Tid

Allt för att alla ni därute ska få en riktigt God Jul! 😉

I morse kom jag med ganska god fart ner i tunnelbaneuppgången. Hade lite bråttom. Skulle precis greppa en Metro och gå genom spärrarna när jag fick syn på en gammal klasskompis från låg- och mellanstadieåldern. Vi har setts sen skoltiden, men det var ändå länge sedan nu, och det var ett kärt återseende. Men ett kort möte och hon hann berätta att hon i går var på vår gemensamma mellanstadiefrökens begravning och jag blev nästan arg – och chockad förstås – inte på min kompis men på mig själv att jag hade missat att hon hade dött. Och missat begravningen. Det är väl klart att man missar sådana saker, men att jag missat just henne som var en sådan lärare som man aldrig glömmer!
Alla hade respekt för henne men hon var ändå så rolig och trevlig mot oss och nytänkande inom pedagogik. Det där med inflytande och demokrati har jag lärt mig konkret av henne. När det var klassråd gick hon ner i klassen och deltog med liv och lust i diskussionerna, efter att vi hade utsett en ordförande för dagen. Men hennes röst var aldrig mer värd än våra röster. Vi fick såväl social fostran som en god bildning, utan pekpinnar eller katederundervisning. Och detta var på 60-talet, före allt snack om flum. Jag beundrade henne då och jag beundrar henne nu.

Tänk att så mycket vatten har flutit under broarna inom pedagogiken och så många läroplaner som har kommit och gått och ändå har jag fortfarande inte sett någon lärare som verkligen har levt upp till alla fina ord som har skrivits i alla skolverks luntor innan de ens var skrivna, så som hon gjorde.

Hade jag inte haft henne som lärare hade jag kanske aldrig kommit på idén att vilja bli lärare själv…på gott och ont. Möjligen hade jag gjort bättre ifrån mig på annat sätt, men ändå…Man ser hur viktigt det är med goda förebilder…En strävan är ju alltid att göra lika gott som ens förebild har gjort, och något gott kommer det nog ut av det. Ett positivt ”arv” av det slaget kan ju inom skolans värld sprida sig som ringar på vattnet.

Men jag saknar möjligheten att få säga det till henne…. =(

Och en sak till – för mig mycket viktig. Hon var hon musikalisk också… vilket gjorde att jag alltid kände mig lite extra sedd av henne i just de sammanhangen.
Jag och min andra gamla kompis från den tiden sjöng många gånger ”Nu grönskar det” tvåstämmigt för henne när vi var på klassresa. Någon gång ibland vände hon sig förtjust om och sa: ”Nu var det rent och fint!” Och hon hade det bredaste och mest gnistrande leendet. Så här i efterhand tycker jag att det var fantastiskt av henne att aldrig påpeka hur det lät alla dessa ggr när det inte var lika rent och fint. Bara det gnistrande leendet kom var tionde gång, gjorde det att vi aldrig ville sluta för vi ville få ännu fler erkännanden. Vilken enorm uthållighet hon måste ha haft.
Och plötsligt får jag för mig att vi kanske skulle ha en egen liten minnesstund, jag och min sångarkompis, och ställa oss och sjunga mot den glimmande nyårshimlen; ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid…” Så kanske hon svarar? ”Kom med, kom med på vandringsfärd, i vårens glada tid…”, och sen fyrar hon av ett gnistrande stjärnregn! Tadá!=)
Det skulle kännas hoppfullt!

Det har inte gjorts någon forskning på vilken sorts undervisning som är den bästa och mest effektiva för inlärandet. Ändå ställer sig vår skolminister och uttalar sig så kategoriskt om att katederundervisningen är den enda sanna. Att han bara kan med? Inlärningen kan kanske ske på vilket sätt som helst bara barnen/ungdomarna/ eleverna är motiverade, men sen kommer det knepiga i kråksången, för sedan gäller det att befästa kunskaperna. Det kan man göra genom rutinmässig repetition, men om inte förr tappar eleverna intresset då. Om läraren däremot låter dem praktisera sina kunskaper i handling – att bygga en atom eller vad det nu handlar om – då kan man fokusera och ta in de kunskaper man tidigare bara har läst sig till eller lyssnat sig till. Om elever aldrig får använda sina kunskaper praktiskt fastnar inte lärdomen. Det har visat sig att läkarstuderande som får göra om sin stora tenta som de gör efter två års studier efter ytterligare några månader, inte kommer ihåg mer än 20 % av det de kunde tidigare. De som kommer ihåg mest kan ändå inte lösa ett praktiskt problem som tespatrullen har lagt till efteråt för att kolla om de kunde använda sina kunskaper.

