There´s a place for us…

 
 
 
 
 
Och se här har rimmen stimmat ur alla mina porer som hoppande grodor på senaste tiden, och det ser inte ut att finnas någon ände på eländet. Men misströsta inte. En vacker dag kommer alla dessa rim falla i glömska och allt ska bli som förr igen. Inte heller kommer väl alla kameror hålla i tid och evighet och alla sånger kommer att ha varit sjungna och då står jag här med min tvättade hals….och precis som i begynnelsen…vad finns kvar?
 
 
Jo, "ordet" finns till syvende och sist, om jag inte har tappat det med, på vägen. Fast det lär förhoppningsvis dröja.
Det är ju så att en del människor inte kan minnas orden om de inte blir sjungna. Rytmen i musiken och det rimmade språket fungerar antagligen som ett staket för hjärnan att hänga upp orden på. Människor som stammar har samma förmåga att utan att staka sig, kunna förmedla ett budskap bara det kan sjungas fram.
 
 
 
Kom sen inte och säg att musik och dikt inte är till någon "nytta" för mänskligheten. Humanistiska fakulteter över hela världen sägs  vara på utgående just för att humanismen inte lär ha något ekonomiskt värde. Nu ska alltså Humanisterna på vår jord gå ut och sälja sig och sin kunskap på lika villkor med all annan smörja som är till salu.
 
 
Kanske kan man hugga till med någon slogan som kan hjälpa den utdöende humanistspillran på traven?
 
Nåt i stil med:
 
 
Vill du bara vinna halva kungariket….
Vill du bara komma halvvägs…..
Nöjer du dig med halva sanningen….då kan du slå mynt av dina tillgångar och sälja ditt halva rike för några riksdaler, och bli rik, för all del…
 
Vill du veta mer? …..psssst….
 
 
Fortsättning följer på Humanistiska Fakulteten / "Världens Universitet" ! 
 
 
 
 
 

7 kommentarer

Under Mänskligt

Aldrig stilla stå…

 
Aldrig stilla stå
så länge skutan kan gå
 
 
så länge du är  på gång
kommer där en liten sång
 
 
ur din pipa,
ur en liten glipa
 
 
lyser solen igen
dit du styr färden
 
 
bara du inte är den som
aldrig ropar "Kom!…
 
 
Vi byter riktning och håll…"
för då stannar du som vanligt kvar på noll…
 
 
du sjunger aldrig mer i dur
och var du står faller en skur
 
 
om du inte vänder på klacken
och rätar på nacken
 
 
och var du sätter din trötta fot
blir den blöt och sur och du läser din not
 
 
med en likgiltig min
du drabbas av spleen
 
 
om du inte tar dig i kragen
andas med magen
 
 
och sjunger med Myrberg
och ger hals med en vals som sätter färg
 
 
på regntunga skyar
och gör himlen blå över alla byar…… små….;-)
 
 
Så stanna inte där och stå…
Börja gå!
 
Har blivit mitt livs mission…..
 
 
och man får på köpet motion! =)
 
 

8 kommentarer

Under Resa

vandring i det grå

 
 
Vandring i det grå
 
 
 
Men hallå, vad står på?
 
 
Något lyser opp
 
 
En smal och smäcker kropp
 
 
ja, inte är det min…
 
 
kanske din?
 
 
men till sommaren kan jag kanske …
 
 
få den i trim
 
 
och bli så slim?
 
 
 

5 kommentarer

Under Mänskligt

Bredvid

 
Sakta stiger
 
ur den jämnblå genom valven
 
 
ett ord att förstå
 
som om en längtan till förväntan
 
 
som om ett tigande inte vore nog
 
inte längre vore önskvärt
 
 
som om mörka prång
 
ropade på svar
 
 
ville sjunga den sång
 
alla hade på sina läppar
 
 
Det kunde ha varit ett sätt att släppa
 
att frige en tvungen tanke
 
 
och sedan öppna alla lås och stå där tätt invid
 
 
den som alltid hoppas och vill
 
att följa en som aldrig står still
 
 
att inte stå kvar i sin grå svid
 
så nära att ha hamnat på glid
 
 
och önska att något skulle ge
 
min röst skulle få den klang
 
 
som försätter en ton i darrning
 
 
en vibration som ett inre skalv
 
en revolution utan rim och reson
 
 
så vore det att inte stå bredvid
 
 
 

4 kommentarer

Under Mänskligt

mitt i

 
 
Mitt i varje slut
tittar en ny början ut
 
där värker det som komma skall
och reser sig  upp ur ett svindlande fall
 
mitt i detta nu
njut av det som du…
 
 
vill vara mitt i
med oss och vi
 
ska vara bara där
vi är när vi är här och nu!
 
