Sedan jag pensionerades för ett år sedan, har jag på det personliga planet befunnit mig i ett mindre lyckorus, som jag ju har skrivit om tidigare. Att för första gången i mitt liv känna att jag bestämmer över mitt eget liv och min tid.
Gott så!
Mitt första år som pensionär kändes ju som en förlängd smekmånad, och jag stortrivdes, även om det också hände sorgliga saker i min familj, såsom min mammas bortgång… Men även i det fallet tänkte jag att det hade varit så mycket svårare om jag fortfarande hade arbetat.
Allt jag gjorde kändes lätt, inspirerande och roligt. Som att ”klimatstrejka” på fredagar, exempelvis. Och det är väl också det som fortfarande känns enklast och viktigast.
Efter denna sommar har saker och ting delvis förändrats. Jag har börjat sjunga i min gamla kära kyrkokör igen. Det har jag visserligen valt själv, men plötsligt känns inte min tid lika fri längre. Två vardagkvällar upptagna varje vecka…
Och min sorglösa inställning till tiden blev ett litet hack mindre sorglös.
Men som sagt… Jag har ju valt det själv. Ett ytterligare litet smolk i glädjebägaren är väl att min röst har varit lite småkrasslig sedan jag började sjunga igen. Jag har fått små hostattacker och blivit hes, utan att egentligen vara förkyld. Och då faller ju lite idén med att sjunga i kör när själva sjungandet inte är på topp. Sångglädjen som jag tyckte att jag återfunnit under sommaren, fanns inte riktigt där när jag hela tiden måste parera med halstabletter och vattenklunkar för att inte börja hosta.
Jag sjunger inte längre förstasopran vilket ju är bra, men rösten håller inte heller i lägre register. Nå…Jag ger mig och kören några chanser till…
Sen är det andra lite mer osynliga tecken på en slags stress som smyger sig på. Lusten att kasta mig ut i kulturlivet är inte lika stor som förra året. Jag kan känna en motvilja mot att springa iväg på konserter, konstutställningar och bio, trots att jag gläds och njuter när jag väl är där.
Jag har vaknat väldigt många morgnar med huvudvärk, som visserligen går över, men som också känns lite stressrelaterat. Men jag har inget att vara stressad över. Jag bestämmer ju fortfarande över mig själv.
Jag inser motvilligt att jag kanske inte gör det ändå. Det finns en slags inre högsta domare som säger att jag inte riktigt duger….
…. som säger:
”När ska du egentligen färdigställa ditt projekt? När ska du göra slag i saken och göra det du har sagt att du ska göra i 12 år, sedan du fick idén till projektet med de där danserna? Och varför kan du inte åtminstone läsa en god bok istället för att hänga över den där skärmen i oändlighet? Och solen skiner! Ta en promenad – det är väl det minsta man kan begära av dig?”
Och jag försvarar mig:
”Jag har ju nu sett till att musiken ges ut på Spotify och jag har ju ”stimmat” musiken, och nu har jag också anmält mig som programpunkt på skiss-föreställning om två veckor (en slags konsert eller uppvisning) när gamla ”rytmikare” ska ha återträff och fest efteråt. Vad begär jag egentligen av mig?”
HD: – ”Ja, nu ja!”
Ja, ni hör. Min inre domare är lika sträng som en arbetsgivare… 😉
Jag:
”…..dessutom är jag faktiskt pensionär och har rätt att göra vad jag vill med mitt eget projekt!”
Det hjälper inte riktigt vad jag säger åt mig själv, för huvudvärken smyger sig ändå på. Och den lilla olusten att göra något överhuvudtaget.
”Nej, så här kan vi inte ha det”, säger plötsligt hela min kropp och ställer sig på bakhasorna.
….Och så blir jag förkyld….
Nästan som en välsignelse.
Plötsligt känner jag inga krav längre. Alla ouppfyllda förväntningar på mig själv kan flyga och fara. Med hosta och snuva och en liten feber kan jag helt enkelt inte göra annat än att vila och dricka thé med honung och klappa katten, och ingen inre röst förmanar…
Så skönt! Jag är sjukskriven från mig själv. Jag behöver inte ens ringa och tala om för mig om jag kommer på måndag.
Det kan jag skita i! 😉
En välsignelse i rättan tid.
God helg, och gör som jag – ta det lugnt! Om du inte är förkyld kan du alltid skylla på vädret. Tänk på regnet, och hylla det! 😊 💕 ☔
Time in Stockholm 
Tid 