Tid

”Slussenfrågan hade kunnat bli en intressant fråga om bara inte alla hade varit överens. Alla utom Bengt Ohlsson”. Erik Helmersson i dagens DN trasslar in sig.  Varför kan inte vänstermänniskor skriva pjäser om skattetrycket? Sen tycker han att vänstermänniskor ska göra pjäser om viktigare saker än Slussen. Sånt som miljö och globalisering och sånt. Vet han vad han talar om? Har han varit på någon teaterföreställning överhuvudtaget? Jag vet inte hur gammal denne man är men han var nog inte ens född när den ”riktiga kulturvänstern” var i farten, på 70-talet. Det spelades väl pjäser om miljö så det bara stänkte om det. Även ekonomi har avhandlats såväl globalt som i närniljö. Eventuellt var hans mörkblå skygglappar redan påklistrade på 70-talet så att han bara kunde vara överens med sina egna moderata lekkamrater. Varför skrev inte Du då pjäser om skattetrycket, Erik Helmersson?  
Och vad handlar Slussenfrågan om? Är inte det miljö? Kanske räknas inte närmiljö? ”Det kunde ha varit intressant om inte alla var överens”. Överens med vilka? Nej, inte överens med kulturhögern i alla fall, om den nu någonsin har funnits!? Ja, det är säkert den kulturhögern som är äverens om att det är förkastligt att Marie-Louise de Geer är Dramatenchef. Och där verkar de ju i så fall vara överens med Bengt O också.
Och nej, inte har någon strimlat honom bara för att han inte är överens, men det kan ju hända att sakliga argument anses vara i klass med strimling? Äh…jag har inte läst så värst mycket annat än i DN, och hans motståndare där har inte strimlat honom mer än han har strimlat dem. Malin Ullgrens artikel t.ex, talar snarare om motsatsen.

Och för övrigt har väl inte Bengt O uttalat en enda åsikt om Slussen utom att han med varm hand lägger hela frågan i famnen på de ”snälla moderaterna” som han tror ”säkert inte vill någon något illa”. Han tror att det kommer att göra sitt bästa för att även handikappade ska kunna ta sig ända upp till det förlovade landet, dvs den efterlängtade gallerian som alla boende i staden så hett har eftertraktat.

Hur kommer det sig att ”ni” – Erik Helmersson vänder sig plötsligt till den läsande publiken som om alla hans läsare tillhörde en Kulturelit som kunde diktera villkoren för alla som var verksamma inom kultursektorn – inte skriver intressantare pjäser som tar upp de moderata frågorna?  Typ skattetrycket.

Och man ska alltså stå tills svars som om man vore i regeringsställning fast man bara är en fattig kulturarbetare vars livsrum rycks undan för en. Man ska leva utan arbete och pengar men ändå ska man hånas för att man inte skriver moderatpjäser åt den dästa borgerliga alliansen som inte har fantasi nog att få ur sig en ynka barnramsa en gång. (Och det är minsann inte det lättaste, heller…)

Ja, jag säger då det. Varför måste alla vara så överens inom kulturen, undrar Erik Helmersson? ”Alla var alltid överens om såväl almarna som Vietnam”…jamen….Vietnam!!! Ursäkta, men där var väl inte precis den svenska kulturvänstern unik om att ha en ganska överensstämmande åsikt. Kanske var vi först här, och inte minst Palme var tongivande, men det var väl en rätt global rörelse som endade folk i många länder.
Som om det också hade varit fult med motståndsrörelsen under andra världskriget…Tänk att ”alla” var så eniga om att Hitler var boven. Skumt!

Ja, har man inte makten, har man inte pengarna får man ta till det man har. Begåvning, talang, intelligens och förmåga att ena sig kring de viktigaste frågorna, nämligen människors livsbetingelser och närmiljö, hur människor påverkas och påverkar varann i detta livsrum som kallas samhälle. Och när de som styr hittar på något tillräckligt vansinnigt måste det alltså till en enighet av guds nåde. Men numer räcker inte ens det för numera hånas enighet så länge det är motståndarsidan som är enig. Numera gör man allt för att splittra och söndra och förlöjliga allt och alla som möjligen kan se ut som hot mot dem som regerar i stad och land. Enighet heten är stark men den räcker inte till mot det massiva tryck som råder mot oliktänkande, och jag talar inte om skattetryck nu, Erik H.

Han tror att kulturmänniskor är emot kapitalismen för att kulturmänniskor är fattiga och inte kan tjäna sitt eget levebröd. Det kan hända att det gäller i några fall, men vill man skriva en bok eller spela teater  så är det för att man brinner för det och inte kan tänka sig att göra något annat. Man skriver inte i någon slags besvikelse över samhällsordningen som medför att man är fattig. Är man så besviken på att vara fattig ser man till att göra något annat som man kan tjäna pengar på. Pengar är inte meningen med livet för de allra flesta inom vänstern eller inom kultursektorn, heller inte bland kulturpedagoger. För dem är pengar bara ett sätt att överleva.