Ju!
 😉
 

9 kommentarer

Under Tid

Vad som borde göras och vad som görs

 
 
 
Så börjar vardagen igen. Ungefär samma vanor som förut fast med ny inramning. Jag kommer att fortsätta på samma arbete några månader till, som före jul, samma tid, samma plats, fast nu kommer min lilla deltid jag jobbar att avlönas av min arbetsgivare. Resten blir sjukpenning. Fast jag måste uppdatera min lön till försäkringskassan för att överhuvudtaget få någon sjukpenning. Ingen match, förstås. Nej inte för er andra nej, som kanske uträttar idag vad som kan uträttas i morgon. Så förutseende är emellertid inte jag, men än så länge har jag flera veckor på mig att leta upp numret till lönekontoret och sen ringa och slutligen föra in uppgifterna i försäkringskassans blankett. Borde till och med jag klara av även utan samma flyt som en del har …  :-S
 
 
Mer "böra göra"-saker är ju det eviga rensandet bland mina papper och iordningläggande av viktiga sådana. Finns ingen riktig dead-line för det så det blir förmodligen inte gjort i år heller.
 
 
 
 
Men igår var jag i alla fall på vårdcentralens provtagning för några rutinprover. En kvinna som jag vid hastigt första påseende nog skulle bedöma vara en riktig torris, började ivrigt prata med mig om väder och vind för att hastigt övergå till att berätta om en förestående resa till Senegal redan om en vecka, alltmedan hon stack mig i armen och försedde de små blodtagningsrören med rätta markörer. Och när jag trodde att jag skulle få gå fick jag veta både att hon skulle resa med sin bror istf med sin man, och att hon inte hade packat och att brorsdottern hade bott på min remitterande läkares gata. Hon hade resfeber också och tyckte synd om sin man som inte kunde lämna sitt jobb. Tänk så oväntat. Det är roligt med människor som pratar så där när man minst anar det, och i synnerhet när det kommer från människor som man absolut inte hade väntat sig det av. Ja, vi skildes som gamla polare efter fem minuters samtal. Och tänk vad många möten man missar bara för att man behagar vänta in i det sista med det mesta av vikt. Nå, nu ska jag ju inte gnälla på mig själv i det här fallet eftersom jag ju faktiskt fick något gjort.
 
 
Att gymnastisera och gå morgonpromenader har jag också lyckats med. Och hur nätt jag än står på vågen har jag visserligen inte gått ner i vikt nämnvärt än, men heller inte upp. Man får vara glad för det lilla.
 
 
Det allra bästa är nog ändå att min regelbundna ångest inför skolstarten och efter lov, hur långa de än har varit, var i år som bortblåst. Jag kunde till och med sova och försova mig första arbetsdagen. Jag som annars vaknat så tidigt hela året. Vet inte om det var bra att jag kom för sent, förstås, men det som kändes rejält annorlunda mot alla andra år var att jag faktiskt kände mig utvilad istället för utsliten redan vid terminsstart. Det vittnar ju i alla fall om att en utveckling har skett.
 
 
Så vad jag nu än hittar på att göra ,eller undvika att göra i tid eller otid, så känner jag mig ändå helt enkelt lite mer på G än jag hade vågat drömma om. Samtidigt märker jag att jag får akta mig för att inte börja ta på mig saker igen som jag inte egentligen är ålagd att göra. Väldigt lätt att känna när man är pigg att man kan ta på sig saker som ingen har begärt av en men som man tycker att man borde kunna. Men jag hörde till min glädje mig själv säga att jag helt enkelt skulle gå hem.
 
