Hjärtliga Gratulationer!

Idag fyller min kära blogg 14 år. Jag började 2005 av en händelse att blogga, och fortsatte av ren lust att skriva. När jag sedan fick några ”följare” och vänner som läste vad jag skrev och som jag också följde, var det klippt. Min ambition var från början att skriva och att utveckla det, men efter hand har det där skrivandet blivit mer terapeutiskt eller självläkande eller…. Bara för skojs skull helt enkelt. 😉

Först var jag engagerad i mycket och ville förmedla det, likt en krönikör i en dagstidning. Sen startade jag en ”Färgradio”, på uppmaning av en annan bloggkompis, och gjorde ”program” (egna små filmer)om kvinnors musik, till kvinnodagen åttonde mars 2006. Sen ville jag skapa lite nya grejer, och fick med flera av bloggkompisarna på en liten intern programserie à la ”Sommar i P1”. Men det var ju långt före poddarnas tid, så det var inte så lätt att genomföra. Dock misstänker jag att SR har knyckt min idé om ”var och en sin egen sommarpratare”, när de några år senare lanserade ”Lyssnarnas sommarpratare”. I alla fall såg jag att misstänkt många länkade in på min ”Sommar-sida” här på bloggen, under en period, och därpå började SR med denna ”lysande idé”.

Vad jag själv insåg då var att det är inte alls enkelt att ha ett eget sommarprogram. Särskilt inte om man måste vara sin egen producent, men det var inte det största hindret. Att hålla låda själv är inte särskilt kul. Man tröttnar på sin röst, och man stakar sig och läser fel. Nej. Tacka vet jag skrivandets sköna konst. Och man behöver inte följa manus om man inte vill. Och man kan sluta när man vill. Och inte är det särskilt pretentiöst heller. Ingen behöver veta att man håller på och bloggar. Det är bara att skriva om man har lust. Annars får det vara.

Så tack kära blogg, för detta egna rum i luftrummet! Och tack för att jag får bestämma själv. Faktiskt det bästa jag har gjort, förutom att gå i pension, förstås, men med det gemensamma att det är jag som bestämmer!

Och de senaste 7 – 10 åren har jag bestämt att det går bra att bara skriva, utan en massa extrabesvär, oavsett om några läser. Jag har helt enkelt blivit mig själv nog. Fast jag gillar ju förstås att bli läst, men det är inte därför jag skriver. Det är för att jag vill ha Tid för mig själv, typ… 😉

See you!