Hade pengar varit det viktigaste för kulturarbetare hade de varit moderater hela högen!

Och jag förstår att alla moderater hyllar Bengt Ohlsson. Han skulle väl kunna yttra – i sitt kulturvänsterhat – att ”jag bryr mig inte om ifall moderaterna bygger en hel autostrada över hela Stockholm, för de menar säkert något fint med det”, och alla ”alliansare” säger:
-”Halleluja vad du är fin som inte är överens med de där vänstermänniskorna utan med oss istället!”
Och då säger Bengt: ”Hmmm…..?”

Fortsättning följer i nästa nummer….

Ibland halkar jag in på något gammalt blogginlägg skrivet av mig själv. Jag ser att någon har läst något som jag skrev för ett år sedan, eller kanske 5 eller 7 år sedan. Så blir jag nyfiken på vad som hände då. Sedan är jag ”lost” i gamla eller nya tider. Det kan nästan göra ont där bakom ögonen ibland av saknad efter de tankeutbyten som kunde förekomma när alla som bloggade tog sina dagliga turer in till varandra och läste och reflekterade.

Numer tycker jag att det kan förekomma liknande utbyte även på facebook, men skillnaden är den att nu har vi alla så mycket att välja på. Så många personers utsagor att ta ställning till. En del kanske härjar på Twitter också, och Linkedin och Google+ och allt vad det heter. Dessutom är mängden människor att uppdatera sig med så oändligt mycket större. Många har mellan 100 och 200 ”vänner” på fb, medan en del tycks ha ett obegränsat antal vänner.

Vi som bloggade på Spaces under den första tiden 2005-2007 hade kanske mellan 10 och 50 kontakter som jämförelse. Men de flesta som jag besökte och som besökte mig hade nästan alltid ett antal kommentarer för varje blogginlägg. Och kommentarerna var ofta långa och djuplodande där man med liv och lust engagerade sig i vad bloggaren hade att säga. Självklart kunde man också då bara komma förbi och önska God helg,  men det fanns så mycket tid till engagemang och tid till att lyssna. Även jag upplevde att jag hade den tiden även om jag också upplevde att tiden försvann när jag satt där och skrev och läste andras bloggar och kommenterade i dem. Nu orkar jag knappt läsa de få bloggvänner som ännu bloggar, fast jag vet att jag aldrig ångrar mig när jag väl har kommit dit.

När nästan alla lämnade bloggandet framåt 2008 och gick över till andra aktiviteter (på nätet, alltså) gjorde förstås jag det också. Flickr och Facebook gick jag till först och främst, men jag stannade ändå kvar här vid min blogg. Lusten att skriva är större än att frottera mig socialt även om jag också har känt den lusten ganska starkt av och till.

Nu när jag skriver något här länkas det till Facebook och de som fortfarande hittar hit eller är nya bloggläsare, kommenterar för det mesta inte här utan på fb, om de alls kommenterar. Kanske ett gillande eller något berömmande, vilket jag naturligtvis är glad och tacksam över.

Men det där tankeutbytet….

När jag nu seglar in på någon gammal bloggpost och ser att det var ibland uppåt 20 kommentarer och på den tiden kommenterade jag aldrig själv utan spann vidare i nästa inlägg på vad som sagts, väl medveten om att nästan alla läsare kom tillbaka för att läsa även detta. Men nu – om jag har fått någon kommentar på facebook – kan jag ju inte spinna vidare på den kommentaren här. Det blir väldigt krångligt. Dessutom är jag långt ifrån säker på någon överhuvudtaget kommer tillbaka.

Det låter sorgligt och självömkande, tänker ni kanske? Nej, det var länge sedan jag kände så. I början kanske, men inte nu. Bara ett kallt konstaterande. Om jag ville kunde jag kanske välja att inte vara kvar här och fortsätta försöka verka övergiven.

Min dröm om utbyte är ju ändå överkörd. Jag kan se en bloggs uppgång och fall. Det känns lite sorgligt att vara på tillbakagång. Alltid roligare att vara på väg uppför, utom när man åker skidor, förstås. Men å andra sidan kan den där ”splendid isolation” kännas som om man är utvald på nåt sätt. Och det är jag som väljer att placera mig lite i utkanten. Gilla musik som ingen annan gillar eller inte gilla att shoppa kläder eller att ha annorlunda barndomsminnen – fast det kan jag ju inte välja. Det där med brunsås och husmanskost. Det fanns knappt i mitt hem. Inte kunna nicka igenkännande åt än det ena, än det andra. Det är både tröttsamt i längden att stå lite utanför och att samtidigt inte riktigt vilja ”höra till”. Att både kämpa emot och samtidigt vilja vara lite mer mainstream…och ändå inte.

