Kategoriarkiv: Mänskligt

 

 

 

 

 

Vandring i det grå

 

 

 

Men hallå, vad står på?

 

 

Något lyser opp

 

 

En smal och smäcker kropp

 

 

ja, inte är det min…

 

 

kanske din?

 

 

men till sommaren kan jag kanske …

 

 

få den i trim

 

 

och bli så slim?

 

 

 

 

Sakta stiger

 

ur den jämnblå genom valven

 

 

ett ord att förstå

 

som om en längtan till förväntan

 

 

som om ett tigande inte vore nog

 

inte längre vore önskvärt

 

 

som om mörka prång

 

ropade på svar

 

 

ville sjunga den sång

 

alla hade på sina läppar

 

 

Det kunde ha varit ett sätt att släppa

 

att frige en tvungen tanke

 

 

och sedan öppna alla lås och stå där tätt invid

 

 

den som alltid hoppas och vill

 

att följa en som aldrig står still

 

 

att inte stå kvar i sin grå svid

 

så nära att ha hamnat på glid

 

 

och önska att något skulle ge

 

min röst skulle få den klang

 

 

som försätter en ton i darrning

 

 

en vibration som ett inre skalv

 

en revolution utan rim och reson

 

 

så vore det att inte stå bredvid

 

 

 

 

 

 

Så börjar vardagen igen. Ungefär samma vanor som förut fast med ny inramning. Jag kommer att fortsätta på samma arbete några månader till, som före jul, samma tid, samma plats, fast nu kommer min lilla deltid jag jobbar att avlönas av min arbetsgivare. Resten blir sjukpenning. Fast jag måste uppdatera min lön till försäkringskassan för att överhuvudtaget få någon sjukpenning. Ingen match, förstås. Nej inte för er andra nej, som kanske uträttar idag vad som kan uträttas i morgon. Så förutseende är emellertid inte jag, men än så länge har jag flera veckor på mig att leta upp numret till lönekontoret och sen ringa och slutligen föra in uppgifterna i försäkringskassans blankett. Borde till och med jag klara av även utan samma flyt som en del har …  :-S

 

 

Mer "böra göra"-saker är ju det eviga rensandet bland mina papper och iordningläggande av viktiga sådana. Finns ingen riktig dead-line för det så det blir förmodligen inte gjort i år heller.

 

 

 

 

Men igår var jag i alla fall på vårdcentralens provtagning för några rutinprover. En kvinna som jag vid hastigt första påseende nog skulle bedöma vara en riktig torris, började ivrigt prata med mig om väder och vind för att hastigt övergå till att berätta om en förestående resa till Senegal redan om en vecka, alltmedan hon stack mig i armen och försedde de små blodtagningsrören med rätta markörer. Och när jag trodde att jag skulle få gå fick jag veta både att hon skulle resa med sin bror istf med sin man, och att hon inte hade packat och att brorsdottern hade bott på min remitterande läkares gata. Hon hade resfeber också och tyckte synd om sin man som inte kunde lämna sitt jobb. Tänk så oväntat. Det är roligt med människor som pratar så där när man minst anar det, och i synnerhet när det kommer från människor som man absolut inte hade väntat sig det av. Ja, vi skildes som gamla polare efter fem minuters samtal. Och tänk vad många möten man missar bara för att man behagar vänta in i det sista med det mesta av vikt. Nå, nu ska jag ju inte gnälla på mig själv i det här fallet eftersom jag ju faktiskt fick något gjort.

 

 

Att gymnastisera och gå morgonpromenader har jag också lyckats med. Och hur nätt jag än står på vågen har jag visserligen inte gått ner i vikt nämnvärt än, men heller inte upp. Man får vara glad för det lilla.

 

 

Det allra bästa är nog ändå att min regelbundna ångest inför skolstarten och efter lov, hur långa de än har varit, var i år som bortblåst. Jag kunde till och med sova och försova mig första arbetsdagen. Jag som annars vaknat så tidigt hela året. Vet inte om det var bra att jag kom för sent, förstås, men det som kändes rejält annorlunda mot alla andra år var att jag faktiskt kände mig utvilad istället för utsliten redan vid terminsstart. Det vittnar ju i alla fall om att en utveckling har skett.