 
Ibland är det ju faktiskt bättre att låta bli att göra saker än tvärtom. Men i detta ständiga verksamhetsbeivrande är det ju väldigt lätt att gå på minan att vara lika duktigt verksam som alla andra fast man är ordinerad det motsatta. Så nog är det lite svårt att hålla balansen och avväga alldeles själv vad som är bra och vad som är dåliga göranden och låtanden. Både för mig och för min omgivning. Jag tycker nog att jag i mitt tidigare liv har haft relativt gott omdöme i det fallet, fast just nu blir jag lite osäker. Visst ska man lyssna in sin kropp och själ och vad den orkar, men ett alltför stort hänsynstagande kan ju också leda till att man fastnar där i sig själv. Å andra sidan kanske sådana här stressrelaterade sjukdomar uppstår just för att man aldrig riktigt har "hört upp" förut.
 
Hmmm…jag tycker nog att det är ett större dilemma ju mer jag tänker på det. Så nu tänker jag på något annat ett tag….Strutsmetoden, tror jag att det kallas för.
 
"Och projektet, då?" kanske den minnesgode läsaren erinrar sig. "Hur går det med det? "
 
Jo, vi kommer till det….en annan dag.
 
 
En del uppgifter kan kännas  som att bestiga höga berg….i alla fall i början…
 
=)
 
men efteråt…
 
   
 
några koppar senare….känns det som en piece of cake…tänk att man aldrig lär sig …
 
 
 

 
😉 

8 kommentarer

Under Mänskligt

”Love stories” i ”Göteborg stories” kölvatten…

 
…(Sent omsider kom jag på att det heter väl "kölvatten" och inte "släpvatten" som det förut stod i rubriken…ock, ock, dags att sova)…
 
På plats i Skrapan igen med mitt älskade kaffe (och ingenting till! ;-)) reflekterar jag över hur saker och ting kan förändras….se bara!
 
Absolut kärlek!
Bra kärlek!
Förändrad kärlek
Stelnad kärlek?
Och här kom hjärtekrossaren!
Och färgerna på himlen förändras..
Det känns som om vi åker upp flera nivåer!
Snart är det slut på det roliga…
Hastigt övergående…no more love stories today…men imorgon?
 
Och så en liten Göteborgsk eftersläntrare för er som är språkintresserade. Läs här vad en utbytesstudent i Quebec har för reflexioner och vilken jämförande forskning hon bedriver!
Ha en god fortsättning på dagen, med eller utan kärlek!
 
Och MUSIKEN, mina kära vänner, är ingen annan än födelsedagsbarnet självt (Den nyss fyllda i Göteborg) som framför sin egen text och musik med benäget bistånd av henns band "Tappra Mödrars kapell"…lyssna och njut! Så kan också kärleken se ut! =)

5 kommentarer

Under Mänskligt

summa summarum

 
Summering av året som var och hur det blev:
 
Gick upp 8 kg men förnekade det in i det längsta, likt en  Alkoholist som inte är så Anonym som hon tror.
Gick ner tonvis i humör efter att ha stångat pannan i diverse väggar.
Gick tillbaka för att raskt springa in i tre väggar på facebook, "wall, funwall och superwall", men blev ingen superwoman för det.
Gick av min tjänst på obestämd tid
Gick på igen för en liten tid
Gick rundgång i min hjärna
Gick inte alls att gå ner i vikt
Gick bättre att se ljust på framtiden
Gick sämre. Ont i knäna.
 
 
Gick inte i mina byxor. Alla hade krympt.
Två par gick att kränga på hela hösten. Det ena paret sönderälskat och det andra paret omöjligt att ha om man ville göra snabbvisit på toaletten.
 
 
Gick till slut in i en affär i mellandagarna för att köpa tre par byxor som jag gick i.
Gick därmed med på att det inte går att lösa ett problem som man inte har gått med på att man har. Hade ju levt med förhoppningen om att jag skulle gå ner i vikt bara jag gick upp lite tidigt på morgonen för att gå min morgonpromenad.
Gick sisådär….men ändå. Sent ska syndaren vakna. När jag på domens dag insåg att jag inte kunde gå på nyårsfest i Göteborg med ett par byxor som skulle falla isär vilket ögonblick som helst, eller alternativt, ett par som jag skulle vara tvungen att knäppa upp i midjan redan efter fördrinken.
 
Jag menar bara att är man en Stockholmare kan man ju inte komma till rikets andra stad som om man vore den fattiga kusinen från landet, även om det nu råkar var fallet. Inte för att jag är mycket för att hålla ett bedrägligt sken uppe, men en viss form av självinsikt är ju faktiskt klädsamt att ha, om man nu inte har något annat som man klär något vidare i.
 
