Kategoriarkiv: Tid

Ungefär det här är det jag tror på och därför är det detta jag vill vidareutveckla i mitt projekt – ”the never ending story”.

Artikeln handlar inte om mig och är inte skriven av mig, men däremot finns jag och alla ”mina barn” med och sjunger på bild.

Läsvärt! Och måhända lärorikt….

Ser ut att ordna sig mitt i alltihopa. Idag till knäröntgen, på fredag till pillerdoktorn. Nu fattas bara några identitetshandligar….

Mitt ID-kort försvann för flera år sedan på SÖS, i samband med en tandoperation. Då började jag använda mitt pass som leg istället. Igår på vårdcentralen frågade kvinnan bakom disken vänligt men bestämt om jag hade någon giltig legitimation. Jag hade just lämnat fram passet, så jag såg nog ut som en fågelholk i synen. Mitt pass hade gått ut för ett år sedan, meddelade hon. ”Du får komma in till din läkare nu, men jag skriver in här att du inte har något giltigt leg, och du kan inte hämta ut medicin på apoteket”.
– ”Ja, det är min husläkare, så hon lär känna igen mig”, sa jag, ”och det var konstigt att jag har kunnat hämta ut en massa medicin på apoteket under ett års tid….och göra läkarbesök också?”

Hon kommenterade inte saken vidare. Min husläkare skrattade bara lite och kommenterade, att ”det var värst vad hon var noggrann”.

Så nu är även jag en ”papperslös stackare”. Men ingen lär haffa mig på stan och be mig visa upp mitt pass eller andra handlingar. Polisen lär inte titta undrande på mig och skaka på huvudet och säga ”Mill – Who?”
Ty så orättvis är världen:
Man låtsas som om det regnar och låter mig och mitt pass passera genom alla spärrar, för jag ser så svenskt vanlig ut och pratar på ”den allra finaste stockholmskan”. Men faktum är att jag är lite tacksam över att hon i kassan var noggrann, trots allt. Annars hade jag aldrig upptäckt att mitt pass hade gått ut förrän det var för sent, någon gång i höst, när jag står där vid en riktig passkontroll för att flyga vidare till Paris eller Reykjavik, eller vad som helst.
Då hade man kunnat tala om lång näsa på undertecknad.

Vart är jag på väg?

Någonstans, men…..

Inte till nästa krigshärjade land, eller oliktänkande-förföljande diktatur.

Jag har tur på färden….

En liten, men dock tapper klack, travar iväg över bron mot Globen för att heja fram det svenska landslaget. Man undrar hur den lilla skaran ska kunna fylla Globen med heja-rop, men hoppas förstås på fler anslutande supportrar.

Och jag förstår den finske spelaren som tycker att det är väldigt tyst i  Globen. Det hade antagligen gått bättre om de hade hyrt in den Hammarbyklack som årligen vandrar samma väg över bron inför fotbollssäsongens premiär. Om inte publiken kommer till Globen får man väl gå ut på stan och leta efter lämpliga supportrar?

”Vad surrar hon om nu då?” Jag förstår om ni undrar. 😉

Jag har gillat ishockey som barn, även om mina nerver på senare år inte tål spänningen. Det gäller i stort sett all idrott när den blir tillräckligt spännande. Jag blundar…

För att bli sådär bra som alla elitidrottare är krävs det träning. Övning ger färdighet, helt enkelt. Men nu kan man läsa att det inte finns idrottshallar, grusplaner, simhallar, etc, för ungdomsidrotten, alltmedan de gigantiska arenorna sprider sig likt ogräs. På grusplanerna läggs ut konstgräs så att ingen spontanidrott utom möjligen fotboll kan utövas. Ingen spontanidrott – ingen Zlatan, Björn Borg, Carolina Klüft. Det blir inga stora idrottare utan de små som på gräsrotsnivå får tillfälle att spela, leka och drömma. Inte utan den basala leken, spelet, idrotten. Den som utförs när inte vuxna står och ser på och bedömer och berömmer, utan elitsatsningar i sikte. Ingen kan tillhöra elitskiktet ”utan att ha passerat GÅ”.  Eller som det så klokt stod skrivet i DN idag; ”Ingen bygger toppen på pyramiden först”.

Och det säger väl sig själv…finns inga ”gräsrotsspelare” finns snart ingen ”gräsrotspublik” heller, och så är vi tillbaka där vi började….då blir det snart ännu svårare att fylla alla våra jättearenor.

Bara Bruce Springsteen kan, men hur länge ska han orka? 😉

I söndags satt jag ovanligt nöjd vid partiledardebatten. Ovanligt många sa ovanligt bra saker. Inte varje gång inträffar det när man hör sådana där TV-debatter. Alltid känns det som om några får sväva ut på andras bekostnad.

Nå….

I morse läser jag återigen i tidningen om hur stressade  framförallt ungdomar är. Hur skolans press (betyg) och samhällets krav på höga ambitioner (att få jobb) och ungdomars egna förväntningar och krav på sig själva att skaffa jobb och familj, vilket leder till mycket stress och i vissa fall depressioner bland de unga. 

Då slår det mig – inget parti talar om andra mänskliga värden än att vara duktig i skolan, ha förmåga att bli entreprenör, vara framåt och söka jobb.  Ingen pratar om att vara tillfreds med sig själv som man är. Att man duger….Att en del kanske mognar snabbt och andra behöver ta tid på sig. Ingen talar om betydelse av ett fritidsintresse, att ha ett sammanhang att gå till om man skulle ha förlorat jobbet. Att man kan se skönhet i ett stycke musik eller konst eller teater. Att vara intresserad av natur eller trädgårdsodling. Sådana saker som ger frid och harmoni i ens liv. Och som ger mening med livet, vilket ungdomar tycks sakna.
Som ett komplement till ett jobb kan ett fritidsintresse som man brinner för, skänka en mening med livet, men inte om man ”måste” toppa med upplevelser utöver ett redan fullspäckat schema.