Men därför kändes tankeutbytet här så fritt från förutfattade meningar. Bara en av alla oss som bloggade kände jag IRL, sen tidigare. Resten lärde jag känna genom alla dessa tankeutbyten. Inte många fördömanden förekom även om vitt skilda åsikter kom till uttryck.

Men på så vis blir det ju ändå ett samförstånd ändå på något lustigt sätt. Det måste bero på tid man tar sig att ta plats med det man har med sig i bagaget.

Men det är klart att det är ju alltid bättre med ett ”gilla” än inget utbyte alls. En liten stämpel som säger att man har varit här, att man har sett och dessutom håller med eller skrattar eller deltar. Jo, det är bra och skönt att det finns ett ”gilla”, men jag tror ändå att jag kommer att fortsätta att gråta över spilld mjölk en och annan gång när jag ensam på min bloggkammare försöker få något vettigt ut av mina löss, men de kittlar knappast min fantasi ändå, de bara kliar bara bakom örat.

Det är i det läget jag gör en tankeutflykt till bättre tider och hoppas på nya, och jag ”tankar” lite i vardagen så länge….

En underskattad tid i vår tid….;-)

Är jag kluven, eller är det bara som det ser ut?

Jag har huvudet fullt av tankar på än det ena, än det andra, som jag vill ta itu med. Just en dag som denna, när inget annat stör, när jag och min äkta hälft har utfört våra ”uppdrag” på respektive föräldrafront. När visserligen granen står kvar så grön och grann i stugan, men det gör den rätt i eftersom den efterlängtade snön har fallit och ger oss en liten pust av….inte direkt julstämning, men ändå en aning om hur det en gång kunde ha sett ut.

Dessutom är årets gran den finaste i har haft i mannaminne. Synd och skam att slänga ut en sådan i förtid, bara för att….

Och så länge som den står kvar väntar vi allt lite till med dammsugningen. Bra va? 😉

Men jag har också visioner om vad jag i övrigt vill göra med alla mina bilder, med mitt pedagogprojekt, med filmer som ska överföras från VHS til DVD, hur jag skulle vilja skriva om olika saker. Dels i min blogg, men också för mig själv. Skulle vilja göra mer musik utan att ha något speciellt projekt eller annat i åtanke. Kanske bara spela och/eller spela in sådant som jag tycker låter bra. Och så borde jag fortsätta på det jag en gång började på: Att öva ett Bach-preludium eller annat stycke bara för att hålla mig i trim.

Men en sak som jag nu verkligen har börjat med är att hålla hela min kropp i trim. Promenera eller göra gymnastik (minst) en gång om dagen, samt att äta hälften av det jag tänker att jag skulle vilja, eller har för vana att äta sen några år tillbaka. Jag vill dels känna mig rörlig och dels ha en trivselvikt där jag kan utföra det jag vill kunna utföra. Nu efter ”den oändliga hostan” jag har haft under en dryg månads tid är tiden mogen för en sådan satsning. Det känns som om det är vad jag kan koncentrera mig på just nu utan att falla ur ramen på en gång. För man ska inte göra mer än att man tänker att man kan fortsätta med det varje dag resten av livet.  Det finns dicisplinerade människor och så finns det sådana som liksom jag går på inspiration och impuls. Ibland undrar jag vilka som får mest uträttat i långa loppet. Det beror också på hur mycket inspirationsmänniskorna kan inspirera de diciplinerade att också utföra stordåd, för i så fall blir det ju dubbelverkande. Det kan förhoppningsvis också förhålla sig tvärtom att de som inspirerar kan låta sig inspireras av disciplin?

Jag önskar i så fall att den dagen kunde vara här nu!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att gå på bio är för mig att gå i barndom, gå i ungdom, bli ung vuxen, igen. Stora breda dukar som fylldes med fantastiska skådespel. Att stiga in i en annan värld och stanna där i ett par timmar. Matiné fanns det när jag gick på låg- och mellanstadiet. Så länge räckte min veckopeng till en biobiljett. För det var ju det pengarna gick till, om jag inte nogsamt la mina 1, 25 kronor i en sparbössa x antal månader för att spara till min första ep-skiva. Eller LP. Då, när det var dags för LP, hade nog veckopengen höjts till 3, 50, kanske. Min veckopeng följde alltid matinépriset.

