Tid

 

 

Tiden är som utsträckt och oberörd av tidens tand när musik från 1600-talets Italien sträcker ut sin hand till 2010-talets Stockholm. Till Sofia Kyrka i Vitabergsparken, en vanlig snöig tisdag i februari på Södermalm.

Själva musiken är en av tiden beroende konstart. Är du körsångare, består repetitionstiden av ett evigt räknande av tid, grupperande tidsenheter i olika stora delar. I pauserna är det än viktigare att räkna än annars. Missar du så mycket som en sextondels paus är du fel inne och halkar ut i evighetens snömodd ganska direkt. Men hittar du rätt svindlar det till och du hamnar lycklig i samma tidsanda som de andra….rätt ut i den ovardagliga musikevigheten.

 

 

 

 

I vissa delar av den rytmiska och svängiga musiken från 1600-talet kan den ibland bedrägligt enkla musiken svindla till, du töjer på melodierna och takstrecken är sällan att lita på…tillagda i efterhand för att tillrättalägga en musik med egen sprängkraft.

 

 

Tänk att överleva så många århundraden !

 

 

Hör Monteverdis Maria Vesper och känn hur du går upp i tidlöshetens tyngdlöshet….Det kommer mera! =)

 

(Här i en radioinspelning med Adolf Fredriks Bachkör från 1974)

 

 

 

 

 

 

Rasten, en tidsförtunnare, en blänkare som glimmar till och sedan hastar vidare. Mitt i denna tidsavstickare sitter jag och nyser bort en stunds avskildhet. Kaffet i skolans automat tillfälligt slut och i skoldatorns skärm ett stänk av ljus från överfönstrena. Skulle ha gått ut på promenad, tänker jag, men man hinner knappt få på sig jackan förrän rasten är slut. Bättre då att gå över Västerbron på min riktiga friskvårdskvart i eftermiddag. Tankarna går omkring rastens möjligheter, när det egentligen är just då tankarna ska vila och resten av mig ska gå…..

 

Men att låta tangentfingrarna gå och låta dem möjliggöra ett blogginlägg kan inte heller vara fel.

 

 

Nu är det i alla fall gjort, och rasten är över

Tänk vad tiden går fort när man gör det man inte behöver……

 

Och utan kaffe fick ni något som söver…;-)

 

 

Vågar inte börja skriva idag…för många inryck, för mycket bilder från den gångna veckan och så ska jag hinna gå till jobbet också. Ikväll till Fashing på konsert, igår och i förrgårkväll körrep på kvällen, iväg på simning med åk 2 och sen en tur ner på stan mellan jobb och kör för fika med en förbipasserande göteborska…;-) Hur ska jag hinna kolla kamerans, respektive mitt eget minneskort och dessutom reflektera analysera och sen skriva ner…något helt annat kanske ? Men det man får i sig kommer ju ändå ut på nåt sätt.

Ville bara lägga till att jag inte hinner lägga till nåt just idag, men kanske imorgon. Redan har bloggandet blivit ett behov. Inte så pjåkigt, trots allt, för då har man ju nåt att se fram emot. Åtminstone jag…;-)

 

 

Och nu i och med bloggandet börjar åter de där härliga formuleringarna komma till mig, utanför tid och rum, på väg till något eller ute på stan. Jag tänker att  just det kommer jag komma ihåg tills jag kommer hem eller så är det inte värt att fästa på en bloggsida. Trots det går jag och irriterar mig på en mening som jag hade i huvudet  igår, innan vi skullle ge oss av på söndagspromenad, och jag tänkte att det var så bra så det glömmer jag aldrig. Kanske jag inte hade gjort heller för sisådär 4-5 år sedan, men nu har mycket vatten flutit under broarna sedan dess och mitt minne är definitivt avskalat. Men det sägs att man kan träna sånt….Kanske att jag minns om jag ställer mig vid diskbänken, där jag kom på den, att den bubblar upp ur avloppet ? Hmmmmm…..inte så aptitligt kanske.

