Idag läste jag om en av mina favoriter i en intervju i DN. Det handlade om Suzanne Osten, som numera är i 75- årsåldern men är ”still going strong”. Det är såna människor jag blir inspirerad av, och kan känna att ”66 är ju ingen ålder på en häst…”
….eftersom jag själv är just 66. 😉
I den här intervjun berättar Suzanne Osten emellertid om hur hon pajade sitt knä, en gång när hon skulle springa efter en buss, och sen har hon fått gå med käpp. Hon beskrev hur åldern gör sig påmind genom kroppen och hur trist det är när huvudet är fullt av idéer som man inte kan förverkliga på grund av ett trasigt knä – eller annan kroppsdel – inte kan förverkliga. Hon var mitt i ett regissörsuppdrag och insåg att hon inte kunde visa med kroppen och med rörelse för sina skådespelare hur hon ville ha det.
Att jag läser detta just idag är en händelse som ser ut som en tanke…
Jag har sen länge planerat att videofilma mig själv när jag dansar mina egna ”sifferdanser” till mitt pedagogiska projekt, och hade bokat vår samlingslokal i huset för detta ändamål. Det kändes äntligen som jag tog tag i det här projektet på riktigt. Men så hände det för en vecka sen, som inte fick hända. Jag började få känningar av mitt ”artrosknä” igen. Dock var det inte så illa. Jag provade att dansa alla danser och det gick bra. Jag ville inte ställa in det hela utan var helt säker på att de skulle bli bättre.
Men så i fredags började det värka alltmer, och inte bara i knät utan det smärtade också ner mot foten och upp mot låret. Jag fick lite gamla ischias-känningar också, fast inte i full skala, men mitt fokus var hela tiden att genomföra det jag hade tänkt mig.
”Det har gått över förr”… Tanken malde som ett mantra i min skalle, trots att jag på lördagen hade så ont i knät och och smärtan strålade ner i smalbenet så att jag knappt kunde gå varken nerför eller uppför en trappa, utan att pipa av smärta.
”Räddningen” kom när vi kom hem från vår ”lördagsdemonstration för klimatet” och jag såg en lapp i porten om att de skulle slipa betonggolv i samma trappuppgång som samlingslokalen, hela måndagen och tisdagen – de dagar jag hade bokat lokalen! Det fick alltså avgöra saken, och jag kunde boka om och skjuta upp filmandet en vecka. Att jag hade så ont att jag knappt kunde stappla mig hem från bussen, på något hundratal meter, hade alltså inte förmått mig att omboka lokalen.
Det sägs att viljan kan försätta berg, och viljan var det tydligen inget fel på, men ibland kan ju viljan vara mer än korkad. Hur kan min hjärna förbise alla signaler som kroppen skickar till den? Det vittnar om en slags tondövhet, eller snarare kroppsdövhet…. Att inte lyssna på sin kropp, kan ju vara förödande. Hur många har inte gått till jobbet med feber i kroppen? Hur många har dragit ut på att gå till doktorn i tid?
Allt fint tal om att ”kropp och själ är ett”, verkar väga lätt när det kommer till kritan. Kroppens erfarenhet tycks ganska ointressant. Till och med för mig, som verkligen har jobbat med rörelse, dans och musik, och har sett hur bra det är för all inlärning om använder sig av rörelseinriktad pedagogik. ”Learning by doing”.
Nu när jag har insett detta börjar jag så sakta våndas. Vad vill min kropp säga mig egentligen? Vill den säga:
”Lägg ner det där gamla projektet. Jag tyar inte mer”?
”Du är för gammal för sånt här. Dröm och glöm, att jag tänker skutta runt och fördärva mina leder och ben”?
”Vem tror du att du är egentligen? En evig 30-åring? Tagga ner!”
….Tja? Vad nu än kroppen vill säga har jag tänkt att jag ska förhålla mig mer ödmjuk. Jag ska sluta kräva av den att den ställer upp på mina förväntningar. Jag kommer att be på mina bara knän (?!) att den ställer upp bara just för den här gången. Kanske jag kan blidka den med lite massage och varma bad. Vi kanske kan förhandla om saken, bara jag lär mig att lyssna på den när den säger stopp, i fortsättningen.
En nåd att stilla bedja om….
Det gäller förmodligen i stort som i smått. Om bara vi människor kunde inse att vi inte kan göra om verkligheten så att den passar våra förväntningar och förhoppningar. Om vi kunde lära oss lyssna och lära av tydliga tecken och budskap, skulle vi inte gå över lik för att nå våra mål.
Tyvärr verkar många människor inte lära sig förrän det kanske redan är försent. Och jag måste lära mig att ett helt knä kan vara viktigare än ett fullbordat projekt, även om det svider i själen, om än inte i knät…. Det svider just för att fullbordandet är så nära nu, men nära skjuter ingen hare… 😉
Och än är inte sista kortet lagt och inget hopp är ute innan man har hoppat av!
Fortsättning följer i nästa nummer…
Ha en skön söndagskväll!
😊 💕 🙏
Time in Stockholm 
Tid 