Tid för mig…

Det har varit en ganska ”stressig” höst för mig, om jag jämför med förra året…

Glöm inte att jag är pensionär… 😉

För en pensionär blir det stressigt om man har fler än en inbokad aktivitet per dag. Och ibland är en aktivitet en för mycket…

Det är inte bara jag som säger. Jag hör fler pensionärer uttrycka samma sak.

Nu har det varit lite mycket för mig ett tag och trots att jag har valt helt själv att börja sjunga i kör igen, att visa upp mitt dansprojekt för andra rytmikare (förra lördagen), att spela i orkester, samt umgås med nära och kära då och då, men långt ifrån ofta, och njuter av det, drar jag en lättnadens suck när vi har avslutning med orkestern för terminen, när jag pga hosta inte kan vara med på adventskonserten, och att jag genomförde uppvisningen av mina danser gjorde mig förstås stolt och glad, men det kostade på….

Jag begriper inte hur aktiva och drivande personer överlever, när de dessutom har ett jobb, vid sidan av, eller ett som de lever för? En del har dessutom familjer att försörja och eller gamla föräldrar att ta hand om.

Men människor är olika… Och dessutom… Vem har sagt att man verkligen mår bra av att vara ständigt aktiv och på toppen av sin förmåga?

Jag tror att jag mår bra av det, men bara högst tidsbegränsat. En vecka eller så, funkar hyfsat för mig… 😉

Tänk på alla som lever i detta år ut och år in utan möjlighet att andas. Men frågan är varför? Varför måste man hela tiden vara på topp? Då hinner man ju aldrig uppleva skillnaden mellan att ha en halvbra dag eller en helt underbar dag då allt flyter. Men i alltför många jobbannnonser krävs det stresstålighet. Varför? Är det en maskin man vill ha?

Jag är så tacksam över att jag slipper den där jakten på det optimala. För mig räcker det helt och hållet med mina egna förväntningar på mig själv. Och ibland saknar jag den lilla grupp jag en gång tillhörde, som kallade sig AS – Apatiska Sällskapet. Vi hade det gemensamt att vi njöt av att göra ingenting. Vi gjorde gärna ingenting i varandras sällskap, därav namnet…

Roligare än så behövde vi inte ha…. Dock var det där apatiska stämningsläget också tidsbegränsat. Till slut orkade vi helt enkelt inte vara så overksamma, utan gick helt enkelt ut och köpte en pizza, eller gick på bio…. 😁

Det var naturligtvis lite skämtsamt alltihopa, men andemeningen var den att vi trivdes i en väldigt låg-effektiv miljö under den perioden.

Och det är något befriande i att inte vilja ha något mål eller mening med något, och att acceptera att det är så.

Nu vågar man knappt tänka så en gång. De andra äldre rytmikare jag träffade på rytmikfesten, hade väldigt svårt att tänka sig att inte jobba alls. Naturligtvis kan det vara av ekonomiska skäl, men inte alls bara därför. Även om man är långt över 70 vill man ogärna sluta ha någon rytmikgrupp eller ensemble som man ansvarar för. Som tur var kunde jag ju referera till mitt projekt som jag ju har jobbat med i många år, och därför slapp jag undan kravet på att vilja jobba till död-dagar. Och det förstod de ju, eftersom de gillade mina danser och allt det och förstod att det tog tid…

Men så här efteråt, kan jag erkänna att jag älskar att vara ledig. Att tänka på ingenting och göra ingenting, ända tills jag får ett ryck och vill hoppa ur myskläderna och gå ut och göra en insats. Jag vet att det kan verka omoraliskt kanske?

Ok…Men då kompenserar jag det genom att klimatdemonstrera på fredagar, t.ex. Jag hoppar också över shopping på Black Friday, och stannar på marken, äter mest vegetariskt och eftersom jag inte har körkort kan jag inte minska bilkörandet, även om vi i familjen använder bilen en gång i månaden.

Kanske inte kan kallas klimatkompensation, men ”moralkompensation”.

Det är skönt att känna att så lite aktiviteter som möjligt har positiv effekt på klimatet. Jag bidrar i alla fall så lite som möjligt till den globala uppvärmningen. Men naturligtvis räcker inte det, men jag tänker att om alla människor vore en gnutta mer passiva och förnöjsamma med våra liv, alllrahelst i västvärlden, skulle det kunna påverka så mycket mer.

Om vi alla kunde glädjas åt ingenting, skulle världen ha så mycket mer att glädjas åt.