Tid

 

Så stannde tiden för ett ögonblick. Någon ringde…någon var på sjukhus…någon var kvar hemma och behövde stöd och tillsyn.

Sen rullade tiden igång igen. Vi for dit, till den ensamma mamman i den stora våningen. Sov kvar och bistod med att fylla i lite minnesluckor och hjälpte till med det som behövdes. Fixa mat och handla lite. Hjälpte till med att gå till vårdcentralen med såret som hade hunnit bli infekterat, i skuggan av de stora hålen som behövdes sys på sjukhuset. Hämta ut penicillin och hjälpa till att påminna om att den skulle intas. Min mamma som hade sett  pappa falla mot en byrå, och hur det sen gick till minns hon inte riktigt. Bara att hon hade sådana skuldkänslor för att hon inte hade hunnit fånga upp honom innan hann föll. Hon har ändå ett så gott humör trots allt. Min mamma som hoppades på att själv bli omhändertagen på sjukhuset när vi for och hälsade på pappa, blev glad att se att han var vid så gott mod  trots att han var så illa medfaren. Och det var han verkligen. Vid gott mod alltså.

När jag skulle ta farväl och inte riktigt visste hur jag skulle säga föreslog han att jag skulle säga: "Krya på dig" ! Hans kamrat i sängen bredvid skrattade gott. Vi tog färdtjänst hem för vi insåg att tunnelbanevägen blev för dryg för hennes infekterade ben. Fast hon klagade ändå inte på vägen dit i tunnelbanan. Tyckte mest att det var intressant att se så mycket människor…

Att vara tillsammans med henne några dygn är inte särskilt ansträngande, kan tyckas. Ändå blev vi  helt utmattade och när vi idag blev avlastade av en godhjärtad brorsdotter så var det som all kraft rann ur oss. Kune gråta av utmattning. Somnade på soffan och sov flera timmar.  Bara att få vara hemma och sova hemma en natt !Det känns som evigheter sedan fast det bara har gått några dygn. Tänk vad man kan värdesätta sånt. Man kommer äntligen ut på en annan sida och kan se lite ny tid, och förhoppningsvis en god sådan, fast det kommer att ta mycket mer tid innan allt är på plats.

 

En tid som går, en tid som kommer…

och Annandagen kommer som vilken annan dag som helst.

 

Får en sådan lust att börja på nytt med något gammalt beprövat. Skriva lite blogg, läsa lite, lyssna på musik och fotografera en katt som passerar. Och så kommer tankarna på hur meddelanden går fram här på jorden. Jovisst, det går blixtsnabbt. Ibland väldigt trögt här på min lilla plätt på jorden beroende på väder och vind, tycks det mig. Men oavsett det, längtar jag efter en "gammal god", halvt gränsöverskridande konversation med en eller flera här på bloggen, eller för all del någonannanstans på nätet. Men här känns det numer som om man har gått in och ställt sig i ett dunkelt litet prång bredvid, dit ingen (inte ens jag själv), hittar in.

Inte för att det skulle vara sämre här än någon annanstans, men flockmentaliteten…..

 

 

Igår samlades en stor del av min släkt, omkring 30 stycken, hos mina urgamla föräldrar för en sedvanlig juldagsmiddag, som numer arrangeras av oss barn och barnbarn som är med. Mycket trivsamt och gott och mina föräldrars våning är av modell "större", så i vardagsrummet som har två soffgrupper kan vi samlas allihop för att dricka glögg. Det roliga i det här fallet var att de två som senaste kommit in i släkten…vuxna barn till en "ny svägerska" till mig… berättade att de två gånger hade satt sig i den mindre gruppen, och varje gång hade det fallit sig så att de blev ensamma kvar utan sällskap. De skrattade mest åt historien och sa att de inte vågade sätta sig där igen, bara för det. Fast på min uppmaning gjorde det det i alla fall. Intet är ju som stilla möten på tu man hand, men i det här fallet tror jag  nog att det är svårt att motstå den större mängden männniskors höga skratt och prat…Å andra sidan fick vi ju väldigt roligt när vi i det lilla sällskapet pratade just om detta fenomen.

 

 

Så hur fungerar det ?

Vill jag att fler ska höra vad jag har att säga kanske jag sätter mig i ett större sällskap, men hur många hör, respektive tar in vad jag vill säga ? Och motsvarande…vill jag veta vad som hänt sen sist vi sågs, kan jag knappast ta in så många människors berättelser på samma gång. Och kan jag det har jag  ändå glömt det mesta efteråt. Har jag suttit i en mindre grupp däremot är chansen ganska stor att jag både hör, ser och kommer ihåg ett och annat. Dock inte allt.

 

Men så var det ju det här med flocken…

De verkar ju ha det så förtvivlat roligt, alla andra…Och fast jag vet att jag knappast har tråkigt med någon i det här stora släktsällskapet, undrar jag väl då om jag skulle kunna ha ännu roligare om jag satt med dom…eller dom…..?

