Kategoriarkiv: Tid

Idag satt jag och filosoferade för mig själv medan jag slösurfade lite på min mobil. På sätet snett mitt emot mig i tunnelbanevagnen damp en överförfriskad man ner, som drack öl och pratade för sig själv. Men jag fortsatte med mitt och efter ett tag bytte han plats och satte sig tvärs över gången där han kunde husera helt fritt. Och det gjorde han. När det kom en tiggare förbi som skramlade med pengarna på ett rytmiskt sätt, skrattade den bullrige och härmade rytmen lätt hånfullt. Sen ropade han efter killen – ”Om du hade haft en gitarr hade jag gett några kronor, men det där……chicketichick…” Så skrattade han rått igen. Färden fortsatte och när min station närmade sig kom en ung kvinna förbi med tidningen Sofia. Jag som har tänkt köpa den ett tag blev glad eftersom jag för ovanlighetens skull hade kontanter på mig. Hon blev förstås också glad, men den överförfriskade var förstås av annan åsikt. -”Vad är det för bra med den där tidningen? ”, gormade han.                       -”Det är det jag ska ta reda på”, sa jag. -”Nu var du snäll. Du gav alldeles för mycket och fick ingenting tillbaka. Nu var du snäll! ”

”Jag vet”,  sa jag. ”Men jag gav inte bort nånting,  jag köpte en tidning som jag har hört ska vara bra”. Det trodde han så lagom på på, men den rara försäljerskan vinkade lyckligt och ropade tack och hej åt mig medan vi gick ut ur vagnen genom olika dörrar.

Jag undrade i mitt stilla sinne hur mycket gladare jag blev av att köpa tidningen, än jag hade blivit om jag hade köpt alkohol  för motsvarande summa.

Vad min bullrige medtrafikant hade tyckt, vet jag ju, men han verkar ju å andra sidan inte alltid veta sitt eget bästa… 😉

http://bisonblog.se/blogg100/ 

Dag fyra. Arbete pågår. Det är tur att kaffe finns. Det är tur att det finns raster. Det är tur att jag har ett jobb, att jag får ta rast och att jag får ta rast varje dag. Framförallt är det tur att det finns kaffe till mig.
Om jag ser det på det lilla viset duggar ljusglimtarna relativt tätt.
Men, oturligt nog är såväl rast som kaffe snart slut….
Men det kommer fler dagar….
Med #Blogg100 känns varje dag som bra start på ditt nya liv – en oändlig räcka dagar fyllda meningsfulla händelser och spännande upplevelser.

Tycker du att jag är onödigt positiv och klämkäckt nöjd och glad?
Ta en kopp kaffe, vetja. Det brukar pigga upp! 😉

Blogg100

Idag börjar den långa skrivkampen mot hundra.

Blogg 100 är en väg att gå om man vill få skrivkramp, prestationsångest, och trötthetssyndrom. Jag har aldrig gjort det tidigare, men eftersom min kära blogg fyller tio år i år, så ska jag kanske fira detta tiofaldigt med att blogga i 100 dagar i sträck.

Den utmätta tiden är förhoppningsvis den bästa, den mest komprimerat kvalitativa tiden.

Tids nog får du vila, kära tidsblogg, såsom du har gjort de senaste 5 åren. Men nu ska vi jobba.

Första inlägget är snart lagt.

Jag ska bara lägga in en bild – dagens bild – från ett besök hos mamma, där min pappa även skymtar på bild i bilden. Han gick bort för tre år sedan på dagen idag. Han skulle ha blivit 100 år på slutet av sommaren 2012, men hann alltså inte det. Men i vårt samtal fanns han ändå med och var närvarande i sin frånvaro.



Även om jag nu aldrig kan uppnå den aktningsvärda åldern så kan jag kanske åtminstone kunna få till hundra bloggar i rad som på ett långt pärlband.

Vet ni hur mycket plats vi har?

Det spelar egentligen ingen roll om det inte finns hjärtrum.  Den lilla barnvisan jag sjöng som barn fortsätter… ”större än du nånsin tror, Lasse,  Lasse liten.”

Livet kändes evigt, och hjärtrummet likaså.  Vuxna människor i min omgivning var kloka och snälla mot andra människor. Vi hade en syslöjdslärare som uttalade sig nedlåtande om färgade människor inför oss barn. När vår klassföreståndare hörde talas om det blev hon blixtrande arg och svart i ögonen och gick för att tala med nämnda lärare. Vår klassföreståndare införde också klassråd på mellanstadiet då hon lät någon av eleverna vara ordförande och sekreterare medan hon själv deltog livligt i debatten. Inte så att hon körde över någon,  hon visade bara vägen och satte trenden för hur debatten skulle föras.

Jag tror att det är de goda exemplen som behövs i dagens skola och dagens umgängesliv på det hela taget.

En lärare, inte minst, ska vara påläst och samhällsintresserad, samt tala vänligt men bestämt med sin omgivning, dvs respektfullt.