Jag gick nämligen varje vecka och det spelade inte någon roll vilken film det var. Såg gärna om både Lassie och annat, som Errol Flynn-filmer, t.ex. och jag gick gärna ensam om jag inte fick med mig någon kompis. Då kunde jag riktigt hänge mig utan att behöva tänka på vad någon annan skulle tycka.

När mormor blev gammal och hade brutit båda armarna fick hon flytta hem till oss och ibland stack hon åt mig en slant så att jag till och med kunde gå på riktig eftermiddagsbio. Det var ju nya filmer och inte bara urgamla, inspelade på typ 40-talet, eller nåt. Och så kunde jag ju se om de filmer jag älskade hur många gånger som helst. Dvs när de gick upp på biograferna, igen. Det var lycka det! När Romeo & Julia och Doktor Zjivago hade varit borta ett tag och sen kom tillbaka! Eller My fair Lady. Mm, mm.

I vuxen ålder är det svårt att hänge sig så totalt på bio som jag kunde göra då. Men jag vet att jag fortfarande kan bli drabbad. Eftersom jag är allergisk mot skräck och våld blir det ju mest dramer, komiska filmer, dans- och musikfilmer och mycket engelska filmer. De är alltid bra, liksom danska och en del franska. Det finns en fransk regissör som har filmat berättelser från Marseilles under många år nu och nästan alltid med samma skådespelare. Mycket varma filmer fast de skildrar en hel del social utsatthet som det ju finns gott om i den staden, som har många invandrare från de arabiska länder som ligger inte långt därifrån. Tvärs över Medelhavet bara.

Men även svenska och amerikanska filmer har jag blivit tagen av. En film från Georgien var otroligt gripande och fin.

Men så hände något med mig. Kände en mättnadskänsla kanske, ungefär som när jag inte riktigt kunde läsa en bok längre som ju annars var min huvudsysselsättning hela barndomen.

Kanke kändes det inte så högtidligt längre, det där med att se en film. Det gick inte att  försvinna in i TV-rutan när man hade hyrt en film. Det gick att pausa om man skulle gå på toa eller göra kaffe och om telefonen ringde var det ju svårt att låta bli att svara och hela magin försvann. Och reklamen som kunde vara lite lustfylld när man var barn, eftersom det inte existerade blev verkligen vardagsmat och något att spola över.

Varje år får vi på jobbet biobiljetter i julklapp. Förra årets julklapp använde vi idag, för nästa vecka hade det varit försent. Tur det, för annars hade vi aldrig sett ”Simon och ekarna”. För den hade det där lite magiska översig som jag upplevde som barn. Vackra bilder på stor duk (nåja, en liten biograf var det, men ändå…), med bra skådespelare som lyckades förmedla det där gripande och intressanta som fanns i berättelsen. Har läst boken, men för en gångs skull vill jag nog påstå att filmen var bättre. Och det gick att ge sig hän utan störande pop-corn-ätande barn eller blippande mobiltelefoner omkring.

Eftersom vi gick på bio klockan ett, var det  nästan som att gå på matiné igen. Matine´för vuxna. =)

Tog mig hem på vanligt sätt igår. Gick över Västerbron i snålblåsten, men till skillnad mot många andra gånger hade jag medvind, så jag flög praktiskt taget fram. Såg rök vid vattnet vid Norr mälarstrand, men gissade att det handlade om den båt som hade brunnit under natten/morgonen. En restaurangbåt som fortfarande spydde rök omkring sig. Snön som fanns yrde lite och jag kände mig lite ”Strindbergsk” i den vinterkalla, gråvita skalan. Allt blir så gammeldags, och inte minst jag.

Men det urminnesvädret gav mig tydligen inspiration. När jag väl kom hem efter det för mig traditionsenliga kaffet i Söderhallarna och fredagshandlandet slog jag mig  ner som jag gjort alla fredagar under hösten, för att fortsätta spånandet och skrivandet på mitt pedagogikprojekt -”never ending story”- eventuellt kunde det bli ett musikskapande – hade redan provat några danssteg, när jag kände att jag inte kom vidare.

Katten, Miserere, gjorde klart för mig att hon skulle ligga i knät så fort jag satte mig ner och har man en katt i knät reser man sig inte.

Det finns lag på det: §1; Du skola icke resa dig då din katt gör anspråk på ditt knä!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så där satt jag jag med min katt och kom inte någonstans, men jag hade fjärrkontrollen till stereon till hands så jag kunde åtminstone lyssna på musiken. Ändå kom jag inte vidare. Har spelat in musik och har en låt med ”koreografi” ganska klar. Men sen då? Visserligen har jag haft en ram sedan i våras, men den är för vid och för trång samtidigt. För luddig men ändå med ett koncept som inte riktigt räcker till.
Hur ska jag göra? Jag frågade mig själv och Misse.

