Kategoriarkiv: Okategoriserade

Så far jag fram i verkligheten mellan häst och höst. . .

Det finns nycklar till ditt minne. I Nyckelviken är rummet rymligt för växter och djur. ”Där sitter vid din sida en gud förklädd. . . ” vill jag sjunga. Och hade velat ta med mig ljuset hem.

Fäster minnet vid minnen från fäste till fäste.
Från jord till jord svirrar det till i himmelska höjder
När minnen inte räcker till sträcker sig broar över djupa vatten
och minner om den tid som gått mellan nu och då…
En gps, en blixtbelysning, ett rum under molnig sky,
och minnets bild studsar tillbaka som ny…

Minnesforskare säger att minnet är förbundet vid plats.
Att placera minnen i rum och dra sig till minnes…
Viskan,Ätran, Nissan, Lagan..

Tror nog att ett rum kan vara mer än ett vattendrag eller Europas huvudstäder.
Faschinerande nog bär även jag omkring på mitt eget rum, fyllt av floder, kammare och bihålor. Stora och små vindlingar och vägar som stöts och blöts på färden. Och i den ena halvan av det rum som bärs omkring ovanpå alltihopa kan jag förstå det ena men inte det andra om det inte vore för den andra halvan. Och inget av dessa rum kan helt och hållet minnas något utan den stora volym som bär dem framåt. Den kropp som är jag, eller del av mig, minns också något av sig själv, som påverkar mitt förstånd. Men den rumsliga rörelsen fungerar som ett kroppens egen karta, en kompass, som kommunicerar med min hjärna.
På uppstuds kommer minnena. Jag är förstummad.

Och tillbaka till rummet. I det musikaliska rummet underlättas minnet. Hör jag musik minns jag något annat. Samma med doftrummet…direkt placeras jag i ett annat rum, en annan tid, vid doften av något annorlunda, nästan glömt….

I glappet mellan Slussen och Gamla Stan öppnar det sig. Ljus in och ute dansar luften förbi. I glappet händer något i varje andetag.

Tomas Tranströmer  fick litteraturpriset idag. Så roligt för språket att få en sådan budbärare. Men så märkligt att denne språkkonstnär inte själv kan uttrycka sig  (muntligt) på sin märkvärdiga dag. Han gjorde en gest som visade hur den närmsta tiden skulle påverka hans liv. Han lutade sin kind mot sin hand och låtsades sova. Trött skulle han bli. Och han skrattade och såg ganska nöjd och nästan lite upprymd ut. Han kan skriva men inte uttrycka sig muntligt, bara ofullständigt. Hans fru tolkade hans sinnesstämning. Han hade tänkt bli musiker från början och spelade också piano. Det gör han fortfarande men kan bara spela med en hand på grund av den stroke som han drabbades av för ung 10 år sedan. Jag undrar om han rent av var synsk när han skrev om ”Halva himlen” i början av sitt författarskap. Ännu en magisk förmåga han tycks ha haft i så fall.

Tranströmers bildspråk är omvittnat. Nu i dagarna har jag börjat leka med tankarna att gör den här bloggen till en slags bilddagbok, eftersom jag har upptäckt att jag kan skicka mina bilder hit direkt från mobilen med en kommentar, precis som jag har kunnat göra till facebook ett längre tag. Nu har jag börjat tröttna på facebook och dess policy med en ständig flod av uppdateringsinformation om allt och alla vilket leder till att ingenting märks eller syns i mängden. Även mina egna bilder drunknar i floden och försvinner med tidvattnet och jag vet knappt vad jag själv har skickat.

Och denna regniga dag när allting flyter runt, snappade jag ändå upp några rader på facebook som jag fastnade för…som liksom gick mot strömmen. En fb-vän och musikvän som hade skrivit med anledning av dagens tillkännagivande. De orden var – just det – Tomas Tranströmers:

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”

Och precis så var det ju för mig i denna skog av uppdateringar, att jag hade gått vilse och just därför fann denna oväntade glänta…Sådär som när man hittar ny musik som oväntat slår an en sträng hos en eller ….. som när man just mitt i skogen hittar en oväntad glänta….
He! Ja, varför försöka att med egna ord beskriva en mästares?

Det finns ord, och det finns ord som går fram. Och nu har jag babblat nog! Men mer bilddagbok lär det bli här på bloggen så länge som jag har svårt att hantera lavaströmmen på facebook. Och dessutom: Uppdaterar jag inte mig själv där behöver jag inte kolla så ofta om jag har fått kommentarer på egna uppdateringar. Här på bloggen har jag ju sen länge kunnat jobba mer ”ostört” vad det gäller det. 😉

Doktorn har ordinerat naproxen mot huvudvärken. Själv förordar jag en och annan höstpromenad. Får se vem som vinner i längden. .

Till jobbet och från jobbet inom loppet av några timmar. Tillfällig släng av migrän eller tillfälligt friskförklarad? Imorgon tänker jag inte åka till jobbet innan jag börjar känna efter. På den tredje dagen ska jag bli vid min läst. . (Var dålig igår också)

Och nu har jag dessutom provat att skicka mitt inlägg från mobilen. Hoppas inte det ger upphov till ytterligare huvudvärk.

Varje höst är fullbokad. På jobbet och privat. Med kören och i andra sammanhang där jag deltar. Allt ska göras samtidigt och ”Nu Genast”! September har ingen andningspaus.