 

 

Så vad jag nu än hittar på att göra ,eller undvika att göra i tid eller otid, så känner jag mig ändå helt enkelt lite mer på G än jag hade vågat drömma om. Samtidigt märker jag att jag får akta mig för att inte börja ta på mig saker igen som jag inte egentligen är ålagd att göra. Väldigt lätt att känna när man är pigg att man kan ta på sig saker som ingen har begärt av en men som man tycker att man borde kunna. Men jag hörde till min glädje mig själv säga att jag helt enkelt skulle gå hem.

 

 

Ibland är det ju faktiskt bättre att låta bli att göra saker än tvärtom. Men i detta ständiga verksamhetsbeivrande är det ju väldigt lätt att gå på minan att vara lika duktigt verksam som alla andra fast man är ordinerad det motsatta. Så nog är det lite svårt att hålla balansen och avväga alldeles själv vad som är bra och vad som är dåliga göranden och låtanden. Både för mig och för min omgivning. Jag tycker nog att jag i mitt tidigare liv har haft relativt gott omdöme i det fallet, fast just nu blir jag lite osäker. Visst ska man lyssna in sin kropp och själ och vad den orkar, men ett alltför stort hänsynstagande kan ju också leda till att man fastnar där i sig själv. Å andra sidan kanske sådana här stressrelaterade sjukdomar uppstår just för att man aldrig riktigt har "hört upp" förut.

 

Hmmm…jag tycker nog att det är ett större dilemma ju mer jag tänker på det. Så nu tänker jag på något annat ett tag….Strutsmetoden, tror jag att det kallas för.

 

"Och projektet, då?" kanske den minnesgode läsaren erinrar sig. "Hur går det med det? "

 

Jo, vi kommer till det….en annan dag.

 

 

En del uppgifter kan kännas  som att bestiga höga berg….i alla fall i början…

 

=)

 

men efteråt…

 

   

 

några koppar senare….känns det som en piece of cake…tänk att man aldrig lär sig …

 

 

 

 

😉 

 

…(Sent omsider kom jag på att det heter väl "kölvatten" och inte "släpvatten" som det förut stod i rubriken…ock, ock, dags att sova)…

 

På plats i Skrapan igen med mitt älskade kaffe (och ingenting till! ;-)) reflekterar jag över hur saker och ting kan förändras….se bara!

 

Absolut kärlek!

Bra kärlek!

Förändrad kärlek

Stelnad kärlek?

Och här kom hjärtekrossaren!

Och färgerna på himlen förändras..

Det känns som om vi åker upp flera nivåer!

Snart är det slut på det roliga…

Hastigt övergående…no more love stories today…men imorgon?

 

Och så en liten Göteborgsk eftersläntrare för er som är språkintresserade. Läs här vad en utbytesstudent i Quebec har för reflexioner och vilken jämförande forskning hon bedriver!

Ha en god fortsättning på dagen, med eller utan kärlek!

 

Och MUSIKEN, mina kära vänner, är ingen annan än födelsedagsbarnet självt (Den nyss fyllda i Göteborg) som framför sin egen text och musik med benäget bistånd av henns band "Tappra Mödrars kapell"…lyssna och njut! Så kan också kärleken se ut! =)

 

En ganska känd kommunalpolitiker (från vår stora stad i väst) har uttryckt sitt deltagande vad gäller illegala flyktingar som har blivit lurade på en massa pengar av människosmugglare. Och vad ska då ett stackars fattigt mottagarland göra i all välmening, annat än att stänga dörren för dem som har blivit så illa utnyttjade?

 

Tja…ta en kopp kaffe….!

 

 

(PS Och musiken ? En "newmill home prod." i samarbete med e-jays musikprogram….;-))

 

Mot mitt bättre förnuft uppsöker jag ju gärna de personer och de situationer som bjuder motstånd. För att utvecklas eller för alltid vilja övervinna och besegra motståndaren ? För att jag helt enkelt inte står ut med tanken på att någon ska ogilla mig och själva idén med mig, vad nu den kan vara? 😉

 

Så väntar jag med att försöka få mina mest förväntade "anhängare" med på min sida. Nej, jag tar ingen för givet, men jag sparar på mina krafter. Och det är dumt för en vacker dag kan det ju vara för sent. De som kändes givna har tröttnat och de som skulle övervinnas har annat för sig. 

