Tid

 

Det började som en högst privat angelägenhet….

Var ute och for på nätet efter någon gratis hemsida där jag och mina syskon kunde diskutera och administrera vårt gemensamma landställe och hittade spaces. Verkade rätt enkelt att kommentera och lägga in dokument och man kunde bestämma vem eller vilka som skulle få tillträde. Skickade mail till syskonen som naturligtvis hade annat för sig mitt i sommaren.

 

"Äh, jag bloggar väl lite så länge…..verkar ju kul". Hade också under en tid letat ställen där man kan lägga ut lite musik och sånt…också för närmast anhöriga att kolla på om de har lust. Började skriva…och gjorde bloggen åtkomlig för fler. Skickade mail till några IRL-vänner om tilldragelsen. Nu gällde det att höja sina ambitioner lite. Skriva sånt som kan vara allmängiltigt ifall någon annan vettig människa skulle komma på idén att titta in. Hyste inga som helst förhoppningar  om det. Men bara tanken på att få en läsande publik gjorde mig pigg, och gav mig själv ett uppdrag att höja blicken från min egen kaffekopp och vardagspromenaden längs Årstaviken. Det här var alltså mitt i sommaren och jag var utvilad efter att halva mitt sommarlov hade gått. Perfekt ! En liten egenarrangerad skrivarkurs som sommarnöje..jag gav mig själv ämnen och skrev för glatta livet. Kom på att jag ville kolla hur andra gjorde. Kan vara lärorikt också, ju. Fann till min förtjusning många goda skribenter och jag tror att jag kommenterade hos två till att börja med.

Och så *pling*….första kommentatorn dök upp ! Jo, det var ju en av dom jag hade kommenterat hos, men ändå ! Hon skrev inte bara en gång utan kom tillbaka två, tre, fyra gånger…ja, skrev och läste nästan allt jag skrev. Det här kan inte vara sant. Yr av uppmärksamhet från en för mig helt okänd människa, men med en i mitt tycke fantastiskt underhållande och välskriven blogg, fortsatte jag med mitt bloggande…jag var ju ledig….hade massor av tid att göra något med. Så kom också några av mina närmaste IRL-vänner in och skrev. Och läste. Hur kul som helst. Ni som inte bor i Stockholm eller annan större stad, inser kanske inte hur lång tid det kan gå mellan gångerna som man träffar även sina absolut närmsta vänner. Men nu öppnade sig alltså helt nya möjligheter. Och här kunde vi plötsligt få tid och möjlighet att diskutera sånt som vi vanligtvis inte pratade om vid våra vanliga träffar vid middagsborden. Herregud…då blir det ju så mycket kaffebryggande och avdukning och vindrickande så  man hinner kanske inte komma fram till det där man har på hjärtat egentligen. Ja….om man då inte fastnar i soffan, eller sover över hos varann på landet, eller så..frukostarna dan efter brukar ju i allmänhet vara bäst.

Här på bloggen behöver man inte hela startsträckan…..

Så här hade jag nog kunnat hålla på rätt länge, eller….?

 

Kände mig mer än nöjd med det gensvar jag fick….och med det jag skrev själv….och fortsatte också sen jobbet började. Fler nya bekantskaper…..och mer kontakter…fler kommentatorer….mer skrivande….musiken kom in med mediaplayern på bloggen och nya musikintresserade kom in, tack vare det….Så blev det bredband här hemma….och ännu mer tid vid datorn utan att behöva tänka på tiden på det sättet (det strängt ekonomiska sättet)……

 

Sen infann sig  en slags mättnadskänsla…vad gör jag nu med mitt skrivande….ska jag hålla på så här jämt och vara nån slags "hobbytyckare" om ditten och datten ? Och kommentatorerna…de trogna och de nytillkomna, började jag ta för givet….Inte alls denna eufori som jag kände från början när Aniaras ansikte dök upp första gången och jag hade 0-3 kommentatorer i veckan.

I rätt läge och i rättan tid dök Anna-Lys upp och gav mig ett nytt uppdrag. Det var det här med FärgRadion. Hon tyckte att jag skulle dra igång en kvinnomusikvecka på FärgRadion.

Yes ! Nya utmaningar….Och vad den innehöll och utmynnnade i kan ni se själva i listorna här invid…

Men nu inträdde en helt ny fas i min "bloggarverksamhet"……

Plötsligt fick jag pretentioner…förväntningar på min "publik"……och publiken agerade som publik i allmänhet gör….berömmer och bedömer…OCH, ja ! Det var roligt, förstås eftersom det var övervägande och överväldigande mycket beröm. Tack för det ! Och många nya kom….Tack för det också….MEN (OCH nu kom det förhatliga ordet) jag var inte nöjd…Kan ni begripa ? Jo, jag var nöjd med er som kom…men inte nöjd med mig själv….

 

Det började kännas pretentiöst…fast det hela ju var ganska lekfullt upplagt, trots allt. Men finns det något jag vill undvika så är det att vara pretentiös….ok, om det vore ett jobb jag gjorde, men observera att det här bloggandet är vår fritid. Fritidsaktiviteter måste ju vara lustfyllda i första hand.

Men själva skapandet av mina små färgradioprogram var ju lustfyllt, det var inte det…det var en fantastisk tid när jag gjorde och publicerade de första programmen och fick era svar.

 

Jag började få pretentioner och förväntade mig väl inte direkt, men inväntade ändå "recensionerna"…inte det vanliga samtalet och diskuterandet i sakfrågor. Jag gjorde själv reklam för FärgRadion och fick hjälp med reklam av andra också….men det blev ju ännu mer av en "föreställning" då. Och här satt jag och skulle liksom inhösta poäng efteråt…nej…och efter mycket om och men har jag insett vad som har hänt med mig…

Missförstå mig rätt nu……jag är så glad att jag har fått så mycket positiv respons men jag kan sakna hur det kändes från början….det opretentiösa skrivandet och musicerandet….utan baktankar om att få en stor applåderande publik…för det är egentligen inte det jag önskar mest…utan bara bollplank och många goda samtal och mycket skratt OCH allvar förstås, när nöden så kräver.

 

Fast det kanske också är att ha för höga pretentioner ?

 

PS För att vara tydlig: Det är min egen efter hand förändrade inställning jag vill komma åt och inte er, mina kära läsare. Och ni som till äventyrs råkar tycka att jag är duktig på något…ni behöver inte skämmas för det heller. Ni FÅR skriva det OCKSÅ. Jag är en ganska tillåtande natur, därvidlag….-;) DS.