Hon såg på mig mycket allvarsamt och då fattade jag: Det måste finnas en historia. En storyline som ger rörelser och texter något att förhålla sig till. En berättelse som fångar ett barn, och en vuxen också för all del. Det måste vara en infallsrik, knasig, oberäknelig saga, som visserligen lär barn att räkna genom musik och rörelse, men som aldrig får stanna där. Det måste alltid finna en nivå till. En nivå som handlar om livet och döden och riktiga saker, för vad ska annars alla matematikkunskaper vara bra för?

Barn, och vuxna, som får möjlighet att leva sig in i en saga lär sig alltid mycket mer än de som får kalla fakta serverade i snålblåsten.

Värmen och närheten måste till, annars fryser hela grejen inne. Det blir kallt och inte coolt. Om människor inte brinner av nyfikenhet att få veta slutet på historien, står du dig slätt mot alla andra uttryck och intryck som människor får nuförtiden.
Och med Misses varma ”pälsmössa” – som en kringla ligger hon i knät – kom den ”riktiga” början på historien till mig. Den som ger upphov till allt annat och hela ”manusarbetet” kom av sig självt…Och det blev självklart på en gång, att så här skulle det förstås vara!

Därför, mina vänner, får det bli en typ av matematisk-musikalisk deckare, även fast jag själv vägrar att läsa deckare på grund av rädsla. Men så länge som jag själv håller i taktpinnen lär det inte bli den värsta skräckisen, i alla fall.

En sån lättnad. Äntligen vet jag hur det ska börja och hur det ska sluta. Jag vet vilka konflikter som kan uppstå och hur det kan bli något  lustfyllt också av det. Jag har mycket musik klar, redan, och koreografin kan bli så mycket lättare att ta tag i när det finns en röd tråd.

Jag hade redan en slags tråd, och det bästa var att jag kunde bygga vidare på den och göra den mer köttig.

Jag har segrat över mig själv. Nu ska jag alltså våga vinna över resten av världen. I alla fall en del av Stockholm, till att börja med.. 
Det måste väl vara en baggis, jämförelsevis.

Ibland har huvudet fullt upp med att tänka ut vardagligheter. Eftersom jobbtänk översköljer hemma-tänk, som sköljer över kör-tänk som i sin tur föser skriv-tänk åt sidan, vilket å andra sidan får mig glömma mitt kära gamla  projekt-tänk vilket i och för sig brukar uppta mina tankar så att jag glömmer förbereda mitt musiklektionstänk – blir det ibland lite för mycket av den varan. Tänk-varan, alltså…

En eftermiddag på väg hem – tror till och med att det var igår – sprang jag in på pressbyrån för att hitta något tänkvärt och eventuellt något ätbart, typ – nåja – tänk dig själv, och…

…Hör! Nu var jag där igen -Tänk, tänk, tänk! –

…När ska jag sluta upp med det där tänkandet som går i cirklar? – och fick syn på en tidning jag aldrig sett förut. Den hette inte ”Tänka”, men den hette ”Skriva”. Blev lite nyfiken och köpte den.

Och nu tänker inte jag berätta mer om den tidningen annat än att det bl.a. står en hel del goda råd om hur man ska nå läsare på nätet, i exempelvis en blogg.

Rubriken får inte vara för kort, inte för konstig, eller alldaglig.
Man ska veta varför man skriver just det man tänker skriva om.
Texten ska gärna börja med slutsatsen för att fånga läsaren direkt.
En del läsare scrollar ner till slutet av texten för att se om det fanns något av värde där.
Sluta alltså på ett intressant sätt.
Skriv ganska kortfattat och inte alltför babbligt.
Varje gång du börjar en ny tanke, börja då på nytt stycke.

Bara några få råd, och säkert kloka, men det verkar inte stämma på mina läsare.
Många av mina mest lästa texter har korta rubriker (men också långa så det finns ingen direkt trend där).
När jag upplever att mina texter är väl långa och babbliga, har det inte haft någon som helst betydelse för läsarna. Ju längre, desto bättre. Jag börjar aldrig med slutsatsen men jag försöker knyta ihop säcken på något sätt så att det verkar mer uttänkt än det kanske var från början. Har varit lite av en sport kanske, att få en text att likna en väl uttänkt liten puddingpastej fast den inte är det. Oftast har jag dock börjat ett inlägg med noll aning om varför jag började skriva det, men ändå har det hela kunnat sluta med succé. Och tvärtom! Framförallt tvärtom.

