Tidigare tider…

Idag satt jag på altanen här på landet och började fundera på mina för-mödrar…

Tänkte på Farmor, som nästan alltid var klädd i långa kjolar och vita gymnastikskor och en schalett eller hatt på huvudet. Inget konstigt med det, tycker ni kanske. Men det var inte vanligt att äldre kvinnor hade gymnastikskor på den tiden. Det ansågs nog vara ganska udda. Farmor var också lite modern i sina tankar. Hon satte alltid barnens bästa först. Barnen skulle få vara just barn, och inte små vuxna. Jag minns Farmor som snäll och rolig, och när hon kom och sa godnatt, om hon var på besök, pussade hon mig på munnen så att mustaschen på hennes överläpp kittlade min mun. När mamma läste högt för mig ur Pippi Långstrump, satt min farmor och faster och lyssnade och skrattade så att de grät. Jag tror det var det där kapitlet som handlade om när Pippi gick på kafferep. De älskade hur Pippi vände upp och ner på alla regler om hur ”barn skulle synas men inte höras”. Som barn förstod jag nog inte det revolutionerande i att ett barn pratade och höll låda inför vuxna personer, men jag glömmer aldrig hur roligt det var när farmor och faster skrattade så att de grät.

Farmor

Mormor var kanske inte lika tydligt barnkär som farmor, men så var hon också en yrkesarbetande kvinna som fick försörja sin dotter när hennes man gick bort alltför tidigt. När mormor föddes på en bondgård i Värmland, som förstfödd i familjen, blev hennes pappa gruvligt besviken. Han var en riktig ”hästkarl”, sas det, och när mormor bara var några dagar gammal kom hennes pappa in till hennes mamma och sa ….”Hade det vart en pojk, hade han vart med mig ut och kört nu”. Men sen blev mormor ändå sin pappas ögonsten, och till slut fick hon ärva gården, trots att hon hade tre yngre bröder.

Mormor blev en affärskvinna när hon tog över sin mans räkimport-firma. Hon fick gå upp mitt i natten för att ringa till fiskarna i Norge och på svenska västkusten för att förhandla om räkpriset för dagen. Hon blev visst duktig på det där och jag tror hon var ganska stolt över sig själv, men hon tyckte också det var ganska roligt. Hon blev också intresserad av att köpa och sälja aktier. Hon beskrev på äldre dagar nöjet i att känna av när man skulle sälja och när man skulle köpa. ”Köpa, sälja, köpa, sälja”, sa hon och ögonen glittrade. Tänk om man hade ärvt bara en tiondel av det där ekonomiska intresset… 😏

Jag tror hon bara hade gått 6-årig folkskola, denna bonddotter från Värmland, men kanske fick hon hjälp av sin bror, som också bodde i Stockholm och var bankman.

Hennes intresse för barn hann hon nog inte riktigt odla, men ändå var det nog hon som vaktade oss mest. Farmor hade ju fyra barn och 13 barnbarn, men mormor hade ju bara en dotter och 5 barnbarn, vilket ju inte heller var så lite, förstås. Mormor kom inte och pussade på mun, men hon berättade gärna historier från Värmland, och även från Stockholm. Hon berättade gärna om vad som hände en gång när hon var på väg hem till oss från sitt hem på Malmskillnadsgatan (före rivningarna). Hon gick genom tunneln under Brunkebergsåsen, när hon hörde några unga grabbar hastigt närma sig bakifrån. Hon tyckte de sa något om att ta handväskan hon höll i handen, och då vände hon sig om och utbrast på sitt bredaste värmlandsmål: -”Men att ni inte skäms – och från Värmland, och allting!” Och grabbarna blev så förskräckta att de vände sig om och sprang, för mormor hade ju mycket riktigt hunnit uppfatta att de var värmlänningar. Kanske var de rädda att det skulle komma ut på bygden hemma? Där ser man…. innerst inne är varje rånare en liten förskrämd pojkspoling. Men det var strongt av mormor att inte vara förskrämd, i alla fall. Det hade förmodligen inte hjälpt mot dagens gängkriminella, men vem vet? Om ungdomar i tillräckligt tidiga år får veta att många vuxna ser och hör dem och bryr sig om vad de pysslar med, och om de dessutom blir igenkända, skulle de kanske hejda sig och välja en mindre brottslig bana.

