En gång i världen bloggade jag för allmänheten, för att utvecklas och för att att utveckla mitt skrivande och tänkande. Jag bloggade för att skapa ”mitt eget rum” och så småningom även för att få kontakt med andra som bloggade. Riktigt skojigt hade vi som höll på. I sommar var det 9 år sedan jag började blogga.
I dagsläget blir det inte något bloggande på det sättet.
Jag har för mig att om jag inte hade skrivit på några dagar, på den tiden, kom mina andra bloggvänner farande och undrade vad som hade hänt. Vi var väl kanske mellan 10 och 20 personer som hade mer eller mindre koll på varann, och skrev ibland riktigt långa kommentarer i varandras bloggar….Så lustigt ändå att nästan ingen av oss någonsin hade träffat någon annan. Vi var som en liten hemlig klubb – inte uteslutande mot andra men jag tror att alla var omedvetet vaksamma på att ingen skulle bli illa behandlade eller så – näthatsbegreppet var ganska okänt då, men ändå var vi nog lite försiktiga redan då…men det lustiga var att jag såg inga otrevligheter…fast det kanske fanns spår av det som inte alla märkte. Men tonen var vänlig och alla verkade vara intresserade av varandra….hela kvällar kunde gå åt till att läsa andras ”artiklar”. Visst gick tiden upp i rök, men det kändes faktiskt som om något viktigt hände med mig under tiden jag höll på.
Trots att många av mina närmsta vänner och släktingar nu är på facebook – vilket jag tycker är ett fantastiskt sätt att umgås på utan att egentligen umgås – är jag fortfarande rätt förvånad över hur mycket mer ingående man kunde lära känna vilt främmande människor på bloggen, och om jag jämför med kontakten jag får med alla människor som jag redan känner på fb, som liksom jag, lägger upp alla dessa fina bilder och intressanta länkar om olika roliga eller dagsaktuella händelser, inser jag att det handlar inte bara om facebook kontra blogg, utan också mängden vänner/kontakter man har eller hade när man bloggade. En liten skara på 20 personer som man aldrig har träffat kanske aldrig kommer att träffa, kan man vara lite mer frispråkig med än med alla sina vanliga polare. Och lustigt nog lite mer intim. Ingen har förutfattade meningar om vad som kommer att skrivas eller tyckas, och ingen har heller förväntningar av olika slag. Man blev heller inte dömd efter utseende eller sexuell läggning eller ras eller sjukdomar..you name it. Det syntes ju inte. Nu sitter jag här och skriver i min gamla blogg med ganska svepande formuleringar. Om jag nu skulle vilja vara lite mer personlig skulle jag behöva starta ytterligare en ny – jättehemlig blogg – beroende på hur känsligt ämnet skulle vara, förstås. Men det tråkiga är ju då att ännu färre skulle läsa…Nja, så småningom kanske jag skulle få några nya vänner, precis som när jag skaffade min ”sjudomsblogg”, för 7 år sedan, när jag ”gick in i väggen”. Då hade nämligen även mina bloggvänner kommit lite för nära och jag behövde berätta min story utan insyn av någon som ”kände” mig.
Bloggandet är inte längre så ”hot”, fastän människor fortfarande bloggar, eller mikrobloggar, som det heter nu. Endast ”modebloggar” är coola nog. Nå, men för mig finns det nog inget mindre hot än just mode. Det som nu är aktuellt, som rasism, hatbrott, etc…finns det redan insatta människor som kan skriva om….men mitt eget liv sett genom ett kattöga och känt i vibrationerna från en klanglåda, har inte den attraktionskraften…ens på mig själv.
Men jag skriver faktiskt i minst en privat blogg, där jag bland annat beskriver hur mitt pedagogiska projekt framskrider och också vad som händer och hur och vart jag vill komma. Jag gör upp en tidsplan på kort och lång sikt. I den bloggen vill jag mest skriva för min egen skull så att jag ser konkreta exempel på vad som blir gjort dag för dag. Mina egna reflektioner får också delvis plats. Jag behöver stöta och blöta saker med någon, och eftersom det bara är jag som vet hur jag vill ha det blir det bra med ett sådant klotterplank – men också en seriös del där allt är väldigt ordentligt organiserat – där jag kan formulera alla mina idéer, och för all del, min oro. På grund av några olyckliga och lyckliga omständigheter har jag tagit tjänstledigt, och har lyckligtvis fått ekonomisk möjlighet att ”göra klart” mitt projekt så långt det är möjligt.
Må det bära eller brista! Om jag aldrig hade gett mig själv chansen – eller aldrig fått chansen att slutföra detta – hade jag förmodligen ångrat ihjäl mig.
Jag visste väl att det skulle hända något efter 60 – Livet börjar vid 30, sa jag för 30 år sedan, och nu undrar jag faktiskt om det inte blir en nystart igen …kanske dubbelt så bra? Det känns lite pirrigt, som att bli pånyttfödd.
Och i morgon ska jag visa upp delprov #2 för ”mecenaten”.
Och sen är det helg… =)
Time in Stockholm 
Tid 