Summa Summarum: tre par byxor samt en skrapad nos och en sittvänligare bakdel ("Satt kvinna sitter" är ett bra uttryck som håller i sammanhanget) rikare går jag således in i det nya 08-ornas år med viss tillförsikt och en något bättre självinsikt än jag gick in i vid förra årsskiftet.
 
God Helg och God fortsättning (eller fortsittning, kanske? ;-))

4 kommentarer

Under Tid

epilog

 
 
Så blev den första dagen den sista
på min långa resa i bloggosfären
då jag fick möta nummer ett på min långa lista,
en bild och en hatt med cigarr fick ett innehåll
när den långa blogg-affären hade nått sitt mål
där vi tog en latte
på ett café i Linnés spår
detta nya år
dagen efter att alla sagt skål
och efter en sista koll
på det år som gått
skulle det nya ta fart så smått
 
För i varje saga tittar en ny början ut
mitt i det som man trodde var ett slut
och när jag sen tog tåget hem
var jag rätt nöjd med att veta med vem
jag har haft nöjet att kommentera och ventilera
allt det som har hänt på internet,
 
hon med smak för att fotografera
och med sinne för att inspirera
till nya sätt att kommunicera….
 
det går så lätt numera
att koppla upp sig även när man är på vift
och trots att hon går på sitt nattskift
när det är dags för mig att sova
var jag stolt, vill jag lova
att jag kunde locka henne att vakna innan vi skulle sticka
så att vi tillsammans kunde inta vår älskade kaffedricka,
och kanske det inte var sista gången ?
Det kanske händer igen till våren då vi kan lyssna till fåglasången….
men om detta vet man ingenting….
Tack och Hej och tjingeling.
Där gick mitt tåg
och nu är det slut och finito på denna epilog
från henne som kom, såg och vägrade
sluta rimma
i denna tidiga timma!
=)
 
 
 
 
 
 
 

5 kommentarer

Under Datorer och Internet

Blowin in the wind…Göteborg stories 3

 
Nu återstår bara att se åt vilket håll vi blåser. Kan tiden stå still en aning så vi hinner resa alla vindkraftverk och forska mer på förnyelsebar energi, eller tänker "du förvandlerska av stillhet" ånga på som vanligt?
 
 
 
Det finns få jag har så lite förbarmande med som de lyxnissar som har köpt sig ett hus vid havet för dyra pengar och sen behagar klaga på att man ska bygga några vindflöjlar långt ute i havsbandet, eftersom de stör sikten. Men, hallå! Om vi inte gör något åt vår förtvivlade situation snart här på jorden så vet jag nog vad som kan förstöra, inte bara en tjusig havsutsikt. Och Väderkvarnar har väl alltid funnits…aldrig har jag hört någon klaga på sådana. Möjligen detta med dem som slåss mot väderkvarnar.
 
 
På väg ner till Göteborg blåste vi på med en faslig fart. x2000 gjorde skäl för sitt x. På hemvägen hade tåget ingen dragkraft och fick hämta ny på vägen.
 
 
Men ändå bara 45 minuter försenat. Så inte flög vi hem som skjutna ur en raket, men heller inte dragna som efter häst och vagn.
 
 
All tid är relativ. Om man har roligt känns inte 45 minuter som så fasligt lång tid. Fast å andra sidan är tid också tänjbar. Så har jag tillbringat tre intensiva dygn i Göteborg känns det också som om jag har varit där en vecka minst.
 
 
Antagligen för att promenaderna blir dubbelt så många och långa, plånböckerna hälften så tjocka och kontakterna som knyts, gamla eller nya, blir trefaldigt intensiva. Allt maximeras och så även tiden. Utan att för den skull bli den mätta dagen så blir faktiskt ens närvaro i tiden egendomligt förtätad och just därför känns tiden försumbar och utan betydelse.
 
 
Men minneskortet i kameran, det bara krymper och krymper av någon outgrundlig anledning. Kanske att tid och rum står i något slags proportionerligt förhållande till varann. Om tiden expanderar måste rummet förminskas och tvärtom.
 
 
Därom har ännu inte de lärde tvistat, så det kan väl vara på sin plats nu? 😉
 
 
Önskar er alla en God fortsättning på den tid som icke är men ska komma…eller nåt!
 
 
Och kanske…Let´s face it ? Tiden går…..
 

2 kommentarer

Under Tid