Tid

Blogg100

Med snuva och lite småfeber hasade jag mig iväg till jobbet för att jag skulle börja mitt dansmatteprojekt med en ny klass, ganska så taggad. Men stön….Det passade inte så bra idag, och det hela sköts upp till imorgon. Och jag som hade övervägt att stanna hemma idag med snuvan, men…..sånt är livet! Luften gick ur mig. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Så får kanske en och annan kapitalist också tänka i dessa dagar. Det går i alla fall inte att gråta över spilld mjölk. 😉

Bild: Jenny Svenberg Bunnel

Att vara gränslös är inte alltid av godo, men när det gäller kreativitet och konstnärskap är det nästan en föutsättning för att det ska kallas konst.

För min del beundrar jag ofta de musiker som spränger genregränser, eller andra gränser, men människor som har svårt för gränser i relation till andra, har jag betydligt svårare för. Det verkar ju lite inkonsekvent,  men det har antagligen mest med mina egna svårigheter att sätta gränser, ibland . Att markera att inte vem som helst kan säga vad som helst till mig.

Nåt att jobba på. Idag kan ni kolla den gränsöverskridande polarprisvinnaren i länken nedan, så kan jag öva på att säga nej, så länge. 😉

Allt är ju inte svart eller vitt, som ni ser ….

Har en trevlig kväll!

http://www.svt.se/kultur/musik/evelyn-glennie-det-ar-inte-svartvitt

Blogg100

Nu blåser polarvindar både ute och inne.  De ljumma vindar vi möttes av i söndags har nu förbytts till de lite mer isiga från polartrakterna, men vem vill klaga när solen skiner och krokusar kryper upp i rabatterna?

Blogg100

Att inte uppleva skillnad på ljus och mörker, måste vara bland det värsta för en blind, och att inte höra musik måste vara det värsta för en döv. Det var i alla fall vad jag trodde fram tills idag, för idag fick en världsberömd kvinnlig, men döv slagverkare Polarpriset i musik. Musikens eget Nobelpris.

Evelina Glennie från Aberdeen har lärt omvärlden att det går att vara lyhörd med hela kroppen om man lyssnar in vibrationerna från musiken med hela sin kropp.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla människor som med både syn och hörsel i behåll, varken ser eller hör vad som händer och sker runtomkring dem.

Vi måste nog lite till mans och kvinns öva upp lyhördhet för att göra egna och andras liv lite mer drägliga. 😉

Än är jag inte uträknad. Inte på 9, och fortsätter det på det här sättet kanske bloggeriet håller hela vägen ut. Ända till 100. Min målsättning är dock inte bara att leverera en blogg om dagen – ”håller doktorn borta” -utan jag skulle ju dessutom vilja ge varje inlägg något slags innehåll av värde. Men det kan nog vara för mycket begärt. 😉

Det roliga är att den här typen av bloggande påminner mig mycket om hur det var i begynnelsen, när jag började blogga för 10 år sen, innan jag visste om jag hade några läsare alls. Jag satt på min kammare och övade på formuleringskonst och såg det som mitt uppdrag till mig själv att hitta nya teman och infallsvinklar varje dag. Nyttigt och roligt, men lite ensamt. När den första läsaren sedan dök upp och kommenterade ett  inlägg var det nästan overkligt, men hisnande kul att en vilt främmande människa hade hittat fram till just min blogg!

Nu ser jag också att alltfler har läst och följt bloggen sen dag 1 i #Blogg 100. En sporre i sig att fortsätta och leverera. Så länge det är roligt är det kul… 😉

Och nu ljusnar det!
Man ser handen framför sig när man kommer hem i kvällningen. Bara en sån sak…

Vi ses!



Blogg100

Idag är jag kvinna. Det var jag igår också. Men idag idag blir det mer påtagligt.  Det är ju internationella kvinnodagen.

Jag har aldrig velat vara något annat än tjej, flicka eller kvinna,  och har egentligen aldrig känt mig obekväm i min kropp. Ibland har jag varit dyster över att jag har lite för kvinnliga former för att kunna ha ett par jeans. Det var i min ungdom, när det inte fanns jeans för kvinnliga former, men det gör det ju nuförtiden.