 

En annan formulering som dök upp i lördags när vi gjorde ett födelsedagsfiranderally, inkluderande en tårthyllning med en    80-åring, därpå en 57-åring på restaurang med efterföljande jazz-kväll på Stampen. Det var under det första tårtkalaset någon började fråga värdinnan om hennes karriär, och hon var väl något tveksam i sitt svar….visserligen hade hon ju doktorerat för några år sedan och har numera chefsposition på sin arbetsplats, men ändå…vad blir man sen…docent eller professor ?

Då kläckte jag ur mig att , "jag jobbar ständigt på min karriär, jag står aldrig still, är alltid i rörelse…Tar alltid ett kliv bakåt !"  

Tycker själv att det är rätt komiskt, fast för en del som verkligen jobbar på sin karriär är det nog inte så lustigt, och kanske inte ens för mig själv, för några år sedan, när jag var mitt uppe i bakåtklivarkarusellen. När jag inte kände att jag hade förtroende från mina högsta chefer och när jag inte visste vad det skulle bli av mig. Men nu, efter några varv till, när jag har fått chansen att se på det hela från sidan, eller snett bakifrån snarare, blir det hela rätt lustigt.

Jag tycker att det är tur att humor finns och den finns bara om självdistans är uppnådd. Man kan komma rätt långt både med sig själv och andra på det sättet, men antagligen kommer den inte av sig själv. I alla fall inte självdistansen, och ibland är den väldigt avlägsen, ja helt enkelt på distans, men när den infinner sig och när de man pratar med är på samma distans från sig själva, kan livet allt bli väldigt lätt att leva! 😉

 

Ha en bra vecka ! =)

 

Det senaste halvåret har jag ändrat min egen inställning till nästan allt på jobbet. Det som förut hade knäckt mig nästan, ser jag nu mer som en intressant utmaning. Det gäller både hur jag ska tackla barn, kollegor och mina egna förhållanden på jobbet. Om jag upplever att ingen lyssnar på mig eller bryr sig, börjar jag genast fundera på hur jag ska tackla problemet nästa gång det uppstår. Hur jag ska göra för att det ska bli bättre, istället för att anklaga något stackars barn för att aldrig lyssna eller någon vuxen som agerar på fel sätt, enligt mig.

Plötsligt blir jobbet mer intressant. Man kan uppnå saker om man använder sig själv som "instrument", liksom.

Spela svagt och få ett lågmält svar….

 

Och genast förvandlar jag mig själv till aktör…den som har bollen, istället för den som hela tiden ska passa vidare och ofta missa målet. Jag tror inte att mina medaktörer riktigt har märkt skillnaden utom att de märker att jag är gladare och att jag tar för mig mer. Fast jag tror inte att de förstår riktigt hur jag tänker. Det spelar ingen roll så länge jag själv är medveten om vad jag gör och på vilket sätt.

 

Efter en hel del vånda har jag nu insett att jag kan applicera samma metod här på nätet för att må bra. Man kan ju ofta bara göra en sak i taget, och det är klart att  när jag nu har sett hur bra det kan gå irl så ka det säkert funka även på nätet.

Att inte bara vara den som väntar in adra aktörer….kommentera andras uppdateringar….placera mina önskningar och drömmar först i min egen hjärna och sen tänka om det finns något av det där jag skulle vilja delge andra, nödvändigtvis.

Mitt tidigare förhållningssätt har varit av det mer relativistiska slaget, vilket kan vara kul ibland, men när det går för långt blir jag verkligen miss Nobody i min egen skalle. Jag vet, eller tror mig veta eller hoppas åtminstone att ingen annan upplever det så, fast jag har nog vuxit upp med att vara som en positiv förstärkare av andra i min omgivning, min allra första familj. Och så är det ju så lätt att stanna kvar i den rollen. Först när jag kom hit till Bloggen för 4 1/2 år sedan kunde jag uppleva att det var jag som hade huvudrollen och som bestämde dagens agenda. Sen när jag efter hand har snuttifierat mig själv på lika och allehanda nätsidor, blev jag bara tusen små viljelösa bitar igen, utan mål och mening med mitt liv.

