Tid

Ser återigen de röda fanorna fladdra förbi i falskt namn på DNs kultursidor, men tänker inte bevärdiga Bengt Ohlssons ”lilla röda” med fler tankar och inlägg, eftersom jag ser att han har inte tagit till sig ett spår av allt mothugg han har fått. Inte en enda ny spännande infallsvinkel har presenterats sen artikel nr1 som publicerades i juldagarna. Jag tänkte låta honom och mig vara i fred  nu, eftersom det ändå inte ger nåt. Men just som jag lugnat mig med det, dyker ett nygammalt ansikte upp på en annan sida i tidningen. Jan Björklund i egen hög person träder fram och ”näpsar” skolorna i Sollentuna som tänker ändra tågordningen vid inlärningen. Det införskaffas läsplattor och datorer och allt möjligt tekniskt så att minsta unge ska få varsin I-pad. Men de ska inte börja med att lära sig läsa och skriva som Jan Björklund har gjort, dvs med penna och papper och med vanliga böcker.

Jag hade förstått hans chock och hans impulsreaktion om han hade varit en människa utan förkunskaper om vare sig skola eller pedagogik men jag hävdar att Jan Björklund borde vara mer insatt än så. När jag jobbade som förskollärare i förskoleklass (6-års) gick jag på ett väldigt intressant seminarium om just detta sätt att lära sig på. En norrman var det som var helt besjälad av sin pedagogik och hur väl den hade fallit ut i de skolor som provat. Detta var 2006, tror jag, så det är ingen ny pedagogisk kunskap. Han visade också på hur barnen på ett mycket lättare sätt kunde skriva sina egna berättelser på datorerna (då fanns ju inte I-pads), och hur de gjorde sina egna bilder för hand till sagorna de själva hade berättat och skrivit, med eller utan hjälp. Ofta stora fina målningar, för han menade att det bästa för barnen var att använda pensel i början eftersom det inte var ett så krampaktigt verktyg som en blyertspenna lätt kan bli. Bildernas kunde skannas in och infogas i sagorna. Man kunde sedan också jobba vidare och göra teater av berättelserna. Möjligheten fanns ju också att göra egna böcker!!!

Det fanns alltså inga begränsningar i metoden, bara möjligheter. Men i Jan Björklunds värld verkar möjligheterna provocerande därför att han har ett endimensionellt tänkande, nämligen antingen, eller.
Att vi som satt och lyssnade på föredraget för 6 år sedan inte såg hur vi skulle kunna fixa denna sorts inlärning boerodde på andra saker, nämligen att knappt någon av oss hade tillgång till datorer.  Det fanns en i varje klassrum, men inga laptops till lärare eller elever, för att inte tala om bristen på fritidshemmen där 6-åringarnas undervisning höll hus mestadels. Alltså var metoden ganska så före sin tid,  även om den var beprövad i skolor i Norge och med gott resultat, som jag begriper.
Det är ju just i de yngre åren som det kan vara svårt för en del att forma bokstäver och de bokstäver som man själv skriver liknar ju sällan dem som finns i böckerna. Så varför så uppbragt? När barn lär sig skriva till läsning beror det ju just på att de lär sig hur bokstäver i böcker ser ut. Ett litet a ser exempelvis inte ut som ett skrivstils-a, så vad är poängen med att lära ut skrivstil först? Däremot kan man väl få prova på att ”skriva på riktigt” när man ber om det. Det kanske kan bli värsta häftiga grejen att kunna skriva snyggt, när det inte blir en förutsättning för att få använda en dator.

Har man dessutom jobbat på fritids vet man barns behov av att kunna skriva lappar till varann – ”musiksrumet uptaget”, kan de exempelvis kunna vilja skriva för att hänga upp på dörren. Ingen hänger upp sin egen I-pod i det fallet. 😉

Så Jan Björklund borde inte sätta käppar i hjulet på alla som har seriösa idéer i skolan, särskilt som han, liksom politikerna på 70-talet förmodades utbrista, enligt Hasse & Tage: ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaaning om”, när de fick reda på vad en liter mjölk kostade. För liksom dessa intet ont anande politiker, verkar JB riktigt dåligt insatt i ”modern” pedagogisk forskning.