Det är egentligen exakt samma sak som kan ske när jag kommer till en musiklektion och har väldigt luddiga föreställningar om vad som ska ske. Har bara hunnit formulera en och annan tanke om tema för dagen och målet med undervisningen. Dvs, vad barnen ska lära sig. Och då blir det nästan alltid bäst. Jag har inte några stora förväntninga på hur barnen ska uppföra sig eller vad de ska tycka, som när allt är planerat in i minsta detalj. Och se där! Alla inblandade upplever att de har något att säga till om, men ändå märks det att det finns en tanke bakom. Målet och meningen är klar, men vägen dit är öppen och ganska vinglig, men betydligt mer intressant än om en führer hade stått där och mästrat.
Igår och idag fungerade det så som det ska när det går bra. Barnen var glada och entusiastiska och jag var ganska snäll och öppen för deras förslag. De blev ändå gladare och jag blev ändå nöjdare eftersom de hade lärt sig något genom att uppleva det själva och inte genom att jag sa vad de skulle lära sig.

Nu tänker jag igen….

Inte fel med goda råd, bara du inte följer dem slaviskt. Du kan lära dig av att tänka tvärtom också. Men finns där inga råd eller riktlinjer att följa eller ta avstånd från blir det svårare att hitta en egen vinglig väg. Då blir vägen vinglig för att du inte vet av något annat.
Nu blir den vinglig för att du vet att en rak väg har skygglappar som gör att du förlorar gehöret och färgseendet.
Lyssna på dina läsare, och barnen som läser av dig bättre än några andra. De vet när du har lyckats visa rätt väg utan att kunna läsa en stavelse rätt.

Tror jag…

Otänkbarheter skulle vara roliga att vara med om, men tänk efter först så att du är beredd innan du låter dig överraskas totalt.

Det var mitt råd till mig och mänskligheten. 😉

Jag har alltid läst Bengt O:s krönikor med stor förväntan. Roliga och med en lite annorlunda vinkel mot vad de flesta skribenter har. Men för några år sedan tyckte jag att de blev mer och mer cyniskt gubbiga, eller helt enkelt tråkiga, om man får säga så. I alla fall till skillnad mot hur de hade varit. Kanske hade han influerats av huvudpersonen i sin egen bok Gregorius? Den sträckläste jag däremot med stor glädje trots att den väl inte var direkt munter. Idag har denne skribent gjort avbön i DN…. Han vill inte längre tillhöra kulturvänstern. Helt enkelt på grund av att han inte vill plöja samma fåra som alla andra, utan att veta varför. Att skriva på, mot nya Slussen-förslaget bara för att alla andra fina kulturmänniskor gjort det. Jag håller med. Det verkar dumt. ”Att ta till sig känslan av att Allians-förslaget kan vara bra trots att det inte är ett vänsterförslag”, tycker tycker Bengt O nu verkar vara en betydligt vettigare väg att gå. Jag vet hur det känns. Man vill inte vara del av den där ”gulliga amöban” där alla säger sig älska alla utan vill istället vara en seriös entreprenör – eller förlåt, författare kanske han vill bli kallad trots allt? – som går sin egen väg. Hur det ska gå med den vägen vet han dock inte riktigt, vad det verkar, men han vill ändå inte vara ”vänster-mainstream”. Frågan är varför han å ena sidan alltid har velat höra till vänstern fram till nu, och å andra sidan – vad blir nu alternativet? Jag förstår att man inte vill framstå som hycklare – det krävs ju av någon underlig anledning alltid mer moral av en person med vänstersympatier än av en utan sympatier alls, och att man inte ska låtsas vara obekväm när man ändå helst vill förbli i sin soffgemytlighet – men när finns det ett stopp för soffmyset, enligt Ohlsson & co, när har allting gått åt h-e nog för att han ska resa sig ur soffan och säga: Nu får det väl ändå vara nog?
Tja, det kanske var just nu när han riskerade att klibbas ihop med resten av kökkenmöddingen….och sen?

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm på 70-talet, var visserligen inte undervisningen där ett dugg flummig , vad än Björklund säger, men däremot var många av oss som gick där mycket influerade av Love, Peace & Music-andan. Jag deltog, som jag brukar, lite på ytterkanten, men sällan var jag med i gyttret i mitten där alla kramade alla och uttalade kärleksfulla ord tillvarandra. ”Vad du är fin”, sa man till varandra, vilket nu är vardagsmat, men för mig skorrade orden väldigt ovant,  falskt och inställsamt på den tiden. En gång var  det fest och jag satt i en fåtölj där en av de ”fina” flickorna satt på armstödet. Plötsligt vände hon sig till mig och sa: ”Du får luta dig mot mig om du vill, Camilla. Jag känner att du är lite blyg, men det går bra…”

Ja, visserligen var jag lite blyg, men det var definitivt inte därför som jag inte lutade mig mot henne. Så jag kan förstå varför Bengt Ohlsson inte vill skriva på alla listor som de vänsterkulturella skriver på för man vill inte ”luta sig”, inte ”frottera sig” för att känna en tillhörighet. Men jag förstår inte varför man behöver byta åsikt för den sakens skull. Det har ju i alla fall inte jag gjort.

