En solig morgon kan jag åter sitta ned och tänka. Vill så förtvivlat gärna hinna med den egna betänksamheten och ge utlopp för min skrivlust som då och då pockar på. Trodde kanske att det skulle komma oftare, det där tillfället då allt stämmer. Om jag bara knappade in på min övriga aktivitet på nätet skulle tid och lust och uppslag bara finnas där. Men nej, uppslagen kommer då jag minst anar det, och trots Kerstins goda råd om att ha med små anteckningsblock var jag än befinner mig, har jag stupat redan vid första anhalten. Att komma ihåg att skaffa dem.
Men jag har en bok, en "finistère-anteckningsbok", som jag skullle kunna ta med mig överallt. En som ingen mindre än Bodil Malmsten har signerat. Det borde funka. Inte så tung. Nu är det bara den fastsatta pennan som fattas…..
Och ibland kan jag bli rent euforisk när jag går och samlar ihop formuleringar på stan, när jag bara vet att det kommer att sitta som en smäck. Bli till en liten läcker blogg-bakelse färdig att serveras med nyplåtade bilder och allt.
Och hemma igen….det finns ingenting där…..
Återigen kan jag konstatera att rörelse och intryck föder handling och uttryck, men ett stillasittande krystande ger inte mycket alls.
Inte hade jag tänkt mig att sitta här och beklaga mig i det strålande marsvädret, utan istället visa på de otroliga väderomslagen från dag till dag som visar sig under min promenad över Västerbron i Stockholm. Jag har praktiskt taget "snöat in" på den där utsikten.
Att ha Stockholm för sina fötter i alla väder och att i ett grågult dis knappt förnimma torn och tinnar uppe på Södra Bergen borta vid Slussen är som att göra en resa i både tid och rum, eftersom gråskalan gör utsikten så tidlös, bortom alla broar och hus, utgör också den vilda naturen i förgrunden, på Långholmen en påminnelse om att vi och vår civilisation, vår kultur, våra byggnadsverk som ändå är många hundra år gamla, ändå inte kan mäta sig med urberget, vattnet, vinden, fåglarna och allt. Kanske att vi, mänskligheten, inte kan mäta oss med naturkrafterna längre. Den här vintern har snö och is tagit över i stora delar av landet.
I Chile och på Haiti har det mullrat från jordens innandöme. När något extremt sker i naturen, vill det till att människans egna strukturer och byggnader står starka. Och då menar jag i första hand de sociala strukturerna. De mänskliga resurserna ska inte vara uttömda redan före en katastrof för då finns där inget att ta av. Vi måste odla en god kultur över hela jorden, människor och djur emellan, annars står vi oss slätt.
Om vi bara bygger välfärd på egen vinning, konsumtion, prylar, el-uppvärmning, t.ex, och allt detta utan grund att stå på, har vi ingen chans att klara oss när något oförutsett händer.
Då kan vi stå där med våra obrukbara i-pods och HD-TV med surroundanläggningar. Då kan vi stå där med våra miljonvillor som vi inte kan värma upp.
Vi måste ha en beredskap och känna oss kulturellt förberedda i tanke ord och gärning. Vara förberedda känslomässigt på att livet inte alltid är enkelt och glatt, men ändå känna att det finns ett hopp om livet. Det kan vi ju inte göra om vi inte vet vad vi ska göra med livet, Vårt eget och andras. Eller varför ?
Så jag har kommit på att jag måste börja odla mig själv nu. Med kunskap, med natur och promenader, med litteratur, med musik och teater och annat kul umgänge som stärker livsviljan. För den är grunden.
Som urberget! =)
Typ….
PS. Men ja…jag vet att det här är pretentiösa självklarheter för många, men även självklarheter bör ihågkommas så att de inte blir ledsna.
Och framförallt blir vi ledsna när vi märker att vi inte sa dem i tid…innan det var för sent! DS
Time in Stockholm 
Tid 