 

Så många gånger som jag har sagt till mig själv att jag vill göra min egen musik med datorns hjälp, att det var därför jag började intressera mig för datorn……av det blev en handfull egeninspelade låtar som jag har gort för länge sen. Ganska slarviga inspelningar också, fast ändå klart godkända för att vara första gången, förstås. Men sen tog det stopp…för jag skulle ju bara in på än den ena, än den andra sidan….flickr, farmtown, facebook, yoville, och gjorde mig till ett viljelöst offer för rådande omständigheter…..ingen hade tvingat mig…jo, faktiskt var det en ung nätvän som tvingade mig att börja på "farmtown " (ett spel på facebook), men när jag väl kom dit, hade hon slutat. Så….jag är inte bunden av någon att fortsätta utom av min egen lust som växlar beroende på väder och vind.

Farmtown är i alla fall ett spel som kan vara lite kreativt. Man har saker att göra där nästan hela tiden och ´man kan möblera om bland grödor och kor och grisar….sätta sin prägel och helt enkelt bli sin egen landskapsarkitekt.  Yoville, som också är ett liknande spel fast du har inte så mycket att göra eller tjäna pengar och poäng på där. Mest hasar man runt bland olika grannars lägenheter och hus, fotograferar varann, går in och kliver på en  platta i fabriken och tjänar 275 coins och sen får man gå ut och leka igen. Dvs, man ska köpa, köpa, köpa sig till lycka och framgång….Det passar inte mig eftersom shopping hör till de värsta jag vet. Irl funkar det så att jag går in i en affär för att handla kläder…ser jag inget som jag vill ha omedelbart, svartnar det för ögonen, blir yr i mössan och känner att jag måste dricka lite vatten.  Går ut ur affären så fort som möjligt och uppsöker närmsta fik eller seven to eleven.

 

Men nu ska jag alltså inte skälla på  spelen som jag har ägnat så mycket tid åt och faktiskt haft så mycket roligt med, trots allt.  Jag kan ju inte ändra på spelen, jag kan bara ändra på mig själv.

Detta är den trista sanningen, men tyvärr den enda sanningen.

 

 

See You….;-)

 

"Omedelbar behovstillfredsställelse", kallas det visst för.

Den kick man får när någon omedelbart ger kort svar på en kort  fråga man har ställt.  Eller när man tjatar som barn, och direkt får en kaka. Och efteråt  känner man sig lika otillfredsställd som innan. För mycket vill ha mer, sägs det. Har jag fått en liten kontakt med någon vill jag ha en djupare kontakt. Har jag fått en liten kaka vill jag gärna prova om jag inte kan få en större.  Men allting har ett slut. Kakor har i alla fall det.  Och om man rör sig i cybersfärer kan man nå mer eller mindre djup kontakt. Riktigt nära varann kommer man ju aldrig av rent fysiska skäl, men ändå kan man komma rätt långt. Ha kontakt med personer både i Australien och USA, t.ex. Det är bra.

Men för mig har det till slut blivit en tidstjuv och ännu värre…en energitjuv. Inte att blogga, för det har jag ju inte gjort "på riktigt" på flera år. Jag minns mycket väl hur bloggandet stal min tid på den tiden jag höll på som värst, men jag minns inte att jag kunde känna mig så tömd på energi som jag har gjort på senaste tiden. Och det som tömmer mig är inte jobbet, som tog kraften ifrån mig innan jag blev sjukskriven, utan allt det här andra på nätet.

 

Jakten på omedelbar behovstillfredsställelse….

 

 

Exempel 1 :

 

Jag lägger upp bilder på "flickr" och hoppas på eventuella kommentarer…..jag får några och lägger omedelbart upp nya…kanske kommer det kommentarer, kanske inte…..?