Varför bli utbildningsminister när man bara önskar att allt var som förr?
Jag tycker nog att Bengt O:s ointresse och brist på kunskap om nya Slussen känns beskedligt i jämförelse eftersom han ändå inte är mer än en författare och krönikör. Men en politiker utan något på fötterna som gör sådana utspel, det ser nästan ut som om han gör en ”Juholtare”, fast det finns ju inga  journalister som kan stava till kritik när det gäller Björklund.  Inte kan de något om pedagogik, de heller.

Nej, i det fallet får jag nog sälla mig till Björklund: Det var bättre förr när kulturvänstern stavades humor, satir, Hasse och Tage, Lorry, mfl, och politikerna fick veta när när det verkligen var dags för ett  ”…det var det jävligaste….”, på ett sätt som gjorde politiken lite roligare och inte bara enfaldigare och okunnigare.

Det var BO….;-)

Jag är hemma med min förkylning. Den nystartade natten till i torsdags och accelererade under helgen…nu tacklar den så sakta av, hoppas jag. För att lyckas sitta så stilla som möjligt och verkligen vila, gav jag mig i kast med min födelsedagsbok: Kerstin Ekmans senaste som jag sträckläste igår. Jag har nog bara läst två böcker av henne förut. ”Hunden” och ”Rövarna i Skuleskogen”. Gillade båda två. Det känns verkligen att hon kan naturen och förmår beskriva den påtagligt väl.  Man är där, liksom. Så är det även i den senaste. Närvaron är som störst i naturskildringarna. Jag gillade den också, men kanske att hon hade kunnat sy ihop den lite tätare. Inser med min ringa erfarenhet av denna konstform att jag inte borde uttala mig i frågan.  Särskilt som syslöjd är mitt sämsta ämne. Och kanske hänger det ihop, detta att se detaljerna samtidigt som man ser de stora linjerna. Man måste kunna både se mönstren och tråckla ihop dem på egen hand.

I mitt ”evighetsprojekt” – mill.ped.proj. kan vi kalla det 😉 – fick jag idag fler infall och anfall som kan läggas till de övriga, men som säkert också fyller ut och gör det övriga mer stabilt, men ändå lite mer spännande.
Kanske väcker en så mångfacetterad bok nya tankar i fast det är en helt annan genre. Kerstin Ekman som en gång var deckarförfattare har naturligtvis fortfarande spänningsbitarna i sig, men jag hade kanske önskat mig ännu mer av den varan. I alla fall en upplösning à la deckardrottningen Agatha Christie, trots att jag vet att det inte är en deckare och trots att jag inte ens gillar deckare. Men det är ändå något med spänningen som ska till ibland. Något man undrar vad det är, fast man får inte veta det förrän i sista kapitlet.

Jag lägger nu till lösa trådar i en ganska fast form, eftersom jag nu vet ungefär hur det ska börja – jag har lite mindre än hälften av musiken, men jag behöver ändra några låtar och lägga till ganska många andra. Det är sedan själva ”kroppen”, dansen, rörelsen i samklang med ord, takt och rytm som verkligen ska utformas minutiöst. Till viss del ska det också improviseras, men till viss del ska alla rörelser sitta som en smäck. Det ska ”kännas” självklart, helt enkelt. När jag fortfarande inte är frisk, känns en promenad fram till pianot och att sitta där och prova och att ”komponera”, rätt ansträngande. Alltså blir det att kolla in mina gamla och nya anteckningar, skriva ner alla tankar om allt, inklusive rörelser, i min 5 år gamla anteckningsbok – Finistéreboken – som Bodil Malmsten själv har skrivit sin autograf i. Denna bok tog plötsligt också slut. En epok har alltså på något sätt gått i graven. Fem års anteckningar om allt mellan himmel och jord har nu fyllt denna bok  som  på något märkvärdigt sätt har känts oändlig.