Men när ska någonsin någon politiker tala om vikten av att vara en människa – en hel människa som inte brister och faller isär av stress och press så fort man petar på den?

När ska någon politiker berätta för alla att det viktigaste är att vi som är människor fortsätter vara människor, och inte försöker bete oss som robotar och maskiner, eftersom vi inte är det?

När?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan katten ligger och solar sig, googlar jag på allehanda knäskador, när jag inte hasar mig ner i tvättstugan. Det går i alla fall att knalla i de långa källarkorridorerna till tvättstugan utan att det känns som om knät ska brista. Tidigare idag gick jag bara ett par hundra meter på vår vanliga promenadrunda men sen var jag tvungen att vända hem igen. För varje steg kände jag en brännande smärta.
Men när jag sen åtminstone kan gå ner i tvättstugan utan större plågor känner jag mig tvungen att få perspektiv på tillvaron. Ja – jag har alla armar och ben i behåll. Jag kan fortfarande sjunga och spela piano och trummor (åtminstone congas).Jag nyser visserligen hela tiden och misstänker en viss allergi, men jag har inte astma. Jag kan andas. Jag är lyckligt gift och har många vänner och släktingar i livet. Världen går ju inte under för att mitt knä värker för tillfället, även om det omkullkastar mina planer på en bättre kondition och en smärtare figur.
Jag måste lära mig att njuta av en solstrimma från fönstret, precis så som katter gör. Att njuta av det jag kan göra och inte bara gräma mig över det jag förlorar.
Men kanske sörjer jag min sorglösa ungdom, som har räckt ända fram till nu, i princip. Läser om hur vissa knäskador kan uppstå på grund av ålder….i 60-årsåldern, om inte övriga muskler är tränade så att de klarar av skadorna bättre. Det är nu det börjar gå upp för mig i vilket stadium i livet jag befinner mig.
Jag har ju obehindrat kastat mig upp på cykelsadeln varje vår, ganska så otränad, men ändå har jag kommit i form efter någon veckas cykling. No problem!
Nu inser jag att det bara var en tidsfråga innan det skulle gå så här. Åldern tar ut sin rätt.Och skaderisken var förstås ännu högre bland kvinnor…det handlade om östrogenhalten, eller nåt….

Så nu återstår att mata duvorna i parken och njuta av att se andra röra sig, eller helt enkelt njuta av att finnas till i solkatternas liv.

Den vår vi har längtat efter…nu tycks den vara på väg.
Att vara med i tiden och att vara i tid…olika fenomen och olika valmöjligheter. Vill du se möjligheter i svårigheter är du kanske som mest skickad att leva nu. Då får du något att bita i.
Och – då får du något gjort. Men du är nog ingen drömmare eller tidsoptimist.

Att inte komma på efterkälken och att bli akterseglad, det är en annan sida av samma tidsmynt.

Att se framtiden an och att njuta av den tid som flytt kan tyckas vara oförenligt, särskilt om du samtidigt har ambitionen att leva i nuet.

Det är ingen lätt uppgift att vara människa, har jag märkt, men ändå är det alla dessa olika tidsperspektiv och tidsförskjutningar och inte minst – brist på tid – som vi alla ska förhålla oss till varje stund, varje dag, nu alla alla tider som har gått och alla de som ska komma.

Vill du vara handlingskraftig vill du naturligtvis ta snabba beslut men i samma stund kan du missa något på vägen som försenar och till och med inverkar negativt på framtida beslut. Du kan ha missat viktig information som visar sig vara förödande. Hur vet man då när det hela går lagom fort – när beslut fattas på saklig grund och ingen kommer att få ångra något?

Ingen vet….och kanske är det därför livet trots allt verkar så intressant från dag till dag, även när förskräckliga saker händer, eftersom det skulle vara ännu värre att veta när och hur jorden ska gå under – och om vi visste när, var och hur vi skulle dö, skulle all tid fram till dess tyckas vara olidligt kort – ungefär som sista semesterveckan på sommaren skulle det kännas, även om det rör sig om flera år, fastän så oändligt mycket mer fasansfullt utstakad.
Jag vet att många som lever med en dödlig sjukdom kan leva mer i nuet och förstår plötsligt hur viktiga till synes betydelselösa saker kan bli, men inte heller dessa människor kan med säkerhet säga när de ska dö.

Jag tror att det är hoppet som försvinner när ens dödsögonblick är fastställt till exakt datum och klockslag. Vad  finns då att kämpa för? Mänskliga rättigheter?
Kanske människor med extremt kontrollbehov skulle komma till sin rätt. Men tänk om man visste var och när man skulle dö, och så skulle man komma försent till platsen – vad skulle hända då?
Och vem skulle komma försent? Tidsoptimisten eller hon med kontrollbehov? Och vem har bestämt och gjort upp den stora planen? Kanske bara någon som hittat på något ”dödskul” dataspel,och allt var bara fake från början….

Vi får nog aldrig veta svar på några frågor så vi kan roa oss med lite bilder istället, från min helg i dåtidens tecken –  då vi firade 5-årig bröllopsdag tillsammans med hitresta vänner från Göteborg…
Och livet det går vidare, i stort och smått….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.