Fördomar och förutfattade meningar hör inte hemma i skolan, enligt mitt sätt att se

Om vi börjar där….med barnen och oss själva i relation till andra, kan vi kanske få fason på samhällsklimatet. Eller är det för sent?

Skam den som ger sig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inne på mitt åttonde varv runt mig själv.  Är jag en sol,  eller?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Nej, men alla mina planer, mina idéer, mina glädjeämnen och mina göromål kretsar i allt snävare kretsar runtomkring min förmåga.

Min förmåga, eller snarare brist på densamma har fört mig just hit, till denna punkt i händelseutvecklingen.

Här är jag, och ingen annan, någon annanstans!

Det känns en smula märkligt att ha kommit så pass långt med bara mig och lika märkligt är det att jag måste gå ännu några varv till innan jag är framme.  Och mållinjen korsar jag med mina egna bara fötter och firar med….mina älsklingar och goda rådgivare och mina katter, förstås.  Men ändå är det jag som har gjort jobbet med mina bara händer och fötter, min hjärna och alla mina upptänkliga förmågor.  Inte kan jag skylla på en enda kotte om något går fel. Det blir inte mer, eller mindre…Såväl skönt som skrämmande….Nu har jag alltså provat danser och musik  samt ”storyline” på tre F-klasser. Inte alltid under de mest gynnsamma förhållanden,  men ändå… Det jag främst vill kolla är om barnen  klarar av danserna – tycker att det är roligt – om de har lärt sig något – språkliga och matematiska begrepp – förutom att träna motorik och minne och taktkänsla, mm. Dessutom vill jag höra om de gillar musiken,  eftersom den är A och O, och en förutsättning allt det andra.

I två av grupperna går det inte att ta miste på barnens omedelbara förtjusning. I den tredje klassen är det blandat med högt och lågt, men det beror nog främst på att jag är deras fritidsfröken också. Lite för ”vanlig” för att jag skulle bli spännande. Men jag tror nog snarare att deras start blev lite tokig, i fel lokal.

Men nu står jag alltså här och stampar och vill vidare, men hur? Och vilken väg ska jag ta?

Min ursprungliga tanke var att lära lärarna materialet efter att jag har testat det på barnen. Det moment jag har kvar är att prova det som klasslärare, där min ””lärarhandledning – eller embryot till – också kan testas, men…

”Ett, tar ett steg i taget ……”

Jag får dra lärdom av mig själv. Inte gapa över för mycket, då kommer vi ingenstans..

Så, vart går vi nu……?

Det vet ingen – inte ens jag. Men det är roligt när det rör på sig…..😉

En onsdag i början av februari fick jag extra ledig eftermiddag – gick hem för att fila på allt ogjort, skriva och dokumentera det senaste från ”tågspåret”..drack en kopp te och somnade i soffhörnet efter att ha misslyckats göra ett bildspel i denna blogg. Så kan det gå….men när jag vaknade var det ännu ljust ute. Ännu mer bonus.

Tiden är en bristvara för mig men har med tiden insett att även sömn är det. Att sluta tidigt bara för att gå hem och sova – är det värt det?  Svaret är ja, men med förnuft!

Fortfarande med en gnutta ljus in i rummet känner jag mig ledig. Och nu ska jag fånga skymningen utan att förlora mig i det jag inte klarar av, för tillfället. Bara en kort stund innan det är dags för matlagning och dags att gripa sig an den nya Tv – boxen som Bredbandsbolaget lurat på oss och alla andra som förut hade Tele2.  När vi sist bytte till Tele2 blev det något knas och kontaktfel, och vi kunde inte se Tv på flera månader.. .. Jag fruktar det värsta.

Men då är det ju tur att jag är någorlunda utsövd i alla fall ….

Vad gör man med en riktigt solig söndag?

Tar en promenad,  fotograferar snöformationer, gör en utflykt, spänner på sig skidorna och åker ut i spåret? Eller blir det kanske en tur till Liljevalchs för åtnjuta kultur, eller gå på konsert?

Jag önskar jag kunde svara ja på alla dessa frågor… eller åtminstone på några i taget.

Men även helgen kan kännas prestationsinriktad. ”Jag måste njuta av solen, av naturen,  av kulturen,  av allt det vackra omkring mig, måste fotografera och njuta efteråt av allt roligt vi har gjort eftersom jag hinner glömma hälften eftersom jag är fullt upptagen med att fota det jag vill minnas..”.

Jag kan inte sitta och bara sitta och njuta av att göra ingenting. Livet är så kort och en helg är ännu kortare. Fånga helgen! Fånga ögonblicket och fånga in dig själv i en ständig jakt på infångade ögonblick, på kuppen! Men vart det leder och vart jag vill att det ska leda, det är svårt att veta…

Jag tror jag tar fram dammsugaren i stället.  Vem vet.. det kan leda mig på nya outforskade vägar… 😉