Tid för blogg…

Fastän jag är en ”semestrande pensionär”, har jag knappt haft tid över för ett vanligt vardagligt blogginlägg om allt och intet.

Sista månaden har jag varit på landet. Det ställe på jorden som jag känner mest och bäst. Mina föräldrar köpte det 1946 och sedan 80-talet har mina syskon och jag ägt det tillsammans, fast mina föräldrar levde ju mycket längre än så. De ”abdikerade inte från tronen” förrän långt in på 2000-talet, och först i år – eftersom vår mamma dog i höstas vid 99 års ålder – känns det som om det är vårt på riktigt. Även om föräldrarna inte har varit här sedan 2010, svävar fortfarande deras andar ändå över detta lilla paradis de skaffade åt sig och oss.

Men ”vi är stora nu, och kan själva”, i 60, 70-årsåldern!

En del mognar sent…åtminstone jag. 😉

Detta leder förstås till en del åtaganden och beslutsfattandet om vad som ska åtgärdas på tomten, vilket är en hel del, men det gäller att prioritera. Den som spar, ”hen” har….

I år har vi emellertid prioriterat att röja kring staketet som omgärdar tomten och som väl har stått där sedan långt innan mamma och pappa kom hit. En del av staketet finns inte längre och en del är inte synligt på grund av riklig växtlighet i och omkring det….En grindstolpe är helt nedprejad av någon lastbil med sand som för några decennier sen försökte ta sig in genom grinden, då sandstrand skulle anläggas på tomten. Problemet, sedan några år tillbaka är att vi har fått besök av vildsvin, som bökar upp stora hål i gräsmattan och äter upp potatisarna i grönsakslandet precis innan de är mogna för skörd. Därför har vi nu tänkt byta ut staketet mot ett nytt, vilket är lättare sagt än gjort, då växtlighet och staket på flera ställen har ”vuxit sig samman till en..”

De senaste veckorna har vi alltså ägnat några timmar om dagen åt att klippa fram staketet ur sina gömmor. Det är långt ifrån klart, men en bra början är ju alltid en god start. Däremellan har vi ägnat oss åt kvartettspel med bror och svägerska, bastubad, festande med seglande gäster och andra släktingar som har kommit på besök. Några lediga kvällar har vi sett på Tv-serien om Tjernobyl. Ruskigt bra, med betoning på ruskigt. Den har bara övertygat mig ännu mer om människans tillkortakommanden i förhållande till den teknik hon själv har varit med om att skapa. Hur säker kärnkraften än skulle kunna bli, kan den ändå åsamka förödande skador på allt liv för många hundratusen år framåt i tiden, om den kommer i orätta händer – vilket den alltså redan har gjort.

Att gå här och rota i sin barndoms buskar och snår känns däremot rätt rogivande, om än fysiskt ansträngande. Man kan upptäcka nya muskelgrupper i sin kropp som man inte hade en aning om innan man fick träningsvärk i dem…

Det är också tillfredsställande att arbeta med sin kropp och känna att man gör något vettigt och inte bara för det egna höga nöjet att bli fysiskt stark, som när man går på gym, exempelvis.

Men igår ”helgade vi vilodagen”, och eftersom ena halvan av vår ”Sommarkvartett” for hem igår kväll, och eftersom det började åska och regna efter lunch idag öppnade sig ett hav av bloggtid…. Bara sådär… 😉

Alltså – till verket! 😊

Jag har märkt att nästan vartenda blogginlägg sedan förra sommaren har på ett eller annat vis handlat om klimatet och effekterna av utsläpp av koldioxid på livet på vår planet. Vad jag än har börjat skriva om, har jag alltid hamnat där. Men årets väder i Sverige har lyckligtvis inte hittills verkat lika olycksbådande. Vi har orkat jobba på staketröjningen utan att svimma av värme. Förra året orkade vi knappt gå några steg på tomten utan att dåna. Jag tillbringade större delen av sommaren i skuggan av vår närmaste tall, och i vår vik blommade algerna som aldrig förr, när vi som mest behövde svalka oss. I år är sommaren välbehövligt sval, omväxlande och föredömligt ”svensk”.

Vad som i övrigt är ”svenskt” har i sommar varit på dagordningen, med mycket varierande svar. Jag tänker inte skriva så mycket om det, annat än att de som ordar mest om ”svenskhet” är de som visar minst prov på det som jag förknippar med ordet ”svensk”:

Att vara lite eftertänksam, klok, vänlig och kanske lite torrt faktisk och teoretisk. Att hålla på schyssta värderingar som ”människors lika värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”asylrätten”, ”barnkonventionen” och ”internationell solidaritet”. Att vara stolt över framstående svenskar och samtidigt ha lite dåligt samvete för att vi inte gör mer. Att älska Tage Danielsson, Astrid Lindgren och att beundra sådana som Olof Palme och Greta Thunberg, som gör avtryck och intryck ute i världen.

Det är det Sverige och de svenskarna jag känner mig stolt över och som gör att jag vill leva i detta land tills jag dör. Det är de hjälpsamma och uppoffrande svenskar som vill hjälpa dem som har det svårt och som vill göra vårt land ännu lite vackrare genom att bidra med kunskap och klokskap och hängivenhet så att vi tillsammans kan påverka politiker och makthavare att agera i rätt riktning när det gäller miljöpolitik, kultur, skola, pedagogik, omsorg, meningsfulla liv och en kärleksfull och inte minst, en rolig och utvecklande tid på jorden. De människor som tror andra om gott och vill andra gott, kan bidra och göra världen bättre. De som kommer hit och försöker, och också lyckas, leva sina liv som goda samhällsmedborgare och vill bidra med sina erfarenheter och kunskaper efter sin förmåga. De är lika goda föredömen som ”en ann”, som knappast har fått kämpa lika hårt för sin överlevnad. Vi är alla svenskar med olika ursprung och förutsättningar. Om några av oss har fördomar, är det vårt eget fel, eftersom fördomar är just fördomar, och bygger aldrig på sanna fakta. I så fall är det inte fördomar. Om du har fördomar om några, har du valt att inte ta reda på sanningen.

Är du en god svensk – i min mening – möter du varje ny människa förutsättningslöst innan du bildar en egen uppfattning. Frågar och lyssnar på svar. Svårare än så borde det inte vara. Men det är svårt nog…. 😉

Och egentligen….? Vad spelar det för roll om du är svensk, turk eller kines?

Vi borde kunna säga att vi är stolta över att vara en människa. Att representera mänskligheten. Men det är ungefär lika svårt att vara stolt över att vara människa som att vara svensk, i dessa tider. Så det bästa är väl att vara stolt över sig själv, till att börja med. Om det går bra kan man gå vidare till sin ”nästa”, sin familj, sin släkt och sitt grannskap. Och om man inte lyckas med det finns det ju alltid möjlighet att påverka sig själv och sina närmaste i rätt riktning.

Gräv där du står, och du ska finna… vadå? Ja, det är det som är spännande med livet – att inte veta riktigt vad man söker… 😉…. Men vi har t.ex pratat med fler grannar den här sommaren än på alla tidigare år, bara för att vi har stått utanför vår tomtgräns och bökat och klippt i buskarna och varit tillgängliga. Och vi har fått en del råd och dåd om vildsvin och annat. Det gäller bara att kliva över sin ”comfort zone”… Men det tog tid! 😁