Tid

Mitt förra inlägg var mitt 666:e på denna Tidsblogg. Det klingade bekant på något sätt. Jag skrev bara siffrorna på min uppdatering på facebook och tänkte att folk kunde få gissa varför. Jag fick intressanta kommentarer. Jag har aldrig lyssnat till varken rock eller hårdrock men just detta hade betydelse för människor med sådana musikböjelser.

Kommentarer som: ”Numret av besten?” och ”Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal”, dök upp.

Så jag, google, google…;-) …och förstås… samt, sist men inte minst…;-)

 

 

Se där…bara för att jag har klämt iväg 666 blogginlägg på 6 år…;-)

Jag hatar dessa SL-kort. Utan att man vet ordet av är de slut. Apparaterna där man kan fylla på pengar är ännu mer obegripliga och särskilt när man ska göra något under stress. Jag som var så nöjd med mig själv att jag var i tid. En kille förklarade för mig att mitt kontokort inte gällde så jag fick rusa upp till pressbyrån istället. Snacka om att komma i o-tid plötsligt! Hur livets små förtretligheter kan försura vardagen. . . .:-(

Slussen i Stockholm ska byggas om, och inte bara det. Även Gamla stan ska undermineras…. Så här kan man kanske också resonera om man projekterar, planerar, politiserar….

…De gamla husen där kan väl knappast vara viktigare än den flerfiliga motorvägen som ska dras under dess månghundraåriga grund. Att redan Maria Kyrka på Södermalm har satt sig lite på sniskan på grund av de underjordiska arbeten som pågår där, har det med saken att göra?

Nej, när Stockholm ska bli ”the capital of Scandinavia” kan väl inget litet skräphus från något annat århundrade sätta käppar i hjulet. Låt oss gräva där vi står innan  det kommer några ”Gamla Stan -kramare”….Kan de inte hålla sig till den 1000-åriga eken? De kommer bergis att bli så många att de tillsammans kan krama hela Gamla Stan i sann vänstertrams-anda om vi inte skyndar på nu! Samma gamla vänster som ockuperar New Yorks parker. Eller…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Varför ska den där pålitliga ABBA-musikern lägga sin näsa i blöt och plötsligt bli engagerad i våra moderna visioner och säga att det bara handlar om kommers? Det kan ju bli allvar av protesterna. Han kan väl bara fortsätta sjunga ”money, money, money, is so funny, in the rich man`s world”. Det budskapet räcker så bra för mig….

Och så HÄR skrev Benny Andersson igår…. Musiker kan! =)

Och HÄR kan man skriva under på att man gillar kultur i huvudstäder än gallerior och mångfiliga motorleder.

Morgon, middag, kväll. .

Hur jag än jobbar…nog blir det på en annan nivå. Oavsett om det är i jobbsammanhang, i musik/körsammanhang, eller om det handlar om egna projekt. Jag ser allt lite snett underifrån trots att jag är född och uppvuxen i de ”fina” kvarteren på Östermalm i Stockholm. Aldrig har jag känt att jag har passat in. Jag har inte ens varit bra på att passa upp, servera, ställa till rätta.

När jag började mitt yrkesverksamma liv på riktigt var det förstås på daghem. I sandlådan. Men jäklar vad man lär sig på att vara placerad på den nivån. Vad man ser av världen och hur man blir betraktad av världen! Snacka om klassresa! Rakt ner i underjorden. Jag har aldrig varit ledsen för det. Det enda tråkiga är just omvärldens förväntningar på hur en sådan som jag ska vara, eller inte.  Nu jobbar jag med något äldre barn och i skolan, och till och med mina syskon har lärt sig att jag inte längre jobbar på dagis utan på fritids. För min egen del känns det också mer tillfredsställande att undervisa några timmar i musik utöver fritidsjobbet, eftersom jag har en sådan utbildning, men i övrigt har jag ett underjordiskt perspektiv. Till och med fritidslokalen är av källarkaraktär.  Även musikaliskt är jag ”down under”. En kör är en kör. Ingen framträdande roll där heller. Men fantastiskt är att få dela och ta del av stora musikaliska upplevelser tillsammans med kören, andra körer, orkester och solister i världsklass. Så priviligierat! Och ändå bara en i mängden. Jag älskar att vara körsångare. Att bidra med något som i sig inte är makalöst, men som tillsammans med andra blir andlöst vackert.

Kanske kan det vara så i jobbet också, fast det inte syns eller hörs direkt utan det märks flera år senare. Sådant som jag har planterat märks inte direkt och kanske får jag aldrig märka av det. Men jag har haft elever som kommer många år senare och berättar om vilken stor upplevelse det var att delta i en musikal som jag var med om att arrangera för 8 år sedan i skolan. Något som de då tyckte var lite barnsligt eftersom de var äldst i skolan då, och huvudpersonen i musikalen var bara 6 år. När tonåringen som jag pratade med beskrev det hela för mig var hon bara jätteglad över att hon hade fått vara med om upplevelsen när alla sjöng tillsammans och kunde alla sånger. Precis så är det med kultur. Allt som är viktigt, som har något att säga oss, och som är tilltalande rent musikaliskt, kulturellt, och som kommer underifrån, från rötterna – allt det kan växa till något betydelsefullt i våra liv. Där kan inga Idol-tävlingar matcha på någon som helst nivå för de tävlingarnas förutsättningar kommer uppifrån och vinnarna i tävlingen försvinner i yttre minneskosmos, dvs i tomrummet.