Hjärnan arbetar ju så att den väljer att glömma det som inte behövs. Om man däremot i studierna hela tiden har nytta av de teoretiska kunskaperna ser hjärnan någon mening med dem och de befästs inte bara i hjärnan utan sätter sig också i kroppen. Något man har gjort många gånger glömmer man inte. Cykla, köra bil, åka skidor, simma. Först gör man som någon annan säger att man ska göra, men när det sitter i kroppen, kan man det på riktigt.

Den gamla devisen om ”teori & praktik” kan aldrig slå fel. Precis som i Rytmikmetoden, som jag har lärt mig: ”Lyssna och visa vad du hör”. Om eleven exempelvis får höra ett musikstycke i tretakt, ska hon kunna visa att det är tretakt, genom att dirigera en tretakt, exempelvis. Även om ett barn rent teoretiskt vet att det finns något som heter tretakt, är det inte säkert att det kan höra och känna vad som verkligen är tretakt. Att räcka upp handen och säga hur det är är inte samma sak som att visa i en rörelse, för först då känner och ser både eleven och läraren att det hela är rätt uppfattat.
Musik är ju ett ganska tydligt exempel på att man inte kan strunta i praktiken för då fanns det ju ingen musik. Om alla bara satt och pratade teoretiskt om toner och rytmer, men ingen fick eller kunde prova.
Jag tror att det är därför som musik är både lätt och svårt ämne att undervisa i. Lätt, därför att det går inte att ha enbart teoretisk undervisning. Svårt är det för att det råder en villfarelse om att musik bara ska vara rolig och att man inte behöver någon teori för det skulle bara ta bort känslan i musiken. Det är ju ungefär lika befängt som att en balettdansör inte skulle behöva träna och göra sina hopp 6 timmar om dagen, typ.

Teorin och praktiken befruktar varann. Människan behöver göra något som känns viktigt, men hon eller han behöver också förstå varför och hur det hänger ihop för att det ska kännas meningsfullt.

Ingenting skulle kännas meningsfullt för mig om jag skulle behöva sitta och lyssna till en lärares kunskaper hela dagen. Om jag skulle göra skriftliga prov på vad läraren lärt mig, med hjälp av läromedel av olika art, visserligen, men där jag ändå inte själv får prova mina kunskaper på annat sätt än i provsammanhang. Nej, för grupparbeten är ju tabubelagda, och oordning av vilken art som helst är portförbjuden….

Jag har hävdat tidigare och jag vidhåller: En skolminister som vägrar ta del av all forskning som motsäger hans egen stela katedermetodik, den skolministern är den flummigaste, ty han famlar i blindo när han pekar med hela handen in i okunskapens bleka rike!

I dagens DN kan man läsa om kreativitet. Att kreativitet inte nödvändigtvis hör samman med begåvning och produktivitet utan kanske snarare tvärtom. Produktiva människor hinner sällan tänka nytt, tänka om och finna möjligheter i en kaffepaus. I de där ”mellanrummen”, pratar hon om som har skrivit boken om Tid (inte jag, alltså ;-))

Inte ens Mozart kan man kalla riktigt kreativ eftersom han fortsatte i en redan känd tradition, nämligen wienklassicismen, och fullföljde ju den till sin fulländning med det fanns inte så mycket nyskapande i hans komponerande även om han var kolossalt produktiv. Frågan är om han inte hade varit mer kreativ om inte hans far hade drivit på honom från unga år, som värsta cirkusartist? En fråga om tid där, alltså. Han var tvungen att skriva symfonier i ett rasande tempo och hann nog inte filosofera över en kaffekopp särskilt ofta.