Av den anledningen kunde jag känna mig lite småtöntig under en period av mitt liv när jag som minst ville känna mig just så. Det blev lättare med åren det där,  men att vara ung och inte riktigt passa in i mallen för hur man skulle vara klädd och vad som passade till vad var inte lätt, trots att jag aldrig har gått i en klass där jag eller någon annan har blivit mobbad, vad jag vet. Det gör att jag ändå har framhärdat i att vara mer pojkflicka i lekar och umgänge, men det känns som om man alltid måste försvara en sån sak. Försvara sin okvinnliga kvinnlighet, för sig själv,  om inte annat, men också för andra kvinnor och män.

”Varför vill du inte måla dig,varför kan du inte ha kjol, varför så platta skor?”

Normen gör mig på så vis abnormal, fastän jag känner mig högst normal, och det kan jag fortsätta med i vårt samhälle, så länge jag vill och så länge som samhället jag lever i tillåter avvikare av olika slag. Men levde jag i Afghanistan eller Saudi-Arabien hade jag kanske aldrig överlevt om jag fortsatt att leva som den jag är.

Jag tycker att jag duger. Jag vill inte vara varken snyggare eller smartare, för hur skulle jag kunna leva upp till det? Då måste jag antagligen ändra stil och smak för att platsa i ”de snyggas och smartastes gäng”.

Jag trivs bättre här hemma där jag kan klappa mina katter och mysa i hemmamysklädseln… 😉
Fri från yttre pålagor, väl medveten om att det inte är allom givet. När jag vill kan jag sätta på mig skinnjacka och jeans och gå ut på stan utan slöja och manligt sällskap, utan att behöva oroa mig för vad som skulle kunna hända.

I Afghanistan marscherar män i solidaritet med kvinnor och för kvinnors rättigheter. Att bara få vara….

http://omni.se/start/dcc454b6-e983-4d21-ba57-7bd378c2d24f

Vore det för mycket begärt av Sveriges regering att säga upp vapenavtalet med Saudi-Arabien, med tanke på hur de beskär kvinnors frihet även där?

Våga våga säga upp redan idag!

Imorgon kan det vara försent….

Blogg100

För att uträtta ett bankärende fick jag lov att resa ut till en av Stockholms första förorter.  Jag visste knappt varför jag blev ditskickad, men jag hade ansökt om ett kreditkort, så det hade väl med saken att göra.  Det blev en intressant tur på många vis.

Att hitta kontoret var inte så lätt, för det första, men..hur gjorde man före mobilkartans tid? Frågade om vägen, troligtvis. 😉

Jag hittade till slut i alla fall, och slog mig ner på en soffa och väntade, eftersom kön verkade lång. Ibland kan det vara ett sant nöje att vänta i en kö. Smidigt och snabbt expedieras kunder av olika nationaliteter, och när någon kund blir smått förtvivlad för att hon inte kan få ut sina pengar – för vem kan tro att det inte finns kontanter på  banken – får hon en tröstande klapp på armen och erbjudande om att få ett engångsbankomatkort. Det är professionella människor som jobbar där, kan jag säga .

När det så blir min tur , blir jag nyfiken när min kassörska säger …..” jaha, det är du….” efter det att jag har presenterat mig och nämnt namnet på mig kontakt .

Joo, det var inga problem, skulle det visa sig . Jag var godkänd och mitt kort skulle jag få också, men trots att jag har varit kund i banken i evigheter var de tvungna att ställa frågor enligt något formulär som hette ”Lär känna din kund, typ”. Vi skojade och pratade under hela proceduren om hur lite de hade att göra på banken och därför fick de lite extra formulär för att inte vara sysslolösa. Fast sen blev hon allvarligare, och berättade att det handlade om att folk inte skulle kunna tvätta pengarna … Jaja. Gärna för mig. Annars hade jag ju aldrig fått komma iväg på denna trivsamma eftermiddagstur.

Sen lyckades jag slarva bort mitt pass i min egen handväska 👜 … Och hon skrattade för hon förstod precis hur det hade gått till när jag slarvade bort mitt eget bankomatkort på säkert ställe i min egen lägenhet. Hon tackade för att jag hade tagit mig dit, och för att jag hade hittat fram, framförallt …

Sen höll jag knappt på att hitta tillbaka till tunnelbanan men det är en annan historia . ”Och jag skrattade hela vägen från banken”, men det berodde inte på pengarna på mitt konto, det kan jag försäkra. 😉

Trevlig helg!

Blogg100