Tid

Under senaste tiden har mitt nätverkande utgått från mobilen i första hand, vilket har inneburit att det har varit ganska lätt att skicka bilder till bloggen och till flickr. I undantagsfall har jag också skickat till facebook (vilket jag tidigare har gjort i parti och minut under de senaste åren), men försöker undvika det eftersom mina egna uppdateringar där tröttar ut mig.

Vill ut i andra marker ett tag. Visserligen välbekanta men inte lika välbesökta längre. Där jag hinner se mellan mina egna lager av tankar och ingivelser. Ska jag meddela mig via mobilen går det nämligen inte så fort. Inget tangentbord att smattra iväg diverse tänkta och outtänkta meningar och ord på i blixtens hastighet, som jag sedan kanske kommer att ångra eller – ännu värre – inte ens kommer att begripa själv i efterhand…

I och med att Tranströmer fick Nobelpriset fick jag mig en tankeställare och började  tänka i mer ”luftiga” ordalag, dvs inte med så mycket ord men med mer utrymme för läsare/betraktare att tänka själva. Därmed inte sagt att jag skulle bli så värst mycket mer poetisk.

Men nu sitter jag alltså här med mitt tangentbord och ord och tankar smattrar fram meningar i rätt hög hastighet igen. Och det är ju kul. I alla fall som omväxling.

Och igår var jag på Fotografiska och hamnade återigen bland lager av tid och rum. Bland utställningar och på café möter jag människor på bild och på riktigt som minner mig om nutid och dåtid, här och där. Är det så att konsten finns till för att påminna oss om oss själva i tid och otid? Att reflektera och reflekteras. Så kan man kanske komma ut lite mer transparent med omvärlden. Inte flyktig men följsam med sig själv.

Många gånger kan jag upptäcka att jag rör mig åt ett håll medan min önskan hade varit den motsatta. Med tidens tand har jag lärt mig att forska i mellanrummen mellan mig själv och mig själv. Och se det jag inte trodde.

Precis som när jag i veckan for mellan olika tider och platser och gjorde nedslag med musiken som färdmedel – precis så viktlöst rörde jag mig mellan de olika lagren av bilder och scener som på det ena eller andra sättet förde mig ut ur och in i mina bladtunna minnesgångar där bilder gick i och ur varann.

Mötte först en kvinna som kände igen mig från vår gemensamma studietid på Rytmiken – hon gick i en annan klass men hade ett bättre minne än jag. Kort därpå dök mitt första långavariga förhållande upp. Ganska kort, men glatt möte där vi hälsade och kollade av läget och presenterades för våra ”nya” respektive. Och så mötte jag på slutet av muséibesöket en förälder till ett av barnen på mitt jobb. Alla dessa människor representerade olika lager av mig, såväl tidsmässigt som rent utvecklingsmässigt.

Samtidigt rörde jag mig bland utställningarn mellan New York-bilder från 30, 40, 50-talen, svenska nutida från en skånsk landsbygd och till sist en fantastisk samling afrikanska djurbilder från savannen.

Och det känns som om jag har gjort en lång intensiv resa på bara några timmar.

Kanske kan man dra slutsatsen av detta att konst aldrig kan effektiviseras men att konsten kan effektivisera våra upplevelser.

Ska nog ta patent på den upptäckten. Det kan löna sig att forska i mellanrum. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låter min röst ljuda – ”…Libera me domine de morte eternam, in die illa tremenda…” – Verdis Requiem repeteras november 2011 i det milda kvällsljuset i Sofia kyrka, men mina öron lyssnar plötsligt med en 10-årings.

48 år sedan i Åbo på konsertresa en sommar med min familj där alla de andra 6 familjemedlemmarna sjöng med i kören utom jag som satt och lyssnade mig genom verket många gånger, och lyssnade mig genom många timmars repetitioner. Jag hade mina favoriter och just denna slutfuga – dansant och liksom ljus jämfört med resten av det mustigt dramatiska verket – fick mig att sätta mig kapprak upp i stolen och nästan sjunga med i de olika stämmornas insatser. Det var en lek för öronen och dessutom en viss lättnad för mig som visste att verket snart skulle ta slut. ”Befria oss från det eviga mörkret”….från döden….

När jag så andas in för att sjunga det lite mer stillsamma liturgiska slutet kan jag om jag blundar känna värmen i den heta öknen vid Döda Havet och känna doften från de torra växterna.

”Libera me”….viskande….. Och i en 70-talsupplaga av samma verk på konserthuset i Stockholm står en stor svart man, James de Priest, och dirigerar en 100-mannakör och liksom modellerar en viskande bedjan till slut. Ingen dirigentpinne, ingen drill, ingen slagteknik i världen hade kunnat mejsla fram en mer andaktsfull bön. Vi följer till punkt och pricka.

”Dies irae, dies i-i-i-i-rae….” Domens dag är nära. Mina lungor fylls och tinningarnas blodkärl brister närapå. 20 sopraner står och nästintill spräcker sina stämband i de höga tonerna. O, fasa!

