Svensk pop och Rock ska på export till Kina, kunde man läsa i tidningen i morse. Varfördådå? undrar den nyfikne. Jo, kineserna efterfrågar svensk musik eftersom de anser att Sverige fortfarande är kommunistiskt (sug på den karamellen, Fredik Rheinfeldt) och ett vänland, därtill inte heller med i Nato. Och de vill ha vår hjälp att hålla den amerikanska musiken utanför!
……Och så väljer man svensk Pop-och Rockmusik…..Förlåt, men det finns inte så mycket musik som är så amerikansk utan att vara det. Den amerikanska rocken har visserligen också delvis ett annat ursprung, dvs, de har fått låna mycket från den afrikanska musiken, blues och soul-musik, men det är inte i första hand den mer rytmiskt intrikata rockmusiken som svenskar har anammat utan snarare den mer countrybetonade 4-taktsmusiken med slag på 2 och 4 i takten, och därtill några gitarrer och några stämsångare i bästa fall, som sjunger bra texter och melodier, många popband i Sverige är ju också influerade av den engelska popmusiken, men den i sin tur har ju också sin grund i den amerikanska rocken. Bara lite mer "förädlade" melodier och lite mer falsettsjungande killar. Att plocka upp musik från andra kulturer och länder är ju aldrig fel, tycker jag, men när det görs så ensidigt från ett håll blir jag lite anti. Och när Kineserna till och med kallar det "svensk musik" som dessutoom ska hålla den amerikanska utanför, kan jag inte annat än skratta. De gör nog sig själva en björntjänst, skulle jag tro, för om kineserna gillar den svenska rocken kommer de säkert vilja ha mer, och vart tar de då vägen tro ?
Att göra något eget är aldrig lätt, och man kan tycka att det är fult att härma, fast det är egentligen precis vad vi alla gör när vi i början lär oss något nytt. När vi lär oss att gå, ett språk, ett modersmål, en sång, en dans, ett sätt att vara tillsammans med andra på, att måla, att tänka logiskt, att skriva, allt handlar om att vi tillägnar oss något grundläggande som alla måste kunna för att kunna gå vidare här i världen. Har vi inte de rätta förebilderna får vi det svårare, men de allra flesta av oss hittar andra goda förebilder, eftersom överlevnadsinstinkten är så stor. Problemet är väl sen när vi som vuxna fortsätter att göra narr av andra genom att härma andra och kallar det humor. I väldigt många fall är det också humor, men det som är synd är när unga människor härmar härmandet på ett elakt sätt i syfte att nervärdera den de härmar. Den sortens hämande är ju inte speciellt utvecklande. Men återigen…har du som barn själv haft goda förebilder som visat hur man uppträder juste mot varann, kan du den koden och behöver inte känna dig osäker på vad som är vad; härmning, eller att apa efter, eller ren elakhet.
Så mycket som det nu också talas om fildelning och att ladda ner andras material gratis för att lyssna på hemma, tycker jag nog att det är en ganska måttlig synd jämförelsevis. Och alla är med på noterna när schlagerkompositörer och textförfattare gör om samma låtar år efter år (för att hårddra lite) med samma typ av refräng och tonartshöjning, samma ackord och samma rytmiska mönster. Hur kan nån säga att det är "min låt" då ? Precis som när jag med min digitalkamera går ut i verkligheten och fotar samma Riddarholme och Gamla stad, dag ut och dag in. Visst kan jag ibland känna mig lycklig över att jag fångade just "det" ögonblicket, men om jag inte gör något alldeles särskilt med bilden i photoshop, eller placerar den i ett sammanhang där den har något alldeles särskilt att säga, har jag ju svårt att hävda att just den här lilla rutan av verkligheten är mer värd än någon och att det var liksom jag som uppfann den. Vadå? Gamla stan var väl byggd på 1200-talet?
Jag säger inte att konstnärer och musiker inte ska ha betalt för sitt jobb, men som indianerna säger om sitt land, att "vi bara har det till låns" …så kan jag tycka om musiken (och konsten) också. De finns där…tonerna och ljuden…det gäller bara att förvalta dem på ett, för oss och andra så delikat och spännande sätt som vi bara kan. Men viktigast är nog, att inte härma andra och kalla det för sitt. Härma gärna andra, men kalla det då också för mitt! 😉 Förresten hörde jag ett föredrag där Kristina Lugn berättade att hon skrev av hela diktsamlingar av Sonja Åkesson när hon var ung. Sen slutade hon ju med det, men hon hade lärt sig konsten och kunde förvandla den till något eget!
Och bara en sak till om kineserna. Det vore roligt om de ville upptäcka den musik som verkligen har svensk tradition på köpet, eftersom de sägs gilla svenska melodier. Varför inte lite svensk folkmusik, lite Lars-Erik Larsson, Lite svensk körmusik, Lite Evert Taube, Lite Cornelis eller Povel Ramel ?….fast då måste de nog lära sig svenska först, och det vore ju ett väldigt stort steg för kineserna, fast jag vet inte hur stort det skulle vara för mänskligheten. Kanske skulle alla kineser då inse att svenska rockmusiker sjunger på amerikanska, att Fredrik Rheinfeldt är konservativ och att en del av regeringen är Natovänlig…och frågan är om det skulle vara en vinst, ens för Sverige? Men en kul tanke i alla fall. Om de skulle lära sig svenska genom att härma en svensk, hur många kineser skulle det gå på en svensk då ? Räkna gärna ut det den som har den förmågan! 😉
Time in Stockholm 