Jag är stolt över det underifrån-perspektivet jag har erövrat på egen hand, trots min belastande uppväxt i ekande östermalmsvåningar…;-)

Jag undrar när timmen är slagen. Jag undrar när det till slut ska visa sig att Moderaterna har tagit emot partistöd från Carema och Attendo. Jag undrar hur människor kommer att reagera då….

Alla de som har röstat på Rheinfeldt och Borg mfl. Alla de som tycker att dessa förträffliga gossar/unga män verkar mer pålitliga än Juholt (iofs ingen större bedrift kanske?). Alla de som tror att Moderaterna är det enda arbetar(e)partiet för att partisekreteraren tror det. Alla de som tror på sagor och myter men inte bryr sig om att läsa en bok tjockare och mer sann än Zlatans.

Jag undar när täckelset ska falla. Jag undrar när man ska inse att bakom Fredrik Rheinfeldts bekymrade hundögon finns inget mer än en tjuv och lurifax som snor andras idéer och låtsas vara mer god än den ädlaste rashund men som egentligen bara har en enda egen god idé – att sänka skatterna – men denna enda idé är inte bra heller, och den är inte ens hans egen. Den har han snott från sitt eget parti. 😉
Egentligen jobbar Moderaterna som SD. De låtsas vara rumsrena fast deras uppsåt är något helt annat. De säger sig vara demokrater men i kommuner där de är som störst, är de enväldiga och bryr sig inte om vad några andra tycker, inklusive allianskompanjoner och övriga samhällsmedborgare.

Moderaterna är inte alls ”nya”. Moderaterna har försökt förnya sig förr när de bytte namn till just Moderaterna. De har alltid försökt slå blå dunster i ögonen på folk. De har försökt verka moderna, chica, med i sin tid, och de har till och med försökt tala om för andra att det är socialdemkrater som är konservativa och gammaldags. Deras taktik är ständigt att vrida om begreppen, förskjuta sanningen, skriva om historien och sakta, sakta försöka nästan lyckats lura i folk att sanningen inte är så orubblig, att historien kan förfalskas, att man kanske inte kan vara säker på någonting rent utav?

Nu när ”kultur” ska skrivas om till ”underhållning”, när ”ny politik” är detsamma som ”huka dig, passa dig, kräv ingenting, arbeta tills du stupar eller lägg dig ner och dö på någon sophög någonstans”, när ”historia” ändras från en partisekreterare till en annan och ett partiprogram byggs på lösan sand, det är nu jag undrar….När har någonsin kopian blivit bättre än originalet?

Det blir nog aldrig ”Så mycket bättre” med Fredrik Rheinfeldts ”nya” Moderater än med de gamla trogna Socialdemkraterna – hundögon eller ej – man kan aldrig lära en gammal konservativ hund sitta. Och det veti tusan om jag inte föredrar det gamla högerpartiet framför det nya moderatspöket. De stod i alla fall för att de var gammaldags, konservativa stötar som ville behålla sina egendomar för sig själva och de var dessutom kunniga i historia och svenska språket. De visste att konservativ och moderat inte var samma sak, och de visste att man var radikal om var vänsterinriktad och inte tvärtom.

Jag undrar så när timmen är slagen. Jag kan nästan inte vänta…..Vadå? Inte Carema som ger partistöd till M, säger ni?

Bevisa det!

”Min röst hörs nu från den här platsen i rummet….”

På den gamla goda tiden när radion var ung –  eller åtminstone när jag var ung – kunde denna fras höras då och då i etern – rösten förflyttades och om ens egen stereo fungerade som den skulle, flyttades rösten runt i ens egna rum, kunde det tyckas. Jag var lite för ung för att riktigt fatta vad det skulle vara bra för men å andra sidan tillräckligt gammal för att se det komiska i det hela.

Fortfarande kan jag höra den där rösten inom mig när jag skriver och meddelar mig på än den ena, än den andra platsen på någon webbplats eller i nåt nätverk någonstans. Och jag tänker: Vem är jag egentligen? Var är jag och vart vill jag komma?

Allt oftare kan jag tröttna på min egen ”röst” i facebooksammanhang. Dessa ibland lite kluriga, ibland fullkomligt meningslösa uppdateringar… Jag har tröttnat på min egen röst, helt enkelt (inte på andras, lustigt nog). I alla fall i det sammanhanget. Här på bloggen är jag inte alls lika trött på mig. Fast här kan jag ju vara nog så långrandig och tröttsam, enligt mig själv alltså.

Nu har jag kommit på varför det är så att jag tröttnar på mig på just facebook….