 

Nå, jag har inte gett upp, om någon nu trodde det. Snarare har jag insett vidden av medgång och medvind. Av en händelse hade jag en återträff igår med några av mina gamla kära studiekamrater från rytmiklärarutbildningen. Och så lätt det gick att göra sig förstådd. Så lätt att få gehör för mina idéer och mitt projekt. Vi var  igår bara 4 stycken av en ursprungsklass på "tio flickor" som började på utbildningen från början, 1982. Trots allt tid som gått, kriser som var och en hade gått igenom, och olika livssituationer, var det bara att ta vid där vi slutade senast vi sågs. Ett givande och ett tagande utan kontroverser eller missförstånd. Bara mest skratt och delgivande av erfarenheter. Trots att det fanns inslag av sjukdomar och andra sorger med i våra berättelser blev mötet inte sorgligt utan hoppingivande och glädjande.

 

Jag måste verkligen dra lärdom av det. Att söka upp dem som kommer "från samma planet "som jag, när jag behöver stöd och hjälp och positiva kickar på vägen. Varför göra motsatsen egentligen? Motståndet kommer alltid ändå. Det finns alltid inom mig om inte annat. Och det är väl det jag ska bekämpa i första hand så får andra ta sig an sina egna duster med sina hjärnspöken. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa andra. Men inte heller lär det vara någon vits att vränga ut och in på sig själv för att någon annan ska känna sig tillfredsställd om man själv inte har sig själv i fokus.

 

De handfasta råd jag fick var att tänka på mitt projekt bara en liten stund, högst en timme om dagen. Att ta hjälp av nyföretagarcentrum för att där få råd i rent ekonomiska spörsmål. Att ta tid på mig och att förutom det jag redan har tänkt, dessutom skapa ett "kringmaterial", dvs instruktionsvideo, kanske ett litet pedagogiskt dataprogram, för att den pedagogiska tanken ska kunna tas till vara på mer än ett sätt. Och för att köparna, dvs pedagoger och skolor av skilda slag ska kunna ta till sig metoden och tankarna på bästa sätt. Och det bästa av allt. De tyckte att idén var strålande…..=)

 

Och nu då ?

 

Är det dags att presentera min plan ?

 

Ja, i princip….jag ska bara….;-)

 

…..Nej, inte hålla er på sträckbänken mycket längre. Kommer snart att lägga upp ett litet bakgrundsmaterial i form av ett reviderat "specialarbete" som jag gjorde redan när jag gick på utbildningen. Om att lära sig baskunskaper, begrepp, kroppskännedom, matematiska och språkliga begrepp, genom att använda rytm och rörelse. "Learning by doing".

 

Att förståelse och kunskap ska sitta i ryggmärgen är väl inget nytt ? Nej, inte direkt. Inte heller att ämnesintegrera, som det är frågan om i det här fallet. Det finns, om man forskar lite på nätet, intressanta projekt där rytmik- och mattelärare samarbetar. Där både barn och vuxna är eniga om att de inte skulle förstå matematiken lika bra med huvudet om inte kroppen hade fått förstå den först. Och naturligtvis finns det också forkning på området som visar att övning inom musik och rörelse befrämjar kunskapsinhämtande även inom andra områden. Nu gäller det alltså att smida medan järnet är varmt! När både regering och opposition börjar tala om "kunskap med stort K" i skolan är det viktigt att förekomma så inte skolan styrs in på 1800-talsmetodik igen. Eftersom kunskapen om pedagogik bland politiker tycks vara lika med noll i båda läger behöver de alltså upplysas. Upplysas om forskning, om rätt metodik för rätt åldrar, om vikten av en god start för alla barn i skolan. Det kanske inte jag är rätt kvinna att göra, men däremot tänkte jag komma att tillhandahålla ett material för förskollärare i första hand, som gör det lättare för barn i 6-årsverksamheten och för deras lärare att både tillgodogöra sig kunskap och att erhålla kunskap. Att ge matematisk och språklig "förförståelse" i konkreta, praktiska och lustfyllda rörelser och sånger, där det är barnen som ska agera i första hand och därmed uppnå förståelse. Att som nu sitta i förskoleklasserna och göra fylleriövningar precis som de kommer att göra resten av sin skolgång, befrämjar inte inlärningen utan gör bara skolomogna barn skoltrötta i förtid. De som inte kan sitta stilla i skolan kommer hem till sina föräldrar och berättar att idag har vi lärt oss att….inte räkna eller läsa….som de hade hoppats på….utan att sitta stilla och lyssna när fröken pratar! Som om hela skolgången gick ut på just det.