Väntar……inga kommentarer….Sen kommer det några…..svarar hos den som har kommenterat. Men vad händer. Blir jag gladare ?  Klart jag blir gladare. Tillfälligt. Men är det bilden/bilderna som är intressanta ? Ja, i andra personers fall. När jag kommenterar andras bilder, tycker jag att bilderna är i fokus, men när det gäller mina egna bilder blir de antingen lite gråare om de inte har fått kommentar eller så blir de bättre för att de har fått kommentar, men det är som om mitt eget fokus kommer i andra hand. Varför jag la upp just de bilderna. Tyckte jag om dem eller var det bara för att jag trodde att någon annan skulle göra det ? Och om nu några vänliga själar faktiskt tyckte om bilderna…snart försvinner de ut i den gigantiska cyberrymden och är inte längre mina eller någons. Bara uppätna av alla andra ännu bättre bilder. Dels tror jag att det här försvinnadet i jättemängden stjäl min energi och dels är det det ständiga jämförandet med andra där jag automatiskt alltid placerar mig sist i raden. Yngst går sist…Siste man ut….Fast jag i de här fallen på nätet oftast är äldst och kanske t.o.m.  visast, spelar det ingen roll……Jag vet min plats sen barnsben. Jag hinner aldrig ikapp!

 

Exempel 2 :

 

 

På facebook gäller det att i en rad beskriva något aktuellt på sin statusuppdatering. Vad som helst, bara det är lite eget och lite fräckt eller personligt. Men alltför personligt kan ju som bekant bli för privat. Har ju egentligen inget problem med det där. Och samma sak, egentligen, som på flickr….läser ofta med stor behållning andras uppdateringar men kräks lätt på mina egna. Fast visst får jag också till det ibland. Men det är också energikrävande att förhålla sig till allt som händer på facebook. Det som händer mig och inte händer mig och det som händer andra. Inte bara "mina vanliga gamla kära cybervänner" utan även andra släktingar och vänner. Så länge man är "på" själv, känns det bra, men sen går luften ur och det känns som om vi alla bara hänger upp stora skyltar varje gång vi uppdaterar oss, där det står "Se mig", "Hör mig", etc…Och ja, så gör vi det en kort stund…hör varann…och sen ….tomhet.

 

Sammanfattning:

 

På "flickr" och på "facebook" kan man inte presentera någonting i sitt sammanhang. Man är inte någon  eller kan inte något om inte någon annan har sett att man finns. För att hårddra…;-)

Men här på bloggen kan man skriva flera meningar åt gången, lägga upp bilder i sitt sammanhang och t.o.m. spela musik till som passar i sammanhanget. Och det viktigaste, i mitt fall. Jag skriver det jag tycker är roligast och/eller viktigast för mig just nu, oavsett om någon annan vill se, läsa eller höra. För här är det tanken som räknas och den som orkar följa mina tankar,

si och så många meningar och ord är i min värld en hjälte/hjältinna som rikligen ska belönas med nya tankar ord och meningar……

 

 

Alltså: Jag flyttar hem till Bloggen igen! =)

 

 

Livet återvänder till det vanliga.

 

 

Jobb, laga mat, sova, datorpyssel, bildpyssel…inte pussel, och föräldrarna är återförenade i den stora våningen avsedd för en 7-personersfamilj,  inklusive tandläkarpraktik, där de rullar runt med sina rullatorer och larmband  om handlederna. Soffan har vänts på  och TV-rullbordet har madrasserats ifall några nya fall skulle infalla.

Efter en knapp månad kom han hem med stödkrage och skägg….så målmedveten som få, fortfarande kokandes sin gröt, den som han kan göra i sömnen.

Hjälp av hemtjänst får de, men tydligen mindre hjälp när de är två än när mamma var ensam. Kanske lika bra det. Ingen av dem har så vidare lätt för att vara arbetsledare och tala om vad någon annan ska göra, städa eler handla. Men nu är i alla fall hemtjänsten etablerad så de känner till förhållandena någorlunda. Det känns tryggt att veta.

Nu känns det som om det bara är jag själv som måste hämta mig. Inser ju att alla är dödliga, även mina "odödliga" föräldrar, som jag alltid har trott skulle överleva alla oss andra. Kanske de gör det också…det vet man ju inget om, strängt taget. Men det är väl inget jag direkt önskar heller, förstås. Men ett fall och en stödkrage blir ju ett synligt bevis på att vad som helst kan hända när som helst. Också nåt jag vet med min hjärna, men resten av mig tar tid på sig att fatta. Nu börjar det komma ikapp.