För mig som inte är särskilt produktiv eller begåvad, känns det dock skönt att känna att jag kanske är lite kreativ i alla fall. Jag har ju en kreativ produkt på gång i mina tankar sedan många år tillbaka. Nog får jag lite gjort med den nu sedan det sista halvåret, men inte tillräckligt för att jag ska kunna kalla mig produktiv. Men eftersom idén fortfarande känns ny för de människor jag pratar med första gången, kan jag slå mig till ro med att om jag inte är vare sig begåvad, produktiv, eller ens riktigt kry förnärvarande, så är jag i alla fall kreativ.
Det är nog sådana tankar som kan stärka immunförsvaret…;-)

Och för att bevisa min brist på usel produktivitet, och min vilja att finna nya vägar att reproducera mina åldriga verk, har jag nu funnit på något som heter ”soundcloud”. Jag har velat ha en madiaplayer här på wordpress, precis som på spaces, vilket verkar vara i det närmaste omöjligt. Jag ville ha en mediaplayer som sätter igång min utvalda musik närhelst någon kommer in på sidan. Fick tips av någon på wordpress om att ”soundcloud” skulle funka lika bra, vilket det naturligtvis inte gör. Den kan varken spela annan ”riktig” musik och inte heller spelar den upp så fort någon hälsar på i stugan. Nå…här är resultatet av några timmars tröstlöst kopierande, klistrande och letande bland widgets på wordpress och soundclouds hemsida.

Låten har ni hört förut säkert, eftersom den spelades in förra sommaren, och den finns också på video. Allt för att jag inte visste vad en indiepoppare var, men till slut tog reda på det via google.

Och ja…en indiepoppare är nog per definition kreativ. =)

Hosta och nysningar satte P för min arbetsvecka.  Skulle öva med två klasser inför avslutningen. Kanhända att jag kommer igen?

Har sparat krutet i kören under hela december, för att kunna ge järnet på fyra julkonserter i helgen. Repetition ikväll och imorgon. Det känns inte riktigt realistiskt. Men det kan gå?

Och Slussenombyggnaden? Vad blev det? Det moderata, något modererade förslaget vann med 51 röster mot 48. Det som kallas Kulturslussens förslag har kanske inte kommit så långt men å andra sidan verkar inte det vinnande förslaget vara genomtänkt för 5 öre.
Benny Andersson som för första gången agerade proggmusiker och skrev en lång bra inlaga i DN och hotade sen med att trumma ihop hela ABBA för en manifestation, ifall det skulle hjälpa.
Han fick nog kalla fötter och …. vad händer sen?  Ja, om ingen människa protesterar mer kan det bli som moderaterna vill….

Om det går som moderaterna vill ska allt förnyas – dvs Gamla Stan ska asfalteras och resten smäller vi upp en galleria på. De kan bli lika bra på att röja i Gamla Stan som politikerna en gång var när Klarakvarteren revs och jämnades med marken på 60-talet. Utan urskillning. Och då var det Socialdemokrater i regeringsställning. Det hjälpte inte.

Helst vill man väl göra ett helt Manhattan på Södermalm så får alla ”vänstervridna” som vill bo på söder, få plats i höghusen, och moderaterna kan plaska omkring i sina gamla nästen på Östermalm, Lidingö, Djursholm, Bromma. För i de områdena villl de väl inte tänka nytt?
Sen kanske de kan glasa in hela Gamla Stan och göra till ett jättemuséum för alla turister. Inte behöver man höra trafiken heller, från den nya trafikleden. (Aha! Trafikleden ska gå under Gamla Stan? Ja, men då kanske stan sjunker och vi kan häva upp den igen och det blir ett ännu bättre muséum – som Vasa!) Och självklart ta svinaktigt mycket pengar i inträde. Herregud! Tror folk att det är gratis med kultur!?!?

Nej, jag vågar inte tänka längre…det som nu kan skojas om…det kan ju bli så.

Tänk att allt kan gå på tok bara för att jag har fått lite hosta?

I 10 år har vi haft katter i fokus. Såväl  bildligt som bokstavligt talat. För 10 år sedan kom den första katten hem till oss vilket i sig blev revolutionerande för vårt framtida liv och leverne. Naturligtvis en och annan nackdel såsom bundenhet och att allergiska släktingar håller sig på avstånd, men mest fördelar. En katt är inte bara ett gott sällskap, det ger också så mycket kärlek och glädje och många tankar på hur människans natur är jämfört med djurets – i detta fall kattens. Och när så den andra katten kom till vårt hem två år senare kändes harmonin ännu mer. Jag tror att djur behöver någon av samma art som som förstår sig på hur allt funkar. Ändå är våra två katter så olika varann som två katter kan vara. Det är på detta vis precis som med människor. Ingen är den andra lik men ändå kan man leva sida vid sida och fördra varandras egenheter så länge ingen gör intrång på ens eget revir. När den lilla kattungen hade varit hos oss en vecka, då hon hade rört om hela tillvaron för Misse och oss andra på kattungars vis, tog Misse henne till sig och slickade henne och visade därmed att hon hörde till Familjen Katt, dvs vår familj, fast två av oss var människor. De är inte så nogräknade på det viset, katter. Bara människorna är någorlunda snälla och lekfulla och ger katterna mat och vatten och kärlek, går de med på det mesta.

