Det tar tid att komma i form. Att passa in och sätta fart på sina tankar och idéer. Men ibland kommer allt av sig själv, så lekande lätt. Något man plötsligt får en vision av som känns så självklart.
Idag läste jag ut den fina biografin om Selma Lagerlöf, av Anna-karin Palm. Så mycket jag har fått veta och lära mig om Selma som jag inte visste att jag ville veta… Men nu vet jag det… 😉
Det som för mig träder fram allra mest, är hur hon på ett tidigt stadium, under en promenad, får för sig att hon ska skriva Gösta Berlings saga. Det kom som en ingivelse, och utan att ha historien klar på många år, visste hon att den skulle bli något alldeles extra. Hennes berättande kom från hennes ”inner-själv”. Det kom inte av sig själv för hon arbetade hårt med sina texter, men det verkade komma ur henne själv utan att hon visste riktigt hur.
”Jag vill sätta världen i rörelse”, sa hon ju, och utan att på något annat sätt jämföra mig med denna storartade författare, fann jag en likhet här…
…. Min egen ingivelse, som jag fick under en promenad för 13 år sedan, var just den att jag ville sätta – om inte världen – så i alla fall alla 6-åringar i rörelse, med mitt just ”uppfunna” dansmatteprojekt. Lika segerviss var jag i många år om att det skulle bli av, men jag visste bara inte i vilken form.
Det märkvärdiga här är för mig att jag känner igen mig i hela processen. Att ingivelsen kommer först och själva arbetet kommer sen…. Ett tidskrävande arbete som kräver mycket, och som förmodligen aldrig hade blivit av om inte idén hade slagit ner först, nästan som en blixt från en klar himmel. Som elektrisk stöt vars energi kan utvinnas i evighet, tycks det. Men när inte dessa idéer kommer, orkar man inte utföra något vettigt alls, känns det som. Så var det för Selma, när hon inte hade något tema eller idé för ett nytt bokprojekt. Allt annat praktiskt arbete kom i vägen, och hon hade svårt att hitta rätt i skrivandet. Men så kom det plötsligt en ny ingivelse, som ett startskott… Och så var hon igång igen.
Men varifrån kommer dessa ingivelser?
Selma ville ju inte utesluta ”mirakel” i livet, även om hon var en mycket medveten och kunnig skribent. Hon lämnade liksom dörren öppen för det oförutsedda, och hon lät det också ta tid.
På den punkten är jag också med…allt måste få ta tid för mig, även om mina mirakel kommer mycket sällan i livet….😉
När jag kommer mot slutet av biografin börjar jag inse vilken gigantisk skillnad det ändå är… Selma har vid 65 års ålder gett ut många romaner och noveller, fått Nobelpriset, sitter i Svenska Akademin och har köpt tillbaka sin gård Mårbacka, är internationellt och nationellt känd….
Ändå är det, trots allt, så mycket igenkänning. Hennes mest verksamma tid var ju för 100 år sedan. Selma var pacifist, mot våld och engagerad i tiden även om hon officiellt inte alltid ville ta ställning. Det hon vill förmedla vill hon förmedla genom sitt författarskap. Hon var engagerad i rösträttsfrågan, och fick alltid representera ”kvinnor” i alla sammanhang. Hon tog på sig det, trots att hon egentligen inte var ute efter att skriva feministiska romaner, och var mer humanist än feminist. Men hon kunde inte säga nej till några uppdrag i kommittéer eller högtidligheter där hon ombads hålla tal, för i så fall skulle ingen kvinna bli representerad….
Så många människor som kämpade för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och rättvisa för hundra år sedan…. Och, ibland känns det som om vi som lever nu inte har svarat upp mot det engagemang och jobb som de gjorde som gick före oss. Om Selma kom tillbaka nu – skulle hon inte bli besviken då?
…Och framförallt – skulle hon fortfarande tro på mirakel?
Kanske borde vi alla tro lite mer på mirakel – att ingivelsen att skapa något nytt ska gripa tag i oss. Att lyssna inåt och tala ut om det vi förnimmer och drömmer om. Att inte ge vika för hot och våld i världen, utan visa vägen till nya mirakel. De mirakel som uppstår när vi lyssnar till kärlekens röst. Kärleken var viktig för Selma.
För kärleken terroriserar ingen, utvisar inte barn till diktaturer, startar inte krig och våldför sig inte på naturen och djuren eller överutnyttjar jordens resurser….
Jag skulle vilja att alla utbrister i ett #jagärselma! 😉
Peace, love and understanding!