 

"Nå, vad sa fröken ?" undrar den nyfikna föräldern.

 

Det är det nästan ingen som minns. Vad de däremot minns är vem som lekt med vem och vad de har gjort på fritids. Möjligen minns de någon gemensam aktivitet i klassrummet eller på gymnastiken. Kanske också om man har sjungit någon rolig sång. Och då kanske de till och med minns innehållet och meningen med övningen eller sången.

 

Friskis och Svettis har gjort en bejublad insats genom att utbilda lärare i skolan att förevisa vissa rörelser till bestämda låtar i klassrumssituationer. Det kallas för Röris. Med det goda uppsåtet att få barn att röra sig mer, att använda bägge hjärnhalvorna genom de korsvisa rörelserna, höger hand på vänster ben, etc, som befrämjar hjärnans arbete och kontakten mellan hjärnhalvorna som i sin tur befrämjar möjlighet till inlärning. Att få ett avbrott i stillasittandet, inte minst. Och barnen älskar Röris….

 

Och det är någonstans där som mitt projekt tar vid. Ett slags "Rytmik-Matte-Svenska-Röris" – material för pedagoger som riktar sig mot 6-åringar i första hand etersom barn har störst rörelsebehov i de åldrarna och för barn med läs- och skrivsvårigheter i andra hand.

 

Låter det "rörigt" ? Kanske…men det är ju i främst tänkt att vara "rörligt" och roligt, kan vi nog vara "rörande" överens om.

 

Ha en toppenhelg! ….Hopp & Lek!

 

(Undrar om jag blir klar det här decenniet, eller…?

Nå, "rör på påkarna"…får ni säga om ni ser mig sitta här och dega i bloggen ..eller lägga näsan i blöt i Facebook.

"Upp och hoppa lilla loppa"….etc!)

 

 

 

Vad gör vi med våra liv egentligen ? Och andras ? Så många gånger sätts solidaritet med andra i mosats till egen personlig frihet och vinning. Arv eller miljö diskuteras också livligt. Mitt förra inlägg tangerar ju dagens ämne i bloggvärlden, nämligen "Miljön".

Det personliga, lilla livet påverkas av omgivningen, men hur det lilla livet (barnet, plantan, djuret) får näring påverkar å andra sidan i långa loppet omgivningen. Att vara generös i sitt engagemang i förhållande till andra och till miljön ser jag alltså som en väldigt personligt gynnande handling samtidigt. Dels får man ju ett omedelbart gensvar och dels lönar det sig i långa loppet. De känns väl lite som en floskel att påpeka det, fast jag tror att det är en av grundstenarna i ett samhällsbygge, för varför skulle vi annars inrätta samhällen om vi inte på olika sätt vore beroende av varann ? Om "själv vore bäste dräng" skulle ju alla vilja sitta i en egen stuga i skogen och odla sina egna morötter och skjuta sin egen hare till middag. Alla skulle sätta upp sina egna paraboler på taket och skriva sina egna memoarer. Alla skulle bygga sitt eget lilla kärnkraftverk och gå på vernissage med egna tavlor och skratta åt sina egna skämt. Möjligen skulle vi bjuda in dem som vi anser har samma humor och gillar samma korv som vi och sen skulle vi sitta där och tänka att vi har så mycket gemensamt. Och alla skulle ha likadana TV-apparater, lika breda och lika platta, och om någon skulle råka, mot sin princip om sin personliga frihet, få ett barn med någon likasinnad, skulle det barnet inte heller skilja sig från mängden. Men en vacker dag skulle en elak liten bakterie eller ett virus, kanske, ta sig in bland dessa människor som alla hade samma arvsanlag och samma immunförsvar. Viruset skulle sprida sig med vindens hastighet för ingen skulle ha en aning om att det fanns förrän alla blev drabbade. Ingen hörde nämligen på någon annans radioprogram och lät sig inte påverkas av några.