I samma veva som Hanna, katt nummer 2, kom till oss, fyllde jag jämnt och fick en digitalkamera av mina släktingar. Mitt livs första kamera, förutom en instamatic som jag hade i tonåren och som jag slarvade bort.

Med kameran kunde jag föreviga katternas liv och leverne. Det blev många, många bilder…..När jag nu i efterhand skulle samla lite bilder till kattjubiléumskalaset som vi kallade för Räkfrossan (Räkorna ligger i kylväskan ovan, som Hanna vaktar), som vi hade hemma igår för de förra ägarna och alla kattvakter de har haft genom åren, insåg jag att bilderna jag har och har haft på mina olika datorer har växt mig över huvudet. För även om kattbilderna var viktigast i början av mitt fotograferande fick jag så småningom andra intressen och annat fokus i mitt fotograferande, även om katterna hela tiden har följt mig och jag har följt dem i mitt sökande efter den ”perfekta bilden”. Men att hitta bilderna!?!? Under nästan alla dessa 8 år har jag fotat oupphörligen, och först sista året har jag trappat ner på farten såpass att jag till och med hinner vända bilderna rätt, ta bort de värsta suddiga, räta upp dem, ta bort de sämsta, osv, innan det har varit dags att lägga till nya lika suddiga, ointressanta, blandat med vissa faktiskt riktigt bra bilder. De flesta bilder ligger dock kvar i sina mappar efter när de var tagna, vilket trots allt nog är det bästa. Fortfarande har jag mer koll på ålder och tid när jag gjorde olika saker än platser och händelser. Men jösses! Nu har det ju gått 8 år sedan min fotografering exploderade och jag har fortfarande ingen bra modell för hur jag ska hitta mina kattbilder, t.ex. Hade det varit vanligt när jag började med det här fotoeländet, hade jag förstått att jag kunde ha ”taggat” bilderna med katt, landet, resor, etc…men att börja nu?

”Hur gör djur”?…. I det här fallet människor, då. Med förevigande och förevigat sparande, menar jag….

Kalaset blev lycket även om katterna höll sig på behagligt avstånd från sina gäster och kom fram vid lägliga tillfällen. När en sång insjungen av katter spelades eller när en av gästerna kom med strömming som present…;-)

Och de övriga paketen ligger oöppnade på katternas ”presentbord” (klösöpelaren) än idag….andra ljuset i advent är o-tänt…..Kom igen nu mattarna!
Vad väntar ni på?

När jag jobbar med mitt eget musik/matte-projekt, förändras en del mitt i den kreativa perioden. Som när en maträtt ska tillagas och en ingrediens saknas. Då får man tänka om. Och när man sen bjuder på maten ser man på andra och känner  själv ungefär vad som smakar och inte.

Nu i ”halvtid” har jag provat låtarna jag har gjort till projektet, och man ser och hör direkt vad som går hem och vad som inte går hem. Jo. alla låtarna verkar gillas av de flesta och det är ju jätteroligt, men jag märker direkt att vissa går för fort, medan andra kan bli lite väl sega. Men allt beror förstås på hur jag tänker använda låtarna. Det är bra att ha barn att testa materialet på. De får prova att dirigera till, att studsa tennisbollar till, att leka ”följa John”, att spela instrument till och att helt enkelt dansa till dem.

Låten som jag kallar ”fyran” funkar till alla dessa övningar medan ”trean” går alldeles för fort. De känner visserligen ettan i takten men 2 och 3 hinner de knappt säga. Att dirigera till den går inte alls. Men studsa bollen på ettan i takten gick bra.

Nu är det ju inte så att barnen ska dirigera till låtarna i slutändan, eftersom jag kommer att försöka tänka ut en specifik koreografi till varje låt, men jag tar faktiskt hjälp av att se  barnen röra sig spontant till musiken och meningen är ju att de ska känna med hela kroppen hur exempelvis en 3-takt och en 4-takt är uppbyggd, och därigenom förstå skillnad på udda och jämna taktarter, eller udda och jämna tal, exempelvis.