Och när jag bläddrar lite i början av boken finner jag minsann ett embryo till mill.ped.proj. fast med en annan utgångspunkt.
Intressant att forska i annnan litteratur, men också att forska i sina egna outforskade, outgrundliga anteckningar…..

Men jag förstår hur jag tänkte. Kanske att något kan komma till glädje. Om inte annat kan kanske något av den musik jag då spelade in för ändamålet, kan komma till användning.

Och det är nu allt det splittrade, ostrukturerade ska börja sys ihop. I alla fall ska det hamna under samma tak så att jag kan börja överblicka och återblicka och hitta ledtrådar bland snörstumparna och trådändarna.

Men boken får bli ett monument över det outsagda – det avbrutna – den pågående men aldrig avslutade processen. Och kanske hittar jag lösningen i just detta stycke löst hopfogade lappar utan synbarlig mönstesrsynkronicitet…för om den nu skulle finnas –  Må den skärskådas. Faktum är att jag är på god väg, och bara tiden räcker till så kan det bli klart före min pension, vilket är mitt mål. Så jag är bara halvvägs nu.

Här går det undan….;-)

Ge mig bara Tiiiiiiiid! ?!

Nu kan det bara bli ljusare – och bättre!

När politiker talar om bättre tider kan det handla om helt olika saker. Oftast handlar det om landets finanser och hur det finansiella läget ska stärkas. Det har ju i detta fall varit beroende av hur många människor som är satta i ”riktiga” jobb, och det har handlat om att vi alla är beroende av hur många som jobbar och hur många som får bidrag och….ja, allt det där kan ni. Hela den visan har dragits i ur och skur sen 2006.
Nu står vi eventuellt vid en skiljeväg. Kan det komma några nya visioner om framtiden?  Jag sätter viss tro och något hopp till de nya partiledare som har trätt fram. Min förhoppning är att politiker ska tala mer om hur människorna i landet  mår än hur det står till med landets finanser. Kanske  är det en naiv förhoppning…Politiker måste väl först och främst se i stort och inte gå ner på ”detaljer”. De kan ju inte alltid svara i ”enskilda frågor”. De kan väl inte alltid besvara alla journalisters frågor (särskilt inte om journalisterna tillhör oppositionens tidningar). Hur skulle det se ut om en politiker som är satt att styra landstinget skulle svara minsta obetydliga journalistfråga, och kanske riskera att tappa sitt eget kontrollerade och näpna statsministerfruansikte? Det vore väl ändå att gå för långt. Alla dessa politiker och ministrar som antagligen har gått i skola hos utrikesministern i att aldrig tappa fattningen inför journalister, samt – ännu hellre – skolan som lär att gärna anfalla – som ju är allra bästa försvar. Hur man anfaller är ju upp till var och en, men de flesta skaffar sig en rätt överlägsen och lagom föraktfull min som på bästa härskartekniksätt förgör och smular sönder vilket argument som helst.
”Jag känner ju inte de där journalisterna, men jag känner igen dem som socialdemokrater sen tidigare….”
Underförstått: ”Ni förstår själva att jag inte kan svara på deras löjliga oinitierade små frågor. Kom igen när de stora drakarna kommer…då har jag kanske kommit på några bra svar också….eventuellt.”
Varpå journalister från Svt står och bugar, stumma och hukande. Inga följdfrågor, således….

Men nu åter till mina förhoppningar:
När vardagligheter kommer upp till ytan.
När vård och skola skärskådas underifrån.
När våra liv blir viktiga att prata om – inte bara stressade Stockholmares liv, som är i 40-årsåldern och som är mitt i karriären – utan även människor utanför denna slutna cirkel.
Då kan kanske viktiga beslut fattas. Inte utifrån hur politiker vill att människor ska leva utan utifrån hur människor vill att politiker ska fatta beslut utifrån hur människor lever.