"Men ? Eftersom alla levde var för sig skulle väl ingen kunna bli smittad ?"

Det var just det….det var själva ensamheten som smittade och som förlamade mänskligheten, passiviserade den och slog ut den kollektiva viljan att se något annat än sig själv och sina likar i spegeln. Men när man inte ens orkade se sig själv i spegeln gick en hel population förlorad.

"Så besegrade enfalden mångfalden", kan man kanske säga… fast det är förstås inte sant !

Jag bara skämtade ….Det var bara en saga och inget av det där har hänt. I alla fall nästan ingenting. I alla fall inte helt och hållet. Hoppas att det inte kommer att hända heller.

 

Peace.

 

 

 

Med mer egen tid följer mer tid för promenader. Till och från nya arbetsplatsen och de dagliga nere vid kolonierna. Det är onekligen skönt att komma ut och upp lite. Att få vidgade vyer, bokstavligt talat. Och att röra på sig. Frågan är om jag inte tog mig vatten över huvudet när jag rusade iväg på Friskis och Svettis tre gånger första veckan. Inte det att jag inte orkade, men den här veckan kände jag att knäna hade tagit stryk, så det blev till att vila dem och promenera istället. Men i torsdags bestämde jag mig för att cykla tilljobbet. Det som var glädjande var att knäna höll för det. Det är bra med växelcykel på det sättet. Vitsen med att ha växlar på sin cykel är ju faktiskt inte att man ska cykla fortare, utan att man hela tiden kan ha jämn belasting på knäna. Mer hälsosamt, alltså. Vad som inte var så glädjande var att jag hade tappat konditionen så pass sen förra året, när jag cyklade till jobbet varje dag. Jag var tvungen att stanna uppe på de två broar som jag skulle cykla över och pusta ut och dricka vatten.  Att jag blev trött efter att ha tagit mig upp på den andra, säger jag inget om. Men den första…det är ju den jag förr har "flugit över", visserligen inte utan möda, men ändå. Men det är bara "på´n igen", som gäller. Men jag får inte vara för ivrig heller. Risken blir väl platt fall. Fast min vän som nyss kommit hem från Italien vill gå med mig på Friskis. Det kan vara bra att vara två som drar iväg med varann. Fast man kan ju påverkas åt andra hållet också. Orkar inte hon, så orkar inte jag, typ ?

Nja, nu ska jag nog se positivt på det hela, för jag vill ju verkligen känna mig fysiskt stark, åtminstone. Då tror jag att man tar andra motgångar bättre. Och en höst som hittills mest har liknat vinter, behöver man också lite styrka för att överleva. Men på bilderna ser man ju att soliga dagar har existerat, även i år.

 

Men….som sagt, att skynda långsamt är också en skön konst som jag ännu inte riktigt bemästrar till fullo. Av eller på, liksom. Blir så ivrig när jag har en uppgift framför mig, så att jag plötsligt inte ser några spärrar eller hinder. En flygande start liksom, som ibland ändar i förskräckelse. Som idag. Vaknade i ett migränliknande tillstånd. Illamående med allt vad det medför, och huvudvärk som mer liknade spänningshuvudvärk än den ensidiga migränvärken över ena ögat. Men samma effekt hade den på mig. Dvs, jag gick i däck.

 

     

 

Så, nu ikväll är det rast och vila som gäller, inte ut på musikpub som det var tänkt.

Nej, inte allt kan ju bli som man tänker sig, fast det kan ju bli bra ändå, och kanske till och med bättre ibland ! Fast det beror ju på vad man tänker sig !?