Jag har numer fått friskvård inskrivet i mitt jobbschema. Så här i vintertid pulsar jag hem, delvis, och tar buss eller tunnelbana delvis. Den tråkiga Hornsgatan lämnar jag åt andra att forsla mig fram över. Särskilt i vintermörkret..

Men över Västerbron tågar jag glatt i mörkret fast vinden biter i kinderna. Det är stans bästa utsikt därifrån och jag kan se ljuset sakta komma åter, från vecka till vecka ett klick ljusare. Och fast jag inte märker det själv, ser jag det  på mina bilder i efterhand.

Precis som när man har varit i personlig kris, ser man inte sina egna framgångar förrän efteråt…..särskilt om man som jag och många med mig har skrivit sig ur jobbiga perioder (fast det var ju et tag sen nu).

Man kan också gå, promenera sig frisk och pigg och komma ut ur mörkret med rosiga kinder och en ständigt ljusnande blick…;-)

 

 

I knappt ett halvsekel har han kokat sin kruska till lunch. Kruska bestående av kruskakli, havregryn och kärnrussin (man kan också ha hel-vete i, men det måste först ha kokat för sig i förväg) enligt min pappa.  Man lägger inte i grynen förrän vattnet har kokat upp, till skillnad från annan gröt. Efter att man har rört om i några minuter får gröten stå och "svälla" i minst en halvtimme. Pappa lindade in kastrullen i tidningspapper och ställde in den i värmeugn. Om man sen hade tur kunde man få gröten serverad med lingonsylt och även äppelmos kunde duga, men fanns det inte hemma fick det räcka med skummjölk till. "Det är ju russin i", sa pappa. Men uppkokta kärnrussin är inte direkt en söt ersättning för lingonsylt. Men man åt gröten och tyckte ändå att den var god. Fast….Till julafton fick vi byta ut kruskan mot risgrynsgröt med kanel och socker! En himmelrike i "Familjen Kruskaklis" liv !

 

 

 

 

När pappa nu satt på sjukhuset i sin stödkrage och sa till min mamma att "så här gammal borde man inte  få bli, som du och jag", replikerade min bror med att "du har ju jobbat för det också, pappa!" Och det kunde han ju inte förneka.

Hela sitt vuxna liv har han levt för att leva hälsosamt och sunt. Äta rätt och motionera och framförallt inte röka. Den stackare som kom in i vårt hem helt ovetande om detta med en cigarett i mun fick nog veta att hon eller han levde. På äldre dagar har han dock blivit lite mildare i sin framtoning mot rökare, fast han måste alltid berätta för oss att alla deras vänner som rökte, gick bort i 50-årsåldern. Det har numer blivit ett mantra som  vi alla kan utantill, men i övrigt är han inte så burdus som i yngre dagar. Unga, ingifta med barnbarn kan faktiskt sitta framför näsan på honom på landet och röka, utan att få en syrlig kommentar. Kanske beror på att han inte ser så bra. Men nej, det är klart att ens principer inte tycks lika livsviktiga när man är 97 som när man är 50.

 

     

 

Mamma som har levt vid hans sida i över 70 år, har stått i köket och kokat ihop de mest vidunderliga såser till påskalamm och annat ickevegetariskt medan han satt i bastun (på landet) och njöt. Och fast han alltid tyckte det var onödigt att ställa till med så mycket mat, så gillade han ju festerna och umgänget (alkohol var nog ganska nyttigt, för jag hörde aldrig något annat om det…;-)) och han var den som plockade undan och rensade upp i köket och överallt, innan gästerna skulle komma.

 

 

När pappa gick på orkestern när vi var yngre, tog mamma fram kakao, socker och lite grädde så att vi, och hon, kunde göra lite chokladröra i alla hemlighet, liksom.

Det var nog ett sätt för både henne och oss att överleva renlevnaden.

 

 

Men trots allt….Min gamla pappa är ju ett levande bevis på att hans val och sätt att leva har varit bra för honom och kanske även för resten av hans "Familjen Kruskakli", so far…..Och så som ock han, så ock jag kokar min gröt och äter den med lingon och lättmjölk och finner den vara god…..;-)