Tid

Det tar tid att leva. En del tar en hel livstid på sig att utnyttja sitt livsrum. Mitt barndomshem var delvis en tandläkarpraktik där min pappa och mamma arbetade som tandläkare och tandsköterska. Det var en mycket stor våning, som det ju heter på ”östermalmska”, och vi var ju visserligen 5 barn med många glada kompisar som vistades där, men sett med dagens ögon hade det inte varit möjligt att leva så stort på i stort sett bara en lön. När mina föräldrar var i sin krafts dagar spelade de i orkester (vilket de fortfarande gör), åkte skidor, tog timslånga dagliga promenader ut på Djurgården, och körde ut till landet med egen bil gjorde de först sen mamma skaffade körkort, innan dess var det tåg som gällde, och i övrigt levde de ett sparsamt liv. Käkade kruska till lunch, och potatis och rivna morötter och sallad till middag, och ibland något utöver det vanliga, när barn, barnbarn eller andra kom på besök. ”I sin krafts dagar” säger jag, och menar egentligen fram till för några år sedan. Min pappa brukar säga att det är värst efter 90. ..

Se där…något att se fram emot.

Jag brukade säga att mina föräldrar förmodligen överlever oss allihopa, och det sa jag så länge som de tycktes piggare än alla oss andra medelålders barn tillsammans, och min svägerska tyckte att det var lite pinsamt när det var tal om att min bror skulle pensionera sig före sin gamla pappa

…nå, det blev faktiskt så i alla fall. Vem kan stå emot ett unikum ? Men i år är första gången jag har hört honom säga att han inte har någon lust att jobba längre!

Nästan chockartat för en dotter över 50 att höra…;-)…men samtidigt faktiskt lite skönt också att ”kungaparet” äntligen har abdikerat. Och så får de gå där i sina stora, stora salar som grannar till en insomnande praktik. Jag minns själv med viss vånda hur jag satt och lyssnade efter min fars fotsteg, där jag satt längst in, längst bort från praktiken, i mitt rum, när han kom inklivande och sa så käckt att det har uppstått ett ”hål”, en patient hade sagt återbud, och jag fick utan minsta förberedelse dyka in under den stora lampan och bli undersökt.

Hade jag tur, var det inte så länge sen som jag hade varit på besök i tandläkarstolen och då kunde jag sitta lugnt och höra fotstegen komma närmare och närmare för att avvika åt ett annat håll, toalettbeök eller dylikt, men var det länge sen så kände jag hur jag bleknade efterhand och när han väl var inne i mitt rum var jag praktiskt taget ett levande lik, blek av fasa. Många har frågat mig nuförtiden om jag vågar gå till min ålderstigne far för att laga tänderna, men jag måste intyga att jag går tusen gånger hellre och lagar tänderna hos honom nu än när jag var barn.

Då var jag rädd…inte för honom men för allt som hade med den där praktiken att göra, och allra värst var ljudet av den gamla tandläkarborren. Nuförtiden känns det som rena barnleken…

Märkligt att en människa som min pappa som har varit älskare av de sköna tonerna från klassisk musik och softa gitarrackord i en bossanovatakt, stod ut med den råhet som uppstod ur tandläkarborren….Men snart måste denna relik, denna tandläkarpraktik läggas ner för gott, och plötsligt känns det en aning nostalgiskt och till och med behagligt med de obehagligaste minnena. Och den gamla borren tycks surra på ett nästan hemtrevligt vis….som en spinnrock, typ 😉

(Att smyga in under flygeln och lyssna på de storas samtal när alla trodde att jag sov…en spännande tillvaro och att göra det som vuxen….nåja, lite ont i ryggen får man ;-))