levt för min långa sommarledighet. Att få uppleva åtminstone en vecka med medelhavsvärme, då man kan sitta ute långa ljumma, ljusa sommarkvällar i bara linnet utan att frysa, kunde räcka för att jag skulle känna mig nöjd med min sommar.

Men förra sommaren blev en vändpunkt. Visst njuter jag även i år av att sitta i solen ett tag och bara låta mig omfamnas av värmen, men sedan förra sommaren känner jag inte någon sorg om det regnar en dag, eller om det blir småkyligt på kvällarna. Det har naturligtvis att göra med att jag är pensionär och att jag inte har någon absolut deadline då allt underbart tar slut i och med att höstterminen startar. Men det är ju förstås inte bara det. Detta år har varit omvälvande och tankeväckande med tanke på den klimatkris som är förestående, om ingen gör något… Om inte alla gör något…

Men vad vore människan utan det minsta hopp om framtiden?

Just denna vecka är den sista veckan i år då ”vi går mot ljusare tider”. Fortfarande kan vi hoppas på något bättre. Men redan på midsommarafton är det kört igen. Vi får ”skynda att älska…dagarna mörkna minut för minut”, som Tore Jansson skaldade.

”Snart är det jul igen”, sa min pappa nästan alltid på midsommar, lite skämtsamt, men jag kunde inte förstå hur han kunde tänka på det på årets ljusaste dag. Nu förstår jag. Och jag förstår också hur svindlande fort tiden går och jag förstår att ”vår tid är nu” och om vi ska hinna göra något måste vi börja nu. Helst skulle vi har börjat förra julen. I det här fallet – med klimatet – lönar det sig inte att vara efterklok. Ändå måste vi för att förstå hur den här situationen har uppstått också vara efterkloka och kunna dra slutsatser av det som händer och sker. För att kunna dra slutsatser måste vi vara kunniga nog att förstå konsekvenserna av vårt handlande.

”Ingen människa är ond”, brukar Greta Thunberg säga…”Men väldigt många är inte tillräckligt informerade”… Jag önskar att hon har rätt, för i så fall vore det ju enkelt att starta en ”folkbildningsrörelse”. Och sen kunde vi alla börja jobba åt samma håll, och dessutom förstå varför vi gör det.

Det låter kanske enkelt, men det tycks vara svårare än någonsin att övertyga folk om att forskning byggd på kunskap är bättre än vidskepelse och gammal folktro. Men i våra ljusa stunder kan vi kanske övertyga tillräckligt många? Skam den som ger sig! Och i ett totalt mörker kan minsta ljusglimt synas bättre än den gör på en soldränkt sand vid ett glittrande hav, där vi bara bländas och blinkar mot solen och skyr det starka ljuset.

I ljuset av ett mörker kan vi kanske finna vårt sanna jag och lyssna till dem som kan ge oss kunskap och styrka nog att upplysa vår omgivning…

Snart är det jul igen…