Mormor (till vänster)

När jag nu tänker på min mormor och min farmor, inser jag samtidigt att jag vet så lite om dem. Vad de tänkte och tyckte och hur det kändes att vara kvinna i början av 1900-talet. Båda levde länge som änkor och det kunde inte ha varit så lätt. Jag vet en del om mormors uppväxt, men om farmors vet jag nästan ingenting. Det fanns någon berättelse om att hennes pappa var okänd, och av en finare familj. Fast kanske var det bara döttrarna som fantiserade om det? Men de som har släktforskat finns inte längre i livet.

Det sägs också att min morfar hade samiska rötter, men om det vet jag också mycket lite…

Idag lyssnade jag på ett sommarprogram med Elin Anna Labba, som ju har skrivit om sina samiska rötter och om hur samerna fördrevs från sitt land av skogsbrukare som lurade till sig land och egendomar. Hon berättade också om hur viktigt det var för hennes släktingar att känna till sina förfäder och förmödrar flera generationer tillbaka.

Kanske har vi, vars förfäder har flyttat långt från sin hembygd, inte bara förlorat land utan också vår historia och en del av oss själva. Vad ska då inte de ha förlorat, som har flyttat från en annan världsdel, utan vare sig föräldrar eller far- och morföräldrar? Att aldrig bli igenkänd, eller efterfrågad.

Risken att en äldre kvinna från ens hembygd vänder sig om och säger … ”Att ni inte skäms – och från mitt land, och allting”, är ganska minimal.

Men kanske kan man kompenseras för att ens hemstad är bombad eller ens hem har brunnit ner eller översvämmats, om man får ett nytt land, ny skola, nytt jobb, en ny trygg familj och vänkrets och grannar som känner igen en när man går till skolan eller jobbet. Då kanske man aldrig behöver rycka den där väskan eller göra de där felstegen, för någon har hunnit heja och önska en bra dag redan när man klivit ut ur porten på morgonen.

En naiv tanke, tycker nog många, men antagligen inte mer naiv än att alla problem skulle lösas om alla flyttade hem till de hem som inte längre finns, där det inte längre finns någon som minns ens namn, eller vilka ens farmor och mormor var.

Till att börja med kan man bry sig om sig själv, för jag har läst att om man tar hand om sig själv ökar förmågan att se hur andra har det. Och det är ju alltid en bra start på en ny början …. 😏

Själv har jag blivit förkyld för första gången på evigheter, och liksom alla andra gånger när jag har känt mig krasslig sen jag gick i pension, har jag glatt mig särskilt åt att jag slipper ringa och sjukskriva mig. Jag blir nästan frisk och pigg av blotta tanken… Också ett slags omhändertagande… 😄

Men framförallt njuter jag av att sitta på landet med benen i kors och se ut över den blåa fjärden och inte behöva åka hem från semestern eller packa och städa ur sommarhuset. Jag kan bara sitta här och (snörvlande) lukta på blommorna och hostande andas in den friska lantluften och hoppas på bättre tider och att jag blir igenkänd den dagen jag återvänder till stadens larm och brus.

OBS! Rättelse:

Hej alla som läst min blogg! Min äldre bror, som har mer koll har berättat att det inte var så att mormor fick ärva gården. Däremot fick hon möjlighet att köpa den – hennes föräldrar hade arrenderat gården tidigare – och gjorde det för att föräldrarna skulle kunna bo där livet ut….

2 kommentarer

5 augusti, 2021 · 17:09

2 svar till “Tidigare tider…

  1. Det var härligt att hänga med din farmor och mormor, intressant med äkta berättelser. 🌸

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.