Att vistas….

Är ”vistas” ett så kallat passivt verb? Det känns ju så.

Att vistas i naturen kan innebära så mycket. Man kan sitta på en mossig sten och filosofera över kottar och bär, eller man kan fjällvandra många mil om dagen, eller paddla kajak i Stockholms ytterskärgård. Om man dessutom råkar säga att man älskar att vistas i naturen kan man nog i vissa kretsar beskyllas för att vara miljömupp eller något annat förkastligt…. 😉

Idag läste jag emellertid att det är bra för kropp och själ – ja, för hälsan, helt enkelt – att vistas i naturen minst två timmar i veckan. Det kan tyckas vara lite men har tydligen ändå stor effekt på hälsan.

Det är jag säker på. Dessutom tror jag att vistelse i skog och mark befrämjar kreativitet och inlärning. Att bara sitta eller gå och studera naturen utan att egentligen ha som mål att lära sig något, gör ändå att man blir bekant med annat liv och växtlighet som befinner sig där. En människa som har vistats mycket i skogen skulle bli förvånad om det plötsligt kom en kanadagås promenerande på stigen, medan ett barn som har rest med sina föräldrar till Kanarieöarna på semestern hela sitt liv kanske inte skulle förvånas över en palm i en granskog.

Naturen anpassar sig ständigt till omgivningen och till väder och vind och nya arter kan smyga sig in efter hand, men om man inte vistas ofta i naturen skulle man inte kunna se hur och vad som förändras. Om man ska ha förmåga att lära sig något om naturen måste man också ha haft möjlighet att vistas i naturen. Att bara betrakta och studera kottars form eller en myras väg till stacken kan ge så mycket mer än att läsa om myror eller olika sorters träd. Jag lärde mig ”the hard way” känna skillnad på tallkottar och grankottar eftersom det gjorde mycket ondare att råka kliva barfota på en tallkotte än en grankotte… 😉

Även om man bara passivt vistas i naturen, har man ändå gjort ett aktivt val att ta sig ut i naturen. Att se och betrakta och lyssna till ljuden i skogen eller vid sjön. Det kan ju liknas vid att lyssna på en kompis som är ledsen eller glad. Att ge den av sin ”dyrbara” tid. Känner man kompisen väl behöver man inte ens lyssna utan kan bara se om inte allt är sig likt. Man kan kanske inte behöver göra mer än att uppmärksamma och visa att man gör det.

Om man ser att naturen och djurlivet förändras på ett sätt som inte är normalt kan det vara bra att det finns ”visselblåsare” som ser och uppmärksammar andra på vad som sker.

Att ”vistas” är kanske inte så passivt som det verkar. Eller som det bakvänt uttrycktes en gång i teknologernas gamla skämt-tidning ”Blandaren”:

-”Gör inte bara nåt – stå där”!

…Kan vara lättare sagt än gjort…. 😉