Astrid!

”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…”

Det var så hon skaldade en gång i tiden, dagens jubilar, intet ont anande. För inte kan hon ha trott att vi människor kunde påverka klimatet så till den milda grad som har skett sedan hon föddes, 112 år sedan? I så fall hade hon säkerligen inte uppmanat så till detta skeende.

Astrid, vår Astrid… Den mest naturkära, djurkära och barnkära person det här landet har skådat, vill jag påstå – hade säkert manat till återhållsamhet och sans, om hon hade vetat vilka följderna skulle bli av vår västvärlds vilda liv och leverne.

Istället har den folk-kära sången som uppmanar till att sätta fart på värmen och sommaren, sjungits av tusentals barn i Sveriges skolor på avslutningar och andra högtider sen decennier tillbaka…

Men som tur är, är det här ingen politisk text som vill förbjuda eller göra om texter som inte passar in i samtida koncept. Ingen tänker stänga bibliotek eller förbjuda all lek. Ingen tänker sträcka ut sin långa arm och dra in tillståndet att sjunga en så politiskt inkorrekt text inför alla stackars värnlösa barn som inte förstår sitt eget bästa…

Det vill säga…. I det här fallet råkar det vara just barnen som förstår sitt eget bästa. Det är de som har tagit till sig budskapet om människans bidrag till uppvärmning på vår jord.

Vem vet om det inte beror på just denna poetiska textrad som Astrid bjöd på för många år sedan?

Astrids bidrag till konsten har väl varit just det, att visa på att allt är möjligt. Att inte hämmas av förnuftet, men att också lyssna till det omöjligas förvandlingskonst.

Om någon kan sätta fart på sommaren, så att bäckarna hoppar far, så benen blir fulla av spring – kan vi då inte också vända om i dansen?

Jo, i Astrids värld kan vi det. Vi kan ta två steg bak likaväl som två steg fram. Vi kan förvandla oss från lortar till hjältar, och vi kan göra det omöjligas konst möjlig.

Det enda vi inte får göra är att sluta lyssna till denna omöjliga, oböjliga berättandets konst som kan försätta berg och förvandla hjärtan av sten till hjärtan av guld, och ett iskallt regnigt Stockholm i november, till en kohage alldeles grön….

… så att ingen vill göra himlen vacker om kvällen, och göra den alldeles skär, eller göra löven nya på träden och små fågelbon här och där…

Ja, ni vet allt det där som bara blir till om vi gör som vi vill… 😉

Vi barn av Astrid Lindgrens värld har levt ett rikt inre liv….

I mitt liv finns det ingen, förutom ”de närmast sörjande”, som har påverkat mig och min fantasi och mina tankar så som Astrids och hennes böcker. Och de, i sin tur, har fört mig vidare till andra böcker, andra författarskap och andra tankar.

Och när jag nu skriver ordet ”tankar”, kommer i min mobil upp en emoj för ”en bensintank” upp som förslag… ⛽

Som av en händelse?

En lustig ironi i detta i alla fall – i en bloggtext som handlar om en text som (ofrivilligt) vill uppmana till uppvärmning av jorden.

Men om man tänker, att med ord ”tankar” vi energi, som gör ”tanken” fossilfri – så har vi *simsalabim* gjort det omöjliga möjligt…