Att förhålla sig till utgångsläget. Inte gilla det, för då blir ju allt som vanligt. Inte heller ogilla det, för det kommer inget konstruktivt ur det….eller…. Jo det konstruktiva (?), att veta hur det inte ska vara. Men hur ska det då vara ?
Hur ska jag kunna fokusera på min uppgift, som Anja, om jag inte vet vad jag ska fokusera på ?
Jag talar i tungor, märker jag och det är väl också typiskt att man gör det när man förlorat greppet en aning.
Anja kastar sig utför varje stup med mod och styrka och med ett enda mål i sikte; att komma först i mål.
Så enkelt kan det ju inte vara för oss andra vanliga, veliga, dödliga. Inte IRL, i alla fall, i våra ibland rätt komplicerade jobb vi har, där mycket ska uträttas samtidigt och med både långsiktiga och kortsiktiga mål för ögonen. Som i mitt fall, då, i skolans värld.
Där det inte bara handlar om mitt mål utan om 20-30 barns individuella mål. Alla ska få möjlighet att utvecklas i sin takt så att all kunskap vi lyckas förmedla sjunker in på rätt sätt och i lagom doser.
För en del barn handlar det om tävling hur man än bär sig åt.
"Hur långt har du hunnit matteboken ?"
En sån fråga borde vi ju egentligen förbjuda. Det har ju ingenting med kunskapsinhämtning att göra. Har ingenting med förmågan att tänka logiskt eller att förstå sammanhang, att göra. En del barn som "ligger först" i matteboken kan ibland ha jättesvårt att räkna ut eller förstå enkla problem, som "Kalle hade en kola och Eva hade tre. Hur många hade de tillsammans ?" Andra förstår problemet lätt fast de kanske räknar långsamt för övrigt. Jobbar inte i dessa förhatliga matteböcker med sida upp och sida ner med plus- och minustal (läromdel är ju jättebra främst som hjälpmedel). Men det är oftast den talangen som premieras i skolan. Att komma först. Vara mest uthållig med att utföra de oinspirerande uppgifter som skolan kan tillhandahålla. Varför är uppgifterna så oinspirerande ? Vilka lärare har tid och ork att varje dag utveckla nya och kreativa läromedel och motiverande uppgifter som gör att alla barn studsande av lycka kastar sig över varje dags kunskapsinhämtning. Lärare som anses ha för lite att göra måste alltid ingå i skolutvecklingsgrupper där nya dokument om hur inlärning ska ske. Det ska skrivas nya dokument och nya kriterier för hur det ska sättas betyg eller hur utvecklingssamtal ska utföras. Det är viktiga dokument men allt tar tid från lärarens huvudsakliga uppdrag i skolan. Eftersom riktlinjerna ändras ganska ofta står läraren kvar i sin gamla fålla med sina gamla läromedel och metodik, för att tid till eftertanke och utvärdering av arbetet alltid måste skyndas förbi. Lärare har ju alltid så mycket nytt att ta ställning till….Och den sociala träningen måste premieras i tidiga skolår. Dessvärre har inte alla fått det med sig hemifrån.
Det där lilla extra som man vill göra för barnens inlärnings skull kommer ibland i både andra och tredje hand.
Nej ,det är klart. Allt kan ju inte vara roligt. Men om någonting ska vara det så är det ju att inhämta kunskap. I alla fall om man ska gå i skolan i minst nio år av sitt liv, kan man väl få ha roligt nån gång under den tiden. Roligt för att man har lärt sig något spännande och intressant, och inte för att man kom först i matteboken varje år.
Och tävlingar ?
Ja, "men med förnuft"….tävlingar som går ut på att vissa ska känna sig som ständiga förlorare, betackar jag mig för.
Och tyvärr, tror jag att det är den typen av tävling som hela skolväsendet bygger och har byggt på. Och nu kommer betygen också….och möjlighet att flytta mobbare och bråkstakar….ja, om man ska flytta någon så är det väl inte den mobbade då….men å andra sidan…vart ska mobbarna flyttas ? Och vilka resurser får man på den skolan dit mobbaren flyttas för att ta hand om problemet ? Eller är problemet ur världen då, när man flyttat på det…?
Jag tycker det verkar som om politiker som är satta att bestämma över skolans värld aldrig har satt sin fot i skolans värld. Men det måste de ju har gjort, för de kan ju i alla fall läsa….förhoppningsvis.
Tävlingar som premierar leklynne och kreativitet och där inte hela ens självkänsla och / eller självförtroende, behöver rasa för att man kommer tvåa, är ju helt OK !? (Om man vinner förstås ;-))
Ha det, mina vänner…och må bästa kvinna kasta sig på magen i segergest efter dagens störtlopp !
Själv ska jag knalla iväg och se om jag inte kan kommentera hos någon bloggare som nr 1 någonstans, i min egen lilla tävling med mig själv. Inte vet jag vad jag vinner, utom tillfredsställelsen att äntligen komma först i någon "sport", utan att egentligen anstränga mig! Och tänk vad glada de andra blir om de för en gångs skull kommer före mig ! Så det gynnar inte bara mig, utan även mina medmänniskor, detta enkla nöje.
Time in Stockholm 