Är ni med? 😉

Men nu var det ändå inte det jag ville skriva om från början…fast kanske ändå.

När man talar i metaforer blir de starka bilder för hur man vill uttrycka sig. Ibland kan en bilder uttrycka mer än 1000 ord, sägs det, men frågan är om inte ett ord kan uttrycka nog så mycket. Tyvärr är ofta de negativa orden de som kan avgöra mest. Ett barn som mobbas kan bli märkt av att höra ordet ”tjockis” efter bara en gång. Särkilt om det får höra någon säga att ”alla tycker du är tjock”.  En sån skam det kan innebära. En bild kan försköna en egenskap.  En tjock människa kan få en karaktär avbildad av en konstnär.  Och på så vis kan aldrig en bild platta till på samma sätt. Till och med en karikatyr kan ju på något vis mottas med lite humor.

När jag ibland är inne på flickr och kollar bilder och porträtt känner jag att de säger mycket, visserligen, men de är också öppna för tusen tolkningar. Jag får iblannd lust att ägna mig åt lite mer fotografering – det är ju lustfyllt och lätt för en amatör om man jämför med måleri, exempelvis – samtidigt som jag omedelbart vill återvända till det skrivna ordet. Så många valörer och smaker det finns i varje ordval också. Så mycket nyanser det finns i språket. Och jag vill inte välja bort det fria i bilden men heller inte det direkta tilltalet i språket.

Nu skulle jag vilja att alla som använder språket gör det på bästa sätt, efter vars och ens förmåga, naturligtvis. Och då menar jag inte grammatiskt, även om jag är en ”anonym språkpolis” av födsel och ohejdad vana. Nej, jag menar att vi ska akta varsamheten i språket. Inte håna och förlöjliga, inte platta till dem vi anser stå lägre på samhällsstegen eller annan stege, inte uttrycka hat till dem vi aldrig har mött om vi inte har blivit personligen skymfade av dem, möjligen. Och visst är det lätt att ge sig på kommentatorer på Expressens sidor, men jag menar att det gäller i alla skikt, fast mer eller mindre förfinat, detta härskarspråk som gör dig dum och ful och fattig och satt i utanförskap bara av den enkla anledningen att du en gång har varit svårt sjuk och sen kanske har blivit utförsäkrad, t.ex och därför blivit kallad bidragstagare och fuskare.
Så från ord till handling! Det gäller att gå utifrån och in med sitt språk. Att känna in det man vill uttrycka och gör det varsamt!

Så når man antagligen ut med sina insikter på bästa sätt. 😉

Nu kan jag kallt konstatera att jag har gått på en nysning till. Rätt gissat. Ännu en förkylning men hittills ingen frånvaro från jobbet….peppar, peppar.

Det hade jag ju kunnat räkna ut. De senaste  4-5 åren har det varit så att jag har inlett en liten intern kampanj mellan mig och  mig, att jag ska skärpa till mig igen så som jag gjorde 1998-99, när jag gick ner 15 kg  i vikt på 9 månader. Nu förtiden drömmer jag inte om att gå ner så många kilon men jag vill ändå känna trivsel och lagom tyngd när jag utför mina uppdrag: undervisar, leker med barn, går och cyklar med mig själv. Eftersom förra kuren var så framgångsrik vill jag inte tro att detskulle gå sämre nu. Det hela gick ut på att man inte skulle ta i så man spricker på en gång för då vill man ju sluta på en gång. Jag körde alltså allt enligt rekommendationer:  Oprah var min mentor, tillsammans med hennes coach som skrev boken jag gillade att följa. Ett mycket sunt koncept. Ät ofta men lite så att förbränningen fortsätter när du slutat äta. Den startar nämligen när du börjar. Om du motionerar är det bäst på morgonen för då sätter du också igång förbränningen när den är som lägst. Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Sluta inte med allt som du tycker är gott för då tycker du livet blir tomt och trist och sen börjar du om med dina dåliga vanor igen i förtid.  Ät bara hälften av det goda du hade tänkt dig. Och gör bara den motion du kan tänka dig göra varje dag resten av ditt liv!

