Tid att leva…

Ännu finns det tid att leva på vår planet. I vår del av världen. Om vi är friska. Om vi har mat för dagen och någonstans att bo.

Om vi har något att leva för. Om det finns någon mening med det liv vi lever här och nu, tror jag att vi också vill förmedla det till andra, och i  lyckliga fall även förbättra andras levnadsvillkor. Nu, och i framtiden. Vilka vill inte det…? Räck upp en hand! Kanske är det bara alla så kallade ”godhetsknarkare” som vill?

Jag lever ändå på hoppet om att människor inte är onda av naturen, och att de flesta med hygglig uppväxt och kärleksfull omgivning har förmåga att ta till sig begrepp som solidaritet, vänlighet, snällhet, givmildhet, utan att gå i taket av hat och ilskna reaktioner.

Jag läste någonstans att någon kallade motsatsen till ”godhetsknarkare” för ”hatpundare”. Inte heller ett särskilt trevligt eller försonande begrepp, men naturligtvis träffande. Men det slog mig att vi som anser oss vara goda, borde ju inte vara så elaka att vi kallar vår motsats för något så elakt som hatpundare.

Frågan är alltså hur man besvarar elakhet?

När jag fortfarande var ”ung” och arbetade i skolan, brukade jag ju säga till barn som hamnade i bråk – och därpå skyllde på varann med… ”det var han som började” – att ”den som slutar först är bäst”!

Oftast var inte konflikten värre än att båda genast bedyrade att ”jag har redan slutat”. Om det är en djupare konflikt i botten hjälper det kanske inte med min ”standard-hjälp- till- självhälps-fras”, men väldigt många gånger tyckte barnen att det var allra enklast att vara den som slutar bråka först, och dessutom bli ”bäst” i frökens ögon. Om någon av dem inte slutade skylla på den andra gick det ändå ganska fort att förklara för denne att det blir bara värre och värre om man fortsätter bråk. Det som börjar med en knuff kan sluta med krig. Om man slutar med första knuffen och säger ”förlåt, det var inte meningen”, brukar det vara lättare att förlåta än om alla inblandade står med blåtiror, knutna nävar och arga svordomar i högsta hugg. Vem vill säga förlåt  det läget? Eller förlåta?

Barn är kloka och har inte hunnit lagra minnen av så många oförrätter än, så ju tidigare man bromsar bråk, mobbing och elakheter, desto bättre. Annars ser vi ju tydligt hur våldet eskalerar ute i världen, och hur folk tidigt bildar sig förutfattade meningar och har fördomar om andra, och så trappas elakheterna upp.

Tänk om det hade stått en sträng men rättvis fröken vid deras sida och sagt:

”Den som slutar först, är bäst!”

Hur hade världen sett ut då?

Så passa på att göra det bästa av ditt liv!

Och för framtidens barn – Ge dem tid att leva på bästa sätt också…. och ge dem möjlighet att göra fel och att rätta till sina misstag, såsom ock vi har haft den chansen, och fortfarande har, även om chansen och tiden krymper.

Den som slutar först är bäst….