Tanken slår mig: Han kanske inte ens hade en egen åsikt, och i så fall lätt utbytbar?
 
”Ja, i så fall Bengt, kan du luta dig mot mig. Jag känner att du är lite osäker, men det ska nog ordna sig till slut…;-)”

I år fyller min pappa 100 om han fortsätter att leva till i slutet av juli. Han har i alla fall firat sin hundrade jul och firat in sitt 100:e nyår, om än med vånda. Ibland rasslar det till i maskineriet hos alla människor, men nu verkar han komma på rätt fötter igen. Vem skulle inte bli trött av att ha levt hundra julaftnar?

Han har levt under två världskrig, han har försörjt en familj med 5 barn och tillsammans med min mamma har han skapat ett hem fyllt av musik och skratt, litteratur, kultur, diskussioner, och många släktingar och vänner, ett musicerande och musiklyssnande utöver det vanliga, för att vara ”inte bara pappa, utan tandläkare också”. 😉

Nu sitter han på juldagen och pratar med min syster om hur bra de har haft det. Och fast även hans minne blivit lite sämre kan han komma ihåg så mycket som han och mamma har gjort. Hur bra de har haft det hela tiden. Priviligierade, ja…men kanske är det få priviligierade som verkligen kan uttrycka så mycket tacksamhet över det.
Och han sjunger i Taubes visa om hur ”Vinden från havet har friskat, Mysingen möter med sjögång….”
alla verser tillsammans med sina barn och barnbarn.
Och nu möter Mysingen sannerligen med hög sjö….Vi som fortfarande är unga nog att ha makten att ro båten iland, är inte längre så säkra på livets väsentligheter. Inte så säkra på vilka värden som ska värderas högst. Vad som ger mervärde i livet kanske inte är samma sak som ger mervärde inom ekonomi och politik.

Min pappa var mindre politiskt intresserad än mamma, som pläderade för lika lön för alla, i fina östermalmsvåningar medan de barn som sen skulle stå för 68-vänsterrörelsen ännu gick i småskolan, men pappa reagerade mer känslomässigt på orättvisor eller klassmarkörer. När kvinnopräststriden var i full gång gick pappa ur kyrkan. ”Vilka dumheter! varför skulle inte kvinnor kunna bli präster?” Och när Du-reformen genomfördes stod pappa på första parkett i hyllningskören.
För honom var det förbundet med så mycket tillgjordhet i umgänget och dessutom underlättade det i hans yrkesutövande. Slippa titlar och skrapande med foten, niande och inställsamhet.

Men nu spökar klassamhället igen. Det vaskas med champagne och ”herrskap och tjänstefolks-mentaliteten” förhärligas i Rut och Downtown Abbey. Jamenvisst är det romantiskt härligt. Jag älskade ju Forsytesagen i min ungdom..alla gamla engelska serier…
Men plötsligt känns det snart inte längre – vad som är rätt och fel. Man har undergrävt våra rättvisespröt, de känsligaste indikatorerna på att något inte står rätt till. ”Ja, men tänk om inte RUT fanns, då skulle ju folk göra samma jobb under betydligt sämre villkor”, säger de, och jag tänker att…jaja, de kanske har rätt. Vad vet jag?
Nog finns det fortfarande folk som vet hur det är att vara piga, vara livegen, men ändå ett slags vän till en familj i karriären, fast inte på sina egna villkor utan på deras…..men som sagt…vad vet jag? Jag ska inte döma. Inte vara moralisk. Det finns minsann människor ur andra samhällsklasser som behöver hemhjälp. Naturligtvis. Men hur många använder sig av den möjligheten?

Vid 1900-talets början var klimatet annorlunda, tror jag. Alla möjliga tankar, all möjlig filosofi, all möjlig kultur och ny pedagogik och psykologi blommade och slog rot. En del mer än annat…

Mina föräldrar gick på en kurs i barnspsykologi om hur man fostrar sina barn. Varför gör inte alla det? Mamma berättade att psykologiläraren talade mycket om att vara konsekvent i sin uppfostran, men han betonade att, om man aldrig lät ett barn vinna en enda ”kamp” kunde det till slut leda till att barnet blev kuvat, vilket i sin tur skulle kunna leda till att det skulle tappa modet.

Ja, så kan man kanske kuva ett helt folk…eller asylsökande, eller brokig lärarkår, eller upproriska vårdare på äldreboende, eller en ”flummig hippieinsprerad kulturelit”, eller sanningssökande journalister.
Varhelst man vill sätta ner klacken….sätt ner klacken…peka med hela handen….ingen pardon….konsekvens in absurdum.

