Tid

 

 

 

Efter att ha avslutat boken av Oates som ju, kortfattat, handlar om att lära känna sin mamma i efterhand, efter att ha tillbringat några söndagar med mina föräldrar som ju fortfarande är i livet trots relativt hög ålder, efter att ha framlevt mitt senaste år i ganska snäva cirklar, om än med några snabba utflykter norrut och söderut, känns det dubbla budskapet i text och bild i mediaplayern, eller här,  ganska konsekvent. Både vill och inte vill sjunka ner i gamla minnen och vandra samma vägar som jag och generationer före mig har gått. Och vad är det som säger att det är så mycket lättare att gå gamla vägar, lyssna till de äldres erfarenheter och att förstå mina egna livsval genom att gå tillbaka och återuppleva en del? Nej, det finns väl inte så mycket som är så lätt heller. Och om jag skulle välja nya vägar hela tiden skulle säkert det som passerat förr eller senare komma ifatt och passera igen. Men en sak är jag säker på. Det är roligare att se något nytt i det hemvanda och att vända hem behöver inte betyda att man blir hämmad och att vända om och gå tillbaka kan innebära att man blir omvänd.

 

Så gör språket med oss och så gör vi med språket!

 

GLAD PÅSK !

 

Att skriva har hittills varit ett nöje och möjligen en väg ut ur mig själv om inte annat. Det finns ju tankar om det och det finns tusen skrifter om allt och alla, fast ingen om just mig, lyckligtvis, för i så fall skulle ju inte jag kunna sitta här och skriva om mig i godan ro. Frågan är om jag kan det ändå. Kan, kan jag ju, men vad fyller jag min dag med om jag inte skriver? Kanske nyttigheter, kanske inte. Fotograferar gör jag ju också, och i mina bästa stunder producerar jag en och annan matnyttighet som kan användas i mitt jobb, eller i mitt ständigt väntande projekt. Nå, men tiden bara tuffar på och efter en dag som idag, har inget annat hänt än att jag och många tusen mig mig har producerat ytterligare många tusen tankar i skrift som kanske några stycken läser. En del skriver kanske saker som skulle kunna lösa världsproblem och en del skriver bara väldigt personliga texter och somliga flummar på i största allmänhet. Och ibland tänker jag attt om jag vore författare skulle jag vara det med väldigt dåligt samvete, eftersom jag själv numer har väldigt stora svårigheter med att förmå mig till att läsa en vanlig skönlitterär bok, och hur skulle jag då kunna begära det av någon annan? Fast för tillfället gör jag just det. Läser en god bok, alltså. Inte skriver en. Och då när jag till slut kom till skott, så tänker jag genast, att varför läser jag inte mer ? Jo, de sista åren har jag faktiskt tappat orken att läsa och det var sen jag började skriva blogg, kanske? Nej, jag tror det går längre tillbaka. Men sen jag började blogga har jag i alla fall haft ännu mindre extra tid. Är det något i det improduktiva i att läsa som hindrar våra stressade hjärnor från att bara ge oss i hän i någon annan människas liv och leverne på vinst och förlust? I så fall tror jag att jag ska trotsa den stressade hjärnan och våga kasta mig på soffan för att ge mig hän.

 

Boken? Jo, "Älskad, Saknadl" av Joyce Carol Oates. Blivande Nobelpristgare, enligt mitt sätt att se. Rekommenderas, om ni "törs" ge er hän! 😉

 

Och nu ska vi se om jag kan publicera min skrift idag, eller om allt bara äts upp av… ingenting…som igår ? Tja, i så fall måste det väl vara en god gärning mot alla er som inte orkar läsa nåt just idag.

 

Ha det gott, whatever!

 

 

En bil som inte har ett fungerande batteri måste bytas ut. Alltså, batteriet måste bytas…inte bilen….men först ska det laddas för vi ska kunna åka iväg och byta ut det..

 

 

 

 

 

Vi tar hjälp av yngre manlig släkting och far ut i förorten för att skaffa ett billigt och bra.

 

 

Den manlige släktingen kan nästan allt om allt i den vägen.

 

 

Något ställe som heter Mekonomen är lite bättre än Biltema, fast inte fullt så billigt.

 

 

Å andra sidan är Biltemas batterier otroligt mycket mycket tyngre och har mycket kortare livslängd.

 

 

Vi svängde ändå förbi Biltema på hemvägen för att köpa någon stång och en förlängningssladd till telefonen.

 

 

 

För mig som inte har körkort eller egen bil (bilen ifråga är mina föräldrars som har hittat ett "hem" i vårt garage), är det en otippat nöjsam verksamhet på kvinnodagen, men å andra sidan känns det faktiskt helt konsekvent att träda in i denna värld just på denna dag.

 

 

Att ta till sig lite "okvinnlig kunskap" kan aldrig vara fel. Att erövra nya områden är ju kul. Som att vara upptäcktsresande….och hela tiden hade vi två små änglalika pojkar (mina syskonbarnbarn till vilka jag är Gamster, dvs Gam(melmos)ter ;-)) i släptåg.

 

 

Överallt där vi gick och stod satt de lutade över något litet nintendospel, absorberade men ändå närvarande i det som skedde omkring. Kan det vara den nya sortens människa som växer upp nu. Med känslospröt åt alla håll, samtidigt som total fokusering och koncentration råder?

 

 

Ja, ljuvliga var de hur som helst! =)

 

 

Och till slut tog även batteriet till det lilla spelet slut, och vi åkte hem till oss och tankade på både med ström, äpple och "världens godaste müsli". Gott!