Men det roligaste är faktiskt att det finns många möjligheter där olika förmågor kan utvecklas inom ramen för detta projekt. Frågan är om jag ska låsa mig fast vid den idén jag har haft från början eller låta idéerna flöda så länge som möjligt. Det är ju tråkigt att bestämma sig för tidigt för att komma på för sent att idén inte håller fullt ut, när alla låtar och all koreografi är klar, typ.

Jag har känt under en period i höst att jag har stått och stampat på samma ställe. Inte så konstigt eftersom man alltid behöver få feedback på det man gör. Positivt eller negativt gensvar, spelar inte så stor roll för det är lika viktigt i det här skedet, men det är svårt att vara kreativ alldeles på egen hand. Det blir stumt när det aldrig kommer ett svar. Sedan jag kom på att det var dags att prova musiken på barnen, såväl 6-åringar som åk 1, har allt känts lättare igen. Jag har visserligen inte åstadkommit så mycket rent praktiskt, men tankarna hittar nya banor när de blir lite syresatta.

Att vara i rörelse såväl i knoppen som i kroppen.

Det har visat sig att det går åt mer blodsocker till den del av hjärnan som dagdrömmer än till de delar av hjärnan som utför ett mer ”konstruktivt” jobb. Det är i mellanrummen, i drömmarna, som jaget och kreativiteten bildas. Annars vore vi robotar hela bunten.

Det var väl det jag visste…;-)

Över hälften av medborgarna i det här landet har stor tilltro till ett parti vars människosyn jag starkt ifrågasätter, vars politik jag mår illa av att se, såväl i skola som i vård och kultur, arbetsmarknadspolitik, stadsplanering och hur man fördelar pengar till de som inte behöver och vice versa trots att det är påvisat att samhällen där klyftorna mellan männsikor är som minst, klarar sig bäst.

Innan de med hjälp av sina väljare (och jag vill tro att deras väljare röstar som de gör för att de är grundlurade och inte elaka) monterar ner allt jag överhuvudtaget bryr mig om eller tror på måste jag nog emigrera till ett bättre land. Om det finns? Innan det är dags att börja väga mina blöjor och lägga mig på en gammal madrass på golvet i en korridor. Ja, för vem litar på att en ung spoling på 30 år ser till att upphandla något humant vårdbolag istället? (i Stockholm) Inte jag! Jag har aldrig varit något direkt förtjust i moderater förr men jag har då aldrig varit rädd för dem.

Men nu!? Direkt mörkrädd. Räddare än jag är för SD. Man vet åtminstone var man har en gammal rasist (fast det är inget jag gillar heller förstås). Men en moderat? De ljuger folk fulla med fina ord med glättiga floskler och läppglansiga läppar som slätar över alla missförhållanden de själva har varit med om att skapa, med sirapslen röst och iskalla ögon.

Men OK, om det bara vore själva politikerna – politiker har man väl aldrig riktigt litat på – men nu är det alltså fler människor än varannan granne eller arbetskamrat, som håller med dem om att vi ska nedmontera välfärd och splittra människor och dela upp dem i utanförskap eller dugliga människor, starka eller svaga, och dessutom tycker man att det är rätt att orättvisan är så stor. Ja, eller varför röstar man annars på Sveriges första förespråkare för sociala orättvisor? Som tycker att människor som har förlorat sina jobb får skylla sig själva, eller om människor är ensamstående med barn, eller har för låg inkomst för att kunna betala hyran. Man verkar till och med tycka att man, dvs kvinna, får skylla sig själv om man är född som kvinna och alltså har alltför lite fördelar och att man därför måste ta i så livstycket spricker för att bli duktig och duglig och göra karrriär. För visst måste man vara ännu bättre om man jobbar från inga fördelar alls,  än från att ha alla möjligheter i form av pengar, rätt uppväxt, rätt kön…? Eller så kan man bli Moderaternas partisekreterare för då behver man nästan inte kunna någonting.

Så….Hjälp! Vart ska jag ta vägen? =O

Vi väntar in de mörka nätterna…

Vi väntar in de stjärnklara…

Vi väntar in våren…

Vi väntar in ljuset…

Vi väntar på bättre tider…

Vi väntar aldrig i onödan…

Den som väntar på nåt gott….

Idag längtar jag hem. Kafé eller kaffe hemma? Ett delikat problem. 😉