Något har hänt med oss när vi letar fel hos alla utom hos oss själva. Att söka problemet utanför den närmsta sfären verkar enklare. Att hitta ett fel hos grannen och sedan finna tusen sätt att förklara varför det är grannens fel och inte mitt. Eller så riktar vi oss mot en arbetsgivare, en kollega, en släkting som gjorde oss arvlösa eller en storebror som inte tog oss på allvar. Något som från början var en liten konflikt, växer med tiden, i takt med våra egna tillkortakommanden, och eftersom ingen benämner problemet växer det oss över huvudet.
Jag har själv letat fel och funnit dem hos andra, men ett av mina fel är väl att jag har hittat ännu fler fel hos mig själv än hos andra ….men orsaken till att jag inte gör något åt mina egna brister beror oftast på att jag har haft lättare att se hindren runt omkring mig.
”Jag kan inte göra si eller så för att mitt schema hindrar mig….jag blir trött och sjuk pga mitt arbete….jag kan inte få andra arbetsuppgifter….jag kan inte byta jobb, eftersom jag inte har fått lärarleg (fast nu har jag ju det)….Jag har ju ändå en tjänst, som jag inte byter bort i första taget….”
Någon enstaka gång har jag skyllt på katterna att vi inte har kunnat åka på någon interrail-resa igen, men oftast beror det ju på att jag inte har velat tillräckligt mycket.
Alla de här bortförklaringarna är hinder som jag själv har skapat….Visst är jag missnöjd med en hel del yttre faktorer i mitt jobb, men inte tillräckligt missnöjd, av vad det verkar. Alltså måste jag antingen göra något åt det eller gilla läget eller byta jobb. Det finns bara det. Att gnälla sig genom 4 år till fram till pension, låter sig icke göras. Det skulle varken jag, mina arbetskamrater, mina nära och kära eller ni bloggläsare som eventuellt har funnits med här i 9 och ett halvt år på bloggen, stå ut med.
Man kan säga att hela min blogg är en ”Svit i Tiden”…eller snarare ”Svit i Gnälltid”.
Fast oftast bara Tid som går…..många långa mer eller mindre tänkvärda eftertankar eller reflektioner över min egen brist på, eller tillgång till tid, och särskilt ”rätt tid”. Motgång och medgång…men som i de flesta dagboksfall skriver också jag mest i motgång. En svit i ganska små nyanser, skiftande mellan ljust grått och blekt gult, med inslag av något färgstarkt rött eller grönt ibland. Jag undrar varför….som person är jag väl inte direkt färglöst blek, även om jag inte är den mest färgstarka. Är det så att de starka färgerna finns – jag vill bara inte släppa fram dem. Eller har inte förmågan?
Vad händer om jag blir arg – inte ledsen – på rådande förhållanden (som jag inte trivs med)? Kommer de starka färgerna fram då?
Nej huvaligen….jag tror jag skriver lite mer beigt annars kan det okända svarta, gälla, starka, grälla ta över. 😉
Allting hänger ihop och hela jag är en del av samma kropp. Jag kan inte svära mig fri från mitt liv och hur det har blivit, men heller inte skylla allt på mig, förstås. Det onda måste jag ta tag i tillsammans med andra för att lösa. Det går ju inte att jag kastar ägg på mig själv för att jag har gjort något dumt. Ingen blir bättre av det.
Om nu den här samhällskroppen vi lever i ska kunna leva vidare på ett bättre sätt, måste vi ta tag i problemen och lösa dem tillsammans…inte trampa ner några eller höja andra…inte kasta skit på några eller förgylla andra….inte utvisa vissa och välkomna andra. Inte kasta sten i glashus!
En dikt som jag har skrivit och publicerat här några gånger sedan bloggstarten 2005, skulle passa in här och nu…
PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
som är kärleken.
Var är vi nu ?
Vad vill vi med våra liv tillsammans ?
Vi kan ännu höra sånger i våra bröst
och när vi vill kan vi höja vår röst
i tystnaden
i det varma rummet emellan oss
som är kärleken.
Vad har vi nu ?
Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?
Det finns tid att tänka om
Det finns kraft att göra nytt
Att ge liv åt tystnaden
i det tomma rummet emellan oss
som kan fyllas med kärleken
För kärleken är en evig kraft
i rörelse emellan dig och mig
i brusande stillhet
Ett dånande hav i ständig rörelse
mot ett evigt mål – att aldrig va still…
(av millroll)
Detta bildspel kräver JavaScript.
Time in Stockholm 
Tid 