 

 

Nej, det är inte det som är värst…om jag har roligt eller ej, utan om jag inte borde vara där, där alla andra är….?

 

Men idag är det en annan dag och vi sitter bara hemma och pular lite med konstrande gamla datorer, hjälper syskonbarn som ska fara ner till Göteborg i snömodden med en fallfärdig bil, så att de kan byta med den vi har i garaget som är de urgamla föräldrarnas. Vi byter bilar och däck,  packar ur och i barn, DS-spel, mobilladdare, parkerar om bilar och har det allmänt trivsamt i ett garage på annandagen 09. Precis som det ska vara en annandag och ingen funderar på om det vore bättre att vara på en annan plats en annan dag.

 

 

Men så går jag in på Facebook och ser alla uppdateringar…söker efter vad, vet jag inte…hamnar bland mina farmar och yoville-spel…..in på flickr, in på space, i min Tid, och undrar: Var i all världen är alla andra ? Och fast jag har läst vad alla har skrivit minns jag just ingenting, och konstaterar för tusende gången att min hjärna har inte plats för alla inkommande tåg, så vad gör jag här ? Och inte heller har ingen eller alla tagit in mina utgående….jo, kanske någon förresten…Någon som har valt att för dagen sätta sig i den lilla soffan med det lilla sällskapet.

Tack för det! Tror jag ska följa exemplet! =)

 

 

 

 

Men så blev inte rummen så tomma till slut.

 

 

Några födelsedagstårtor bland vänner och vi var så nära, så nära "där" utan egentligen vara det.

 

 

Det är vad jag kallar space! 😉

 

 

 

Andlöst, tanklöst springer vi runt med tomma blickar

vi ler och vi nickar

fast vi inget ser och inget hör.

Ändlöst springar vi runt och gör

det någon säger till oss, i Yoville

och utan kontakt och utan prickar över å, ä, ö,

håller vi ändå vakt

på andras poäng och kollar vilken säng

vår granne har

och där kan han ligga och dö

utan att vi märkt någonting

för vi har gått att köpa bling,

Vi säger:

Tack och Adjö,

"Come back tomorrow, or our friendship will weaken"

och ingen kan känna stanken från liken

ens "nar vi har haft slaktkalas",

…så går drömmarna i kras när bullarna i fabriksugnen brinner…

ingen hinner med sitt riktiga liv….

man har fullt sjå med att vara interaktiv

och som i ett skimmer närmar vi oss varandras avatar,

skickar en kyss och undrar vad som blev kvar

emellan oss i de tomma rum

som fylls av ett glimmer,

det som vill likna kärlek

blir mest en lek som gör en lite dum

ett viljelöst får

som går dit alla andra går…..

 

Dit vi gick…detta var del 2.

Hur det gick sen får vi kanske se

i del 3 ?

 

 

 

 

 

Vart tredje, vartannat år…närhelst det passar, kommer frågeställningen rullande in över mig som en jättevåg och jag publicerar nedanstående text. Kan inte alltid tänka klart själv utan får låta andra fylla i svaren. Men kanske bäst att inte tänka så mycket på saken, som någon klok medbloggare en gång i världen sa. Mn kan ju komma på att det egentligen aldrig blev något stort av en. Fast det visste jag ju redan.

 

Ändå har ett ganska stort lugn infunnit sig i jobb och i övrigt. Utom möjligen i min fiktiva värld bland spel och nöjen på nätet. Men när sidan tillfälligt ligger nere hittar jag en tom tid att fylla med ord och tankar. Egna ord och tankar ! Inte bara: "Come back tomorrow or our friendship will weaken", etc….men det är klart…man (dvs jag) har fått ett nytt vokubulär på kuppen. 😉  Och jag har också fått ett desto större behov att friska upp mitt gamla !

Därför mina vänner, en prolog till det som eventuellt komma ska.

Håll till godo!:

 

 

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

 

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

 

(text: Millroll)

 

 

Fortsätter dansa fast i mindre cirklar, i en inre rörelse förnimbar bara i min egen föreställning. Osynligt för de seende men kännbart för de närvarande….

Äh, det blev flummigt….! 😉

Men tror i alla fall att det rör på sig i någon riktning…har inte fastnat i könsrollsmönster eller andra mönster heller, fastän det ibland känns som om det går trögt, och ibland går det till och med bakåt. För mig alltså…för resten av världen går det kanske framåt medan jag står still…."alltså tänker jag"…

 

Efter en timmes plitande i bloggen försvann all text när jag skulle lägga in bilder !!!

 

 

Så vad händer sedan ?

 

 

Det är jobbet som hägrar….?

 

 

En segeltur senare blickar jag in mot….

 

 

…den mörka skogen…?