 

 

 

 

Två veckor och 8 timmars arbetsträning senare, känner jag att det kan nog gå att kanske arbeta så småningom igen, fast jag är inte riktigt säker. Än så länge känns det naturligtvis inte så betungande. Jag håller i mig så att jag inte sätter igång med för mycket på en gång som jag sen inte kan fullfölja. En lärarkandidat som är på praktik på arbetet nu i två veckor, dök på mig imorse och frågade om jag inte hade några käcka förslag på musiklekar. Hmm…det blev blankt i hjärnan….jag kände mig lätt yr. Visst har jag väldigt många idéer och konkreta förslag om jag får tänka men är jag inte beredd på att jag ska prestera något, så. Hon förväntade sig väl inte så mycket egentligen utan tyckte väl att det var bra att passa på att fråga mig när hon ändå hade mig på tråden. Efter att jag hade satt mig ner och börjat prata om att jag egentligen ska ta det alldeles lugnt i början med allt sjungande och alltför stora projekt, eller projekt överhuvudtaget, så nog poppade det upp det ena förslaget efter det andra, sånger och diverse övningar. Men jag menar…jag har aldrig varit speciellt bra på att snabbt "leverera", som det så fint heter nuförtiden, så varför skulle jag klara av det just nu. Hursomhelst så började hjärnan att fungera igen men den stund det tog var lite läskig faktiskt. Jag kände mig helt tom och kände mig faktiskt rätt dum. Jag som hade berättat så livaktigt för samma kandidat häromdagen om min "briljanta idé", ni vet….som hon tyckte lät så bra också. Sen känns det verkligen som om jag har målat in mig i ett idiotiskt hörn.

 

Fast hon blev ju mer än nöjd sen, så egentligen var ju ingen skada skedd, utom att jag blev påmind om min egen oförmåga att liksom "stänga av" krav eller förväntningar från vem det vara må. Jag skulle behöva ett litet skydd som stänger ute en och annan omedelbar impuls att direkt kunna ställa upp och vara tjänstvillig och trevlig. Eller så skulle jag gå en dumkurs. En "lagom Dum"-kurs, vill säga, för jag vill ju inte göra mig helt omöjlig från början.

Annars finns min lust kvar att producera något eget, och jag gör lite varje dag, skriver och tänker och spelar, för att utveckla min idé. Det känns ju fruktbart, men inte heller där bör jag ju gå för snabbt fram. Om det ska hålla för lång tid framöver får det ju inte vara slarvigt utfört i grunden.

 

I övrigt….Gruvfilmen ligger kvar några dagar bara för att jag ska påminna mig själv om att livet minsann inte är en dans på rosor alla dagar, men det kan vara rätt kul ändå, beroende på vad man gör av det. Och..det var ett "jättesambosläktmöte" förrförra helgen som utlöste denna filmproduktion. Jag menar ..det är inte varje dag man får se en film om "Gruvans Dag" i Grängesberg. Och det passar ju så bra in för min egen del, just nu.

 

I övrigt 2: Jag har börjat gå på "Friskis och Svettis" i nästa kvarter. Så nära att jag kan gå hem och duscha efteråt och det tar bara tre minuter att ta sig dit. Det känns som om det är hög tid nu att bromsa in min allmänna försoffning. I våras blev jag faktiskt erbjuden att överta ett Friskis & Svettis – kort av "Ressällskap nummer 2" från Cefalu eftersom hon hon skulle vara borta halva våren. Men då var blotta tanken på att gå och svettas med andra människor outhärdlig.

 

Men den här veckan har jag gladeligt gått och svettats 2 gånger med vilt främmande människor. Fast igår dök en gammal kompis från förr i världen, upp på "Bas-gympan". Så lite bekant svett blev det allt…;-)

 

Och om ni verkligen vill förlänga livet med ett gott skratt ska ni absolut läsa här, där Jonna Pride berättar om hur det är att gå på grattis Quigong….jag säger inte mer. Läs själva !

 

Ja, det är ju alltid roligt när det rör på sig !