Min mamma ville alltid att jag skulle vara modernt klädd, att jag skulle vara tuff och måla mig och bli söt. Utomordentligt fånigt, tyckte jag, men hon förstod nog mitt eget bästa. Jag skulle inte passa in, det var inte hennes huvudsakliga uppsåt, men hon ville att jag skulle klara mig! Det ville inte jag…dvs inte på hennes premisser. Och hon lät mig hållas…
Pappa stack tjocka ryska böcker i händerna på mig, typ Krig och Fred och Anna Karenina, om han inte lärde mig åka skidor eller spela fiol. Han var inte så intresserad av hur jag såg ut bara jag var naturlig och han älskade mig som jag var – det gjorde även mamma, fast hon hade ett mer praktiskt förhållande till det hela.
Pappa klippte mitt hår kort, precis som brödernas hår, fram tills jag blev 10 år. Sen tog mamma över, för hon tyckte jag kunde få se ut som en flicka.

Se där! – ingen direkt konsekvent hållning från mina föräldrars sida, men allt var ju i all välmening, och jag lovar att jag blev inte kuvad! Men att nu inte tappa fotfästet…att inte glömma vad som är viktigt även om minnet rinner ur min mamma och såsmåningom ur min pappa – att minnas att det är människovärdet som väger tyngst – tanken, men också känslan för de eviga och viktigaste värdena – och vilka de är.

”Grunden du står på och människovärdet som du har”.

Jag har ett arv som jag inte bara vill ärva utan också förvärva utan att fördärva.
Finns det någon bank med ränta, att sätta in det på?

Nya tider ska komma, men är tiden ännu mogen att möta nya sätt att lösa konflikter? Kan man hinna tänka efter innan det är för sent eller kommer eftertanken, så som ordet berättar, först senare?

För 12 år sedan var vi på körresa till Israel precis före och efter stora konflikter som hade tagit plats och skulle ta plats i landet. Vad som skulle ske, visste vi ju inte, men vi visste att detta stycke land hade varit utsatt för många stora och svåra konflikter sen ”urminnes tider”.

När jag kom hem skrev jag en text, med utgångspunkt från det jag sett, som jag sedan la på lite musik till. Ingen rap, men nåt ditåt…

Varsågoda!

Gott Nytt År!

Det börjar närma sig ett avslut och en sammanfattning, en omstart och nya friska vindar. Men när man nu kommer till slutsatsen, till codan, känns det inte som om saker och ting går att avsluta på ett bra sätt. Många öppna frågor på bordet. Hur ska det gå för de fängslade i Etiopien och hur många blöjor får åldringarna på hemmet? Det beror ju alldeles på hur det beslutas på högre ort. Till syvende och sist är det dessvärre vi svenskar som själva kan ställas till svars för hur saker och ting ser ut. Inte direkt, men indirekt.

Bengt Olsson, författaren, DN-skribenten, och före detta rebellen, har ju tydligt och klart deklararerat att Ville, Valle, Viktor och Benny Andersson göre sig icke besvär i Slussenfrågan, eftersom stockholmare har röstat på Moderaterna och därför vill stockholmare ha det som moderaterna vill. Han som brukar vara så ironisk – jag vet faktiskt inte om han var det i detta fall, men han borde ha varit!

Hög tid alltså för självrannsakan! Att stockholmare röstade på moderater – innebar det då också att stockholmare ville att Carema skulle väga blöjorna och dra in på personal ännu ett snäpp (tyvärr hade åtstramningarna redan börjat)? Innebar det att vi faktiskt inte ville att vården av gamla skulle bli värdig en äldre människa?

Att svenskar röstade på moderaterna – innebar det att vi tyckte att undersökande journalister gott kunde sitta i etiopiskt fängelse medan vår utrikesminister gottar sig i sina utlandskontakter hit och dit och twittrar och minibloggar åt alla håll alltmedan hans Lundin Oil-kontakter sopas under en rejäl mattkant?

Jag tvivlar. Jag har nog alltid tvivlat, så ett ”credo” kan kanske inte bli aktuellt. Tror gör man i kyrkan sägs det, men eftersom jag inte tror ens där kan det bli svårt. Ett litet hopp kan man dock känna inför nya Vänsterpartiledaren. Synd bara att han inte satt där när det var val. Kunde kanske ha förändrat en del?

Men om vindarna vänder till slut – eftersom det knappast kan bli värre, Dagmar eller ej, så kanske jag kan spela upp ett litet ”cappriccioso”, men jag får nog ändå peppra en hel del först och spela ”col legno”, för att inte allt ska bli ”come prima”.

Önskar er en God Fortsättning så länge med en länk till det musiklexikon ni kan behöva till detta inlägg….;-)