Tid

10 februari, 2007 · 13:45

ner i spagat

När man riktigt har tagit sats för att förändra något i sitt liv kostar det ju på. Först måste man lida rejält av det som faktiskt är för tillfället, för att överhuvudtaget se att det finns en anledning till förändring. Sen kostar det på att tala om hur man har det och hur man inte vill ha det och sedan är bara resten av resan kvar. Själva påfrestningen som det innebär att lyckas förändra det dåliga. Eller se till att få hjälp med det. Har aldrig lyckats gå ner i spagat men inser att man kan befinna sig i ett sådant läge inför en förändringsprocess. "Jag anar hur jag bar mig åt för att komma ner, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma upp igen utan större skador eller sträckningar".

Inte heller kan processen påskyndas för då kan ju något gå förlorat på vägen. Inte kan man backa in i det vanliga spåret igen. Man är fast tills något förlösande sker och man vet inte när det ska ske eller hur. Bara att. Ett förlamande stillestånd i detta uttänjda skick. I väntan på vadå ? Har alltid undrat vad det ska leda till. Brukar inte alla häftiga danser eller akrobatkonster sluta med att man går ner i spagat ? Sen får man aldrig se resten……Som fullfjädrad dansare, hur tar man sig egentligen upp ur detta läge på ett galant vis ? Man kanske inte gör det helt enkelt. Bara ser till att "gilla läget".

Det är väl inget att eftersträva, detta spagat-tillstånd. Fast det var ju alltid, när jag var liten, ett mått på något…ja vad ?

"Kan du gå ner i spagat ?", brukade unga tjejer fråga varann. Undrar varför. Är det det ultimata läget ? Har killar någonsin frågat varann det ? Nej. Tror inte det. Markerar det inte att man befinner sig i något slags underläge ?

Jag har aldrig lyckats och alltid känt mig aningen misslyckad för det. Åtminsone lite missmodig. Men varför skulle det vara så stor bedrift ? Nej jag är glad för att jag inte går ner i spagat. Särskilt inte nu !

Speciellt som jag är relativt otränad för tillfället.

Har nog bara gått ner i någon slags halvspagat, eller "spaghetti", kanske ? "Halv Nelson i pik", eller vad ska vi kalla det för ?

Men frågan är fortfarande ? Hur tar jag mig ur ?

Är på väg, känner jag, med hjälp av diverse hållbara, hållfasta handtag på vägen (Tack !) men den sista kraftansträngningen får jag allt göra själv !

HUVA !

Jag ska tänka på Anja Pärson. Kan hon så kan väl jag !

(Jag har i alla fall nästan lika kraftiga lår som hon…frågan är vad som finns inuti ?)

8 kommentarer

Under Mänskligt

8 februari, 2007 · 09:57

Alla kan bli utbrända, mer eller mindre…

Även ett litet Luciatåg kan bli utbränt och komma försent för det har sprungit upp och ner och ut och in i alla trappor och prång för att lysa upp, än här, än där, och nästan aldrig hann det fram i tid, ty det visste inte riktigt vad det gjorde, eller vad det borde eller vart det skulle….

Nu har vi tagit detta lilla tåg till våra hjärtan och låtit det stå still en stund och pusta ut och sprida strålglans omkring sig innan det springer in i den sista väggen för säsongen.

Må det återkomma nästa år igen i gott skick, utvilat men inte utbrunnet, redo för nya tag och för att med klara stämmor stämma upp i…..? Nej, den refrängen tar vi då….nu får ni vila i brasilianska toner…

6 kommentarer

Under Tid

7 februari, 2007 · 17:14

Tid igen…

Tid är kärlek

eller är den ingenting ?

en hit och dit, och här och därlek

som gör dig lite ding….

6 kommentarer

Under Tid

5 februari, 2007 · 15:11

Försöker förstå…och förstås…

Tar några spadtag till i min lilla gömma…och se…en dikt som heter som min blogg.

I min egen kamp i mig själv, för mig själv, så passar den väl inte så illa ?

Vad var det du sa matte ?

Tid

Tillvaron handlar så mycket om

det långsamma som sakta

stiger fram

Ändå skyndar jag

så mycket jag hinner

för att förstå allt det där

som tar sån tid

Att i dimman….. trivs du bäst ?

14 kommentarer

Under Tid

3 februari, 2007 · 12:07

Lite mer uppgrävt..

Fortsätter att finna glömda dokument som kanske borde fortsätta vara det….och hittar en ny "trall" som jag lägger in….

Med anledning av vadå ?

Kanske finns nåt att ändra på….

Kan man inte ändra på andra så får man ändra på sig själv och sina egna danssteg och då får de andra se upp !

Till lags, till lags,

jag ska vara till lags

och dansa i vänliga cirklar omkring,

som ingen annan jag dansar i ring

i armkrok med dig och i snoa med hej

och med hopp och galej.

Till lags, till lags,

ska jag flamsa och tramsa

och tralla, och pling

och plong, jag sjunger ding, dong,

en tillrättalagd sång om mig

som aldrig, nej aldrig sa nej.

Till lags, till lags,

du vet att jag är

så rar, så rar och skrattar ikapp

med var och en som är mig så kär,

så jag knyter en knut på mig,

och ger upp ett tjut, Tjohej !