Återigen förflyttad till Israel och Jerusalem. En sten mot en fönsterruta på hyrbilen. ”Kör, Kör…de kastar sten efter oss”. Vi var i den del av Jerusalem där intifadan fortfarande existerade 1992.

Hem igen. 2011. Svettas med hel och halvtoner och snabba skiften. Hjärnan tröttnar och jorden rämnar under fötterna men när repetitionen avslutas i mjuka filttofflor med ”Lacrymosa” och ”Dona eis requiem, Amen”, står vi på benen igen och en lättad 10-åring kan glatt skutta hem igen efter en kvällstur bland de lager av tid som ett stycke musik kan bjuda på.

I kontrastens namn. .

Det kommer så fort nu. Man hinner knappt blinka.

Från Carl Bildts ”Den enda vägen” har jag idag gått många småvägar innehållande diverse kulörer, fram till en skiljeväg….´”den enda vägen” eller ”no way”. För att förklara mig en aning: Ser ett likhetstecken mellan Steve Jobs enhetliga mac och i-phones. Program där alllt överensstämmer och funkar som ”den enda vägen”. I samma anda verkar Bill Gates vilja jobba. ”Ju enklare desto simplare….”,  typ. Jag har haft en stationär dator, en pc, i snart 10 år. Jag har windows xp på den, vilket aldrig har inneburit några problem. Sedan kom ”vista” och det var också ok. Men på min senaste laptop har ”windows 7” installerats och det är nu jag blir galen. Fick en present när jag fyllde år senast, innehållande ett program som kunde föra över mina gamla VHS-filmer till datorn, där jag sen skulle kunna redigera dem och överföra dem till andra medier.  Detta fungerar utmärkt med min ”gammeldator” men det senaste undret hittar ingen drivrutin, pga just Windows 7, som var det systemet som skulle göra allt så enkelt för användaren…”nästan som på en mac”, inbillar jag mig att de tänker, men det gör bara livet ”så mycket sämre”.

Förenklingar i all ära, men när de gör livet svårare för så många, är det inte enklare på nåt sätt. Varför jag nu går igång?  Ja, det är inte precis första gången. Windows movie maker har blivit sämre,t.ex, och inte enklare, somdet var avsett. OneNote som var ett toppenbra sätt att spara webbsidor på, finns inte längre tillgängligt i Windows 7. Ingenting som förut var bra finns kvar…Så sur är jag att jag idag gick in i en Macdator-shop för att kolla lite på hur musikinspelningsprogrammen var på en macdator. Jag har hört så mycket gott om dem i just detta hänseende. Killen i affären pratade med mig om hur enkelt och lätt det var att spela in med Garageband-programmet. När jag började fråga om det fanns något notskrivningsprogram och hur det i så fall fungerade förstod han att han inte skulle prata till mig som till ett barn, och plötsligt var inte alltid den lättaste lösningen den bästa….Han förstod att jag sökte upp något som passade mig, och inte bara det som var det enklaste, och då kunde inte heller han hjälpa mig. Vad tror egentligen försäljare? Att hela svenska befolkningen är en samling idioter?

Och osökt kommer jag att tänka på Jules Verne och Maj Bylock. Inget ont om Maj Bylock – säkert fick hon ett relativt luckrativt bidrag för att skriva om alla, och jag säger ALLA klassiker till enklare prosa för mindre barn och för allmänt läsovilliga. Men det är inte Maj Bylock som har skrivit ”Kapten grants barn” eller ”Jorden runt på 80 dagar”, som väldigt många lågstadiebarn nog tror. Jag vet att det är lätt för mig att säga, som lärde mig läsa i Kalle Anka vid 5 års ålder, men jag vidhåller: Förenkla inte verkligheten, eller gör den skenbart enklare, för när sanningen väl kryper fram, att allt är just så svårt som det ser ut, tror jag att barn och ungdomar känner sig dubbelt lurade.

Och om nu Steve Jobs lyckades hitta ett koncept som funkade – varför måste Bill Gate göra samma sak, fast ännu mer korkat? Under täckmantel att det ska vara ännu bättre dessutom.

Jag tycker illa om förenklingar så länge de är idiotiska.

Och jag skulle vilja sälja min slogan: Carl Bildts ”Enda väg” leder till Alliansens ”No way”, in the end” – till Socialdemokraterna.

Men vart det skulle leda, vet jag egentligen inte. . . .

Smaka på den…

Det är inte så fult nu. Inte alltid i alla fall. . .
Eller? 😉

Före – Efter

Det var en gång en röd ballong höjde sig ovan hästar och hus. Det var då allt började och det var då det fanns ett hopp. . . Nu finns en kung till häst och tre röda bojar kvar, som om ingenting hade hänt. Kanske har det inte det heller?

Musik kan inte effektiviseras till en liten strimma av ljus i det kulturella mörkret.
Eller så är de bara korkade. Varför tar de annars inte del av den pedagogiska forskningen?
De kan vara både ock. . . Det gör inte saken bättre.