Jag vet inte varför, men tiden går fort och rätt som det är har vi gått in i dvalan – i vintertid.
Inte så mycket händer men ändå har vi fullt upp. Ett Sopp-teaterbesök vid lunchtid och sen är det plötsligt kväll… 😉
Men jag har inget att klaga på för egen del. Jag lever och bestämmer över mitt liv. Ännu inte alltför glömsk, lever inte ensam, är frisk och har allt jag behöver.Det är en nåd att stilla bedja om.
Om omvärlden också kunde må lika väl. Om människor kunde behandla varann och vår planet respektfullt och inte överutnyttja jordens resurser….
Det handlar kanske bara om det.
Använd inte mer än du behöver. Ät lagom mycket. Jobba inte ihjäl dig. Flyg inte i onödan och helst inte alls. Gör förnuftiga val.
Tänk om det vore så enkelt. Då hade vi ju inga problem. Vore det tråkigt att leva då? Kanske. Men jag skulle nog hellre ha en tråkigare värld, än ingen alls…
När Allgelgona-helgen kommer har vi vi passerat spökdagen – Halloween – i mitt tycke en ganska trist helg. Men jag har aldrig varit särskilt pigg på skräck och läskigheter.
I år blev jag dock ganska road av att läsa om Greta Thunberg, som hade kommit på att hon inte behövde klä ut sig alls eftersom hon är skrämmande nog i sig själv, för alla klimatförnekare. Varpå en hel lite armada av små flickor över hela USA klädde ut sig till Greta i gul regnjacka och med en ”skolstrejk-för-klimatet-skylt” i högsta hugg på jakt efter klimatförnekare i sin omgivning.
Roligare än så behöver inte jag ha det, än att glädjas åt sånt. 😉
Men dagen efter stora skrämmardagen infaller alltså den lite mer tungsinta ”alla helgons dag” då vi besöker våra döda på kyrkogårdar runt om i landet. Det är fint och vackert och eftertänksamt.
Vi besökte mina föräldrars grav, och för första gången fanns deras båda namn på gravstenen. Det kändes bra.
Pappa var ju aldrig så förtjust i att besöka gravar på kyrkogården. Det var mamma som släpade iväg honom till hans föräldrars grav varje år.
Och sen har han ensam vilat där i sex år innan han fick sällskap av mamma förra året. Jag tycker om att de är tillsammans nu på något sätt. Även om ingen av dem var religiös, kan man ju ändå tänka och önska att deras själar har det roligare tillsammans, än på olika håll.
Såsom de hade mycket roligt i levande livet kanske… så ock någon annanstans….?
Fast det är väl i de efterlevandes minnen de lever vidare i ett slags muntert samspråk. Och det är ju gott nog. Det är inte alla som gör…
Bäst att passa på att komma ihåg att glädja sig medan man kan. Och medan man hinner…
Tiden går och försvinner innan man vet ordet av.
Men som någon sa … ”kan du glädja dig åt lite, har du mycket att glädjas åt”….
Sov gott!
Time in Stockholm 
Tid 