12 kommentarer

Under Mänskligt

1 februari, 2007 · 17:42

en liten dikt

Börjar leta efter gamla dokument bland mina gömmor och hittar det jag inte söker…så här hoppade en liten dikt upp på skärmen.

Skrev den visst på landet på sommaren, men ..jaja…”får duga, får duga , får duga”, som Hasse Alfredsson sa.

Tack ska jag ha !

Nu är det väldigt stilla,

på marken, överallt.

I dimman skyms det lilla

Vattnet simmar kallt.

Den mörka skogen sväljer

ett ljus där över sjön,

där storloms flöjtton täljer

en rördroms tomma bön.

I mjölke värmes natt,

och tallkronans kontur

famlande i svart,

blir snart en blek figur.

Nu syns allt vilt så upplöst,

vimmelkantigt bortfört,

av mjuka vinklars hesa röst.

Vi lyssnar in vad ingen hört.

I dimman trivs jag bäst.

Den verkar så vilset vag

och vilsamt svag.

Den känns nästan som jag.

10 kommentarer

Under Djur & Natur

31 januari, 2007 · 18:08

Och apropå klagomål…"en liten "film" som startar vid klagomuren…musik och text är gammal och skrevs för 6 år sedan…bilder från nätet är tillagda nu…

6 kommentarer

Under Okategoriserade

31 januari, 2007 · 09:13

Och det värsta är väl…

Och det värsta är väl att just min skola inte alls är unikt dålig utan ganska speciellt bra, relativt sett….det finns dom som har det mycket värre….både vad det gäller resurser och antal barn som mår dåligt på olika sätt….Annars kunde man ju se det som en enkel match att göra något åt situationen här och nu…det kan ju bara bli bättre, typ !

Anta utmaningen och "gräva där du står", liksom…

Men nu får vi ju snarare höra att vi ska vara tacksamma att vi ändå har det så bra som vi har det….

3 kommentarer

Under Klagomål.

30 januari, 2007 · 17:07

En sak i taget…

Det här med stress visar sig mest hos människor som jobbar med människor. I skolan, förskolan eller inom vården. Den psykiska stressen som det innebär att behöva välja mellan att rädda ett barn som kanske har slagit sig och två slagskämpar som man behöver sära på. Det går att förhålla sig lite lätt kallsinnig till papper som har kommit i oordning eller som man inte hinner med att läsa på kontoret, men man kan inte vara kallsinnig när människor far illa. Det har ju visat sig att kvinnor springer in i väggen först. Och man (män ?) har väl tyckt att det har berott på att kvinnor hör till ett vekare släkte, men så är inte fallet, alltså. Det är ju i första hand kvinnor som jobbar inom dessa vårdande yrken. Så skickas vi på kurser om att finna balans i arbetslivet och att lära oss massage och avslappning. Vi får handledning när det gäller stora besvärliga barngrupper, etc, och sen skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd. Men när vi kommer tillbaka till arbetsplatsen är ju situationen lika dan om inte värre. I skolan får vi täcka upp för resurser och på fritids knappas det in på personal så fort någon blir barnledig eller byter arbete. Jag trodde nog att det skulle satsas på skolan, men …..så är det ju det här med betyg…Det blir ett tungt arbete till för varje skola och alla lärare, att gå igenom gemensamma kriterier för hur dessa betyg ska sättas.

Och föräldrar tror att de vet bättre om deras barn får en siffra än ett muntligt omdöme. Barn som kanske utvecklas långsamt får en stämpel redan i första klass om han eller hon inte har lärt sig läsa som inte direkt stärker självförtroendet. Betyg är bra för alla barn som får bra beyg. Men vad gör vi med resten ? Slänger på soptippen ? Ja, för några extra resurser till dem kan vi ju bara drömma om och sedan glömma.

Tja…om vi inte satsar det minsta på barn och deras skolgång respektive fritid får vi nog skylla oss själva. Då får vi de barn vi har gjort oss förtjänta av. Men skyll sen inte på skolan när ungdomarna går bärsärkargång på stadens gator och torg ! Den skola, där var och en i personalen får vrida ut och in på sig själv för att räcka till för var och en och för att kunna individualisera i undervisningen.

Och det här är inte bara en skopa åt den nuvarande regeringen (fast de hade ju lovat guld och gröna skogar till skolorna)…det är ett tecken i tiden att var och en ska sköta sig själv och skita i andra.

Men om vi vill kan vi kanske ändra på det och vrida tecknen åt ett annat håll i tid ?

Själv är jag lite för obalanserad just nu, trots alla kurser, för att kunna tänka ut hur…

Och varför lyder rubriken "en sak i taget" frågar sig vän av ordning.

Jo jag lyder en manlig kollegas råd, han brukar berömma sig med att säga att han är manligt fyrkantig med tunnelseende…att ta en sak i taget för att motverka stress…ska se om det funkar…vill i alla fall testa det hellre än att gå runt och klaga på min stressade situation hela tiden. Hittills har det ju funkat "så där"…jag började ju med att klaga här i bloggen….så ni fick ta min skit….hmmmm….Så varsågoda…slit den med hälsan !