På bloggen, på flickr, och andra ställen, förställer jag mig och gör mig till en annan än den jag är. Jag drar en historia, eller tänker ut ett litet välpackat åsiktspaket. Kanske inte så välpackat heller, men jag har i alla fall packat det så gott jag har kunnat och har slipat på en och annan formulering. Jag bär ju inte ens mitt eget namn här, bara delvis och kan sålunda hitta på och hitta roliga och nya infallsvinklar utan att trötta ut mig själv….

Men på facebook heter jag vad jag heter, jag fördelar mig själv lämpligt över olika andra sidor men som den jag är där jag är, är jag bara på facebook.

På facebook är jag mig själv – eller åtminstone så nära mig själv jag kan komma i detta speciella medium. Tröttsamt!  Många irl-vänner är också där – de som också kan ”höra min röst från den här platsen i rummet” helt på riktigt, och på rätt plats. För dem kan jag ju inte låtsas ”vara på hemma” eller hålla på och berätta vad jag gör om dagarna för att sen träffa dem i kören och på jobbet och tro att jag har något att berätta. Alla vet ju redan att vi har varit på landet i helgen eller har haft konsert. Fast egentligen är det ju inte så farligt, bara synd att missa de vanliga smörjmedlen som kan behövas när man ses på riktigt. Nej, det värsta är just detta faktum att jag är bara mig själv.

Mitt egna mer eller mindre intressanta jag, som ska delas och fördelas i lämpliga portioner över tid. Ja, jag vet att det finns männsikor som gillar att se mina bilder, så ibland ska jag allt lägga ut dem också, även på fb. Men jag ska verkligen försöka sluta trötta ut mig själv genom att dela med mig av mig själv så knapphändigt som möjligt, eller sprida ut mig så jämnt som möjligt i tiden och i rummet.

”Min röst kan nu komma att fördelas och förflyttas till uthärdlig plats i rummet”….

En del låter tankarna gå – det gör jag också, fast jag tänker att jag borde låta dem stå kvar ibland. De är så rysligt flyktiga. Jag tänker en sak, vänder mig om, och när jag vänder tillbaka har de gått för gott, så att säga.

Nu skulle jag vilja ha en liten griffeltavla att skriva ”Låt stå!” på, till tankarna. Ingen borde få sudda ut dem. Jo, de tankar som redan var lite suddiga från början är nog självreducerande, förhoppningsvis. Sådan tur att dessa mobilkameror och andra kameror finns så att jag inte glömmer allt vad jag har gjort den senaste tiden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och för alla som tänker sig att bli gamla på äldrevården där Carema styr och ställer  – glöm föralldel inte bort att du en gång hade ett värdigt liv, för det gör de annars allt för sudda ut ur ditt medvetande.

Tankar du tänkt kan bli så mycket skarpare om du har fokus redan från början på det du en gång vill minnas. Fast det visar sig att det gamla människor minns bäst är sånger från ungdomen. Så kanske är det vid melodier vi ska fästa våra viktigaste tankar för att en gång för alla ha dem fästade vid vårt minne. Om vi är fästa vid dem, förstås – tankarna alltså. 😉

Tills vidare: Låt stå!

Månvarv nu!

Det går aldrig att undvika valet. Att välja mellan in och ut, hem eller bort, sällskap eller ensamhet.

Men någonstans i alla mellanrum finns ändå alla möjligheter. Att sitta i enrum på ett café och se människor umgås på håll. Att stå mitt i en kör och sjunga som de andra men ändå få egna starka upplevelser.

Igår var vi på en liten kvällskonssert i Sofia Kyrka och hörde den nya Kammarkören, för första gången. En ung kör med fräscha röster som sjöng mycket fint och så rent som jag nog inte har hört en kör sjunga på länge. Det är inte alltid det viktigaste och en och annan miss får man räkna med på konsert, men i detta fall, inga missar.

Den stora missen var i så fall att en mycket liten del av publiken var så ung att att den jollrade sig genom konserten. När en kör har övat ganska många veckor och en stor publik har tagit sig till konserten för en stilla andakt på allhelgonahelgen förväntar man sig inte att nästan hela konserten skulle förstöras av dessa små barnljud, som i vanliga fall hade varit harmlösa och gulliga men som i detta fall blev ett mycket stort störningsmoment. Visserligen var konserten gratis, men man går ju inte till en kvällskonsert för att bli störd och därmed uppretad.

Att vara i ett offentligt rum bland likasinnade musikälskare kan vara mycket stämningsfullt och fint och man känner en gemenskap trots att ingen säger ett ljud till någon annan. Nu riktades allt fler hätska blickar bakåt (inte alls så kärleksfulla som de skulle ha varit i ett annat rum och tillfälle) mot den lilla lekhörnan som har upprättats i kyrkan för de som önskar gå på högmässan och inte får barnvakt, men om man i kyrkan har tänkt sig att den ska användas även under konserter ber jag att få ta min Mats ur skolan. Dvs min röst ur kyrkan, eller så gör jag mitt egna lilla val…

Nästa gång ska jag ta med mina katter, om jag inte får kattvakt. Papegojor är säkert också välkomna om någon skulle få för sig det… Eller förstås, en hund – människans bästa vän.