Och så kommer oktober. Visserligen händelserik också, men då har allt mognat. Barnen och alla vuxna är på rätt plats vid rätt tillfälle på jobbet. I kören har vi lite koll på vad som ska sjungas och när. Många konserter blir det, men det finns ändå möjligheter till utveckling, och inte totalt sammanbrott. I den närmaste släkten föds det barn och det fylls år under den tid som är och ska komma, och medföljande festligheter.

Det finns små och lite större orosmoln både här och där, men förhoppningsvis inte oöverkomliga.

Nu är tiden min. Min höst.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den höst som är min höst med soliga, klara dagar och vackra höstfärger. Andra börjar tideräkningen från första januari. Jag börjar min från höstterminens start. Det är då jag börjar vakna. Kanske beror det på att jag är född på hösten? Eller att mitt liv är så förknippat med skolstart, efter många egna studieår och sedan jobb inom skola och fritids? Vet inte, men jag känner mig fri i höstluften när jag tar cykeln på morgonen och naturen sveper förbi och försvinner i ett ständigt bakvatten. Kanske mina lungor kan förnimma känslan av den första kyliga luft jag drog in för sisådär 58 år sedan och därmed blir en smula nostalgiska. Eller åtminstone mina luktorgan. Att dofta in all denna natur-umami….en slags urgammal skogsdoft i ett ständigt fräscht höstluftpaket…

Sån är nog jag: En urgammal människa i ett barnsligt skal. Ibland knappt förnimbar, men vid oväntade tillfällen rätt lätt att andas. Typ. 😉

Jag tänker- alltså står jag still!

Min blogg på ”spaces” hade det temat. Lite fyndigt på ett sätt. Jag kan inte göra två saker samtidigt särskilt bra. Fast å andra sidan – om jag skulle vända på det hela och säga; ”jag står still- alltså tänker jag”, stämmer det inte alls.

För mig är det i själva rörelsen som de högst flygande tankarna föds. Måhända fastnar de inte så bra eftersom jag inte kan sätta dem på pränt när jag rör mig, men om de finns kvar även i stillastående läge, tänker jag att det är bra-att-ha-tankar.

Jag växte upp på 60-talet. 1963 var jag 10 år och Beatles började bli stora. Då kom de glada, medryckande Beatleslåtarna. Ganska snart förstod jag att det här var musik för mig. Den ”populärmusik” som funnits tidigare i mitt hem var Povel Ramel och Alice Babs, Benny Goodman, SweDanes, Ella Fitzgerald och så ”Jag är en tuff brud i lyxförpackning” med Lill-Babs, som jag hade fått efter att ha sett filmen ”Svenska Floyd”. Det var väl den låt som låg längst bort genremässigt från de övriga musiken i familjens skivhylla. Men så småningom lyckades ju jag och min yngsta bror prångla in lite pop bland klassikerna. Vi började med ”Yesterday”, med stråkkvartett och allt, och sen föll nog både mamma och pappa ganska så pladask för Beatles. Det var inte svårt att sedan både önska sig Beatlesskivor i julklapp eller att gå och köpa egna för surt förvärvade slantar. Jag hade väl bara 1,25 i veckopeng och en LP kostade nog 24,50 på den tiden. Minns att jag gick in i skivaffären och höll i den hett efterlängtade skivan många gånger, bara för att titta på bilderna och för 44:e gången kolla in låtnamnen, och liksom lukta på den.

Sen när det var dags bar det av hem för att lyssna i vardagsrummet. Och dansa, dansa, dansa. Jag kunde vilken nästa låt var och kunde ta upp den exakt samtidigt som de gjorde det på skivan. Varje dag efter skolan. De där första ”glada åren” med Can`t buy me love”, Please, please me, She loves you, var jag inte riktigt med, men i och med A hard days night och Help var jag med i pop-matchen. Att gilla exempelvis Rollig Stones eller The Who eller något annat band på den tiden fanns inte på kartan. Varför?  Så småningom fick jag ju en egen radio så att jag kunde höra ”10 i topp” på lördagar – något som hade varit otänkbart tidigare i ”Familjen Stråkkvartett”, men jag föll aldrig för något annat band på det sättet. Jag levde med Beatles och växte upp med dem. Och i takt med deras musik mognade jag också. -67 kom ”All you need is love”, och jag hade praktiskt taget glupskt ätit mig igenom de musikaliska höjdpunkterna i Rubber Soul och Revolver, när Sg:t Pepper kom och slog ner som en bomb i alla hem. Beatles var knarkare?! Låt vara….Let it be!….musiken blev ju inte sämre för det. Det var ju en magisk musikresa i tid och rum man fick göra som tonåring. Men så småningom fanns ett tomrum som skulle fyllas. Bandet vittrade men fortsatte ändå lite mer håglöst…svårt att hålla ihop något som brister. Kanske också något som kan kännas igen i de unga vuxna, sena tonåren. Min musiksmak var ju då också delad och jag kunde ju finna glädje i att dansa till annan musik än den seaste Beatles-LP:n. Jag var på väg ut ur hemmet med jazz, med soul, med Jimi Hendrix och Cream, med Mose Allison, fusion ….

”She`s got a ticket to ride”…”She`s leaving home, Bye, bye”

Men med mig i bagaget hemifrån finns alltid…”Yesterday, all my troubles seems so far away”…… och ”Here, there and everywhere”!

”Respect”! =)