Det där sista var bra för mig. Jag hade redan ett beprövat uppvärmningsprogram som vi gjorde nästan varje dag på Rytmiken när jag gick där, men för att få till lite flås, sprang jag på stället och för armträningen gjorde jag några armhävningar, och jag gick uppför alla 6 trappor här hemma nästan varje dag. För att jag skulle hinna till jobbet utan att behöva gå upp i ottan gjorde jag ett tio-minutersprogram varje morgon ända tills det blev cykelsäsong. Då fick det räcka med en timmes cykling om dagen.

Jag visste ju efter 9 månader att mitt program funkade och jag slutade heller inte utan lyckades i princip hålla mig i form ända fram tills jag blev sjukskriven 2007, då jag inte orkade annat än att sitta i soffan och glo in i min dator och äta ceshewnötter som vi ”råkade” ha hemma rätt ofta. De enda muskler som fick träna var väl finger-musklerna när jag satt och kliade på mina laptoptangenter och när jag torkade tårarna, för de rann mycket på den tiden.  

När jag en gång hade gått ner så många kilon lovade jag mig själv att jag aldrig skulle komma över en viss gräns igen för då skulle jag minsann sätta igång med samma intensivprogram på nytt. Jag visste ju hur man gjorde och det var lätt! Då!

När jag nu, 13 år senare ser på mig själv och inser att jag har legat över gränsen rätt länge kan jag bara konstatera att det inte är så lätt nu. Min första sjukdomsperiod ursäktade jag mig med att det var huvudsaken att jag kom på fötterna själsligt, i första hand. Jag orkade inte med för mycket press på mig själv. Men när jag sen började på riktigt igen var jag så slut och utan kondis så jag trodde jag skulle dö. Men skam den som ger sig, tänkte väl jag och körde mitt gamla uppvärmningsprogram i trygg förvissning om det skulle gå bra till slut. Men tji…efter en vecka blev jag förkyld och på något sätt kom jag väl av mig. På  samma sätt har det gått sen dess, varje gång jag har gjort en nystart. Förkyld efter en vecka…väntar tills sviterna av förkylningen har gått över. Sen glömmer man bort, lite grann…så nya tag, när kläderna har blivit ännu trängre…. Och så åker man på en nysning igen. Men NU har jag i alla fall kommit på att jag kan låta bli att äta så där omedvetet dåligt i alla fall. Man kan ju köra hälften av programmet, så även om motionen faller bort kan man hålla sig till reglerna i övrigt. Jag gillar att tänka hälften.

Hälften så mycket mat och annat godis (fast jag har aldrig ätit mycket godis) mot vad jag tänkter och hälften så mycket motíon som de har sagt är lämpligt. Men nästa vecka ska vi ut och gå med stegräknare, några arbetslag i skolan ska tävla mot varann. Det vill jag inte missa, för det är roligt när det blir en grej av det hela. Jag hade ju tänkt få igång min kondis lite tills dess, men återigen ett avbräck….

Men man får inte ge upp bara för någon tillfällig svacka, det sa Oprahs tränare också, utan bara på`n igen nästa dag!  Det är väl felet att jag var så duktig förra gången att jag knappt ser om jag har gjort några framgångar nu. Och det jag minns som några veckors slit var ju i själva verket 9 månaders slit. En hel graviditet ju. Ja, vem vill ha en halv graviditet? 😉

Jag får ge mig till tåls med det. Och jag förstår inte varför jag ska vara så otålig i det här fallet. Man ska ju vara snäll mot sig själv och tillåta sig att gå utanför ramarna ibland. Blir man förkyld är man antagligen ingen sämre människa för det.

Men hostar man mycket har man nog gått på en nysning, alltid…;-)

Immer gerade auss!