✌❤👁
#BloggaFörFramtiden
Ett nytt kapitel? Ett nytt projekt som ska ta ytterligare 13 år att fullborda?Det känns inte helt aktuellt…. 😉Men vem vet? Nuförtiden vet ingen vad som ska hända. Ingen spåkula kan berätta om framtiden.Nuförtiden finns bara kvalificerade gissningar. Och okvalificerade….Jag befinner mig i konflikt med mig själv. Ska jag stänga av alla sociala media för hinna fatta vad jag själv tänker innan jag har hunnit läsa vad jag just trodde att jag själv hade kommit på? Men när människor befinner sig på armlängds avstånd från varann, och mer än så, kan det vara skönt att se att de fortfarande existerar, åtminstone på andra sidan en skärm.Jag har tänkt att när allt med ”Sifferdansa” är klart, då ska jag………ja, vad var det nu jag skulle göra?
Jo, läsa alla böcker jag inte har kunnat fokusera på. Men vilka böcker var det nu, jag längtade efter, och hur mycket?Vi har också gått i väntans tider, vad gäller att få besked om att få en kolonilott här nedanför där vi bor. Då hade jag kunnat hänge mig åt gamla odlar-drömmmar. Att riktigt ”känna jorden” hade väl varit perfekt i detta läge? Men alldeles nyss fick vi besked om att det var de med 30 (!) års kö, som var de lyckliga ”lott-dragarna”… Vet inte exakt, men tror att vi har stått dryga 20 år. Vi hinner kanske komma på ”hemmet” innan det är dags…Så vad finns nu att hoppas på och drömma om?På det privata planet är det ovisst.På det globala planet ännu mer ovisst!
Hur ska vi klara av denna omställning till ett hållbart samhälle? Hur ska vår planet kunna repa sig innan tillväxt-hjulen börjar snurra på nytt, ”post corona”? Hur ska vi kunna ställa om till ett bättre samhälle?Det finns fortfarande hopp om att medvetenheten växer om att det som en gång var, inte var ”normalt”. Att vi inte ska tillbaka till det som bidrog till klimatförändringar ”in absurdum”.Vi måste sikta mot det nya normala.I corona-tider har tyvärr min ”klimataktivistiska ådra” tappat både riktning och fart. Men det innebär inte att jag har gett upp. Det finns ett hopp, men på sparlåga.Så vad händer? Vi som brukar klimatdemostrera på fredagar känner oss lite vilsna, men ses ändå i Zoom-samtal på fredagar. Ensamma men tillsammans på ”nätavstånd”. Det är också en tröst att veta att många aktiverar sig även IRL, om än på ett visst avstånd.
Lördag 30/5 kommer det vara en nationell ”Sko-strejk”, där man har chansen att ställa ut sina skor som ett symboliskt litet steg för framtiden – men ett stort för planeten – eftersom vi inte har möjlighet att gå ut och demonstrera och sätta press på politiker att ställa om – att efter corona satsa på det nya normala – ”det förnyelsebara och hållbara sättet att leva”!Vart är vi på väg?Det avgör bara du och jag, så länge vi lever. Det är just nu det enda jag är riktigt säker på. Att jag lever.Det gäller att passa på….Om vi vet att vi är många, kanske det går lättare? Många par skor på väg åt rätt håll. Men står skorna kvar i farstun och trampar är det svårt att känna pulsen från ett gemensamt ställningstagande och framåtskridande….Samtidigt…. Att ta hänsyn och inte samlas i stora sällskap….Att vara lyhörd och engagerad utan att känna vibrationerna av gemenskap i luften.Vem är människa att klara av det?Jag vet inte, men vi i vår tidsålder, i detta nu, är kanske de första människorna att bevisa vad mänskligheten går för, när det verkligen krävs något extra av oss?
Vi kan i alla fall inte vänta för länge på att se vad som händer. Då kan det vara för sent.Lite lätt förlamande känsla, att det beror på mig. För en del människor fungerar det nog snarare som ett bränsle till att agera på riktigt.Men kanske kan jag åtminstone bidra till hålla elden vid liv? Inte starta en rörelse kanske, men hjälpa till att hålla farten, när den väl är igång?Kunde jag hålla tanken på ett projekt levande i 12-13 år, så ….. 😉Jag är fortfarande kvar i efterdyningarna av mitt eget projekt, och känner mig kanske lite tom av den anledningen, och när man har varit ”på topp” länge, är det nog dags att varva ner…. 😴Jag hade ingen annan arbetsgivare än mig själv, men i det fallet kan jag vara nog så krävande. Mot mig själv.Så nu måste jag andas ut en stund.Och en stund till….Så jobbig var jag!😁Sen ses vi allihopa……på armlängds avstånd!Trevlig helg!😊 💕 🎶 👟 🀊
Time in Stockholm 
Tid 