Tid

 

 

Nu är bloggens tid förbi! Jag känner mig som "spanarna", inte på Hill Street, men väl de minnesvärda i radions p1, eller vilket program det nu är på radion… Jag har bloggat i tre år och varje år kring jul har en strid ström av bloggare strömmat till varandras bloggar och önskat varandra både det ena och det andra. Men i år alltså…Niente! Nada! Completely nothing! Men missförstå nu inte. Jag säger inte att det var bättre förr, jag säger bara "Tid! Vem har tid? Tid att skriva, tid att läsa, tid att låta sina fingrar forsla en mellan diverse nära och fjärran bloggvänner, när vi nu har facebook och även i samma anda har även windows försökt skapa samma hysteriska nätverk. Nu kan jag också här läsa vad mina vänner kommenterar hos mina vänners ev vänner och jag slipper alltså gå dit och kolla om de möjligen har gjort något annat på sin bloggsida. Förmodligen kan alla läsa om jag har lagt upp en ny bild eller kommenterat någon annans. Jag tror däremot inte det finns någon koll på om någon har lagt in ny musik i sin mediaplayer, men kanske lika bra det. Jag hinner ändå inte lyssna klart på den heller och ingen hinner eller orkar lyssna på min. Nu är de snabba kommentarernas tid inne. Och statusupdateringarna: Lisa kokar knäck; Anna bryter ihop; Kalle har köpt en kokosnöt: Johanna är nu vän med Johannes (som är hennes bror, råkar man veta)….Och det är roligt. Ibland  just för att det är så "out", ibland för att det är så vanligt.

 

 

Men utan sammanhang och mening alltihopa. Jag kan inte säga att jag vill vara utan det tokiga i det galna, om ni förstår…men jag "söker" nog ändå något mer….Jaja, jag borde antagligen söka för det, för något så ouppdaterat i nätvärlden borde inte få finnas. Jag menar, en sån som söker och inte omedelbart får svar. En som inte vet svaret innan hon ställt frågan knappt har inget på en nätsite att göra, kanske ? En som inte har googlat sig till all världens sanninger har antagligen inte förstått livets mening. Och det säger jag med viss ironi trots att jag ändå har lärt mig älska google som en del av mig själv. Varför?

För att jag vill det. Vill inte köpa det första bästa i en handvändning. Och vill för att jag ändå hyllar det långsamma livet. För trots allt hade jag ännu roligare i min bloggs barndom, när jag inte kunde nånting, utan jag klickade runt bland de bloggar jag fann läsvärda och innehållsrika. Jag kommenterade och fick ibland kommentarer själv, lyckligt omedveten om dem som fick uppåt hundra kommentarer om dagen. Jag tyckte att jag ständigt lärde mig saker, både om hur man skriver bästa bloggen och hur man gjorde rent tekniskt för att det också skulle se snyggt ut och låta snyggt. Men tyvärr känns den kunskapen rätt förlegad nu. Lite ute. Lite off. Finns säkert andra ställen utanför spaces där man kan bygga upp nya nätverk och börja blogga igen, men det är ju som att börja ett nytt förhållande. Och det är ju ok om man är kär, men….inte riktigt aktuellt i det här fallet…..dessutom tror jag att bloggandet snart tynar bort överallt. Inte för att det som skrivs är ointressant men för att ingen har tid att läsa längre. Man hinner bara med de korta uppdateringarna på facebook….eventuellt.

 

 

Nu när ni ändå har läst så här långt (?), vill jag också att ni läserhär…en vintersaga helt utanför vår tid. Och sen kan väl bloggens tid få dö ut i den takt den har lust till. Men kom ihåg att det var jag som sa det först, den dag bloggen har gått i graven för gott! Och då ska jag säga som det stod i den studentikosa tidningen Blandaren: "Har ni någon mjugg man kan le i ?" Förresten borde det studentikosa ha dött ut för länge sen, men även dinosaurier kan överraska. Så kan kanske även bloggeriet överleva mig och sig själv, mot bättre vetande….

 

(Apropå musiken, ja….den har jag bytt just bytt, ifall nån undrar, men inte orkar komma hit och kolla…;-))

 

 

Och nu byter jag snart liv, jag byter musik, jag byter bild, jag byter jobb och går mot ljusare tider. Dags att sadla om och se sig om efter ett annat sätt att utveckla sina sinnen och möjligheter att ta vara på sina möjligheter. Jag skådar redan ljuset…på jorden såväl som i himmelen…fast jag flyger mest i tanken och hoppas få stå stadigt på jorden…;-)

 

 

 

Nu är det äntligen dags att börja tåga igen

Vi står här på rad, min vän….

andaktsfulla och väntar på rätt ton

Hoppas vi träffar rätt denna gång

och att vi har god kondition

så att vi kan sjunga hela vintern lång…

 

 

utan att köra huvudet i väggen

då kan det bli liksom äggen….löst…

nej, höj din röst…sjung ut!

Och hoppas att du inte tar slut

i förtid

för då blir inte stjärnan så blid

i denna signade midvintertid…

 

…

 

 

Men nu har jag inget mer, såvitt jag ser

Dags att börja tåga, så tänder jag en låga….

 

 

Efter sju sorger och arton nervsammanbrott har jag tagit mig samman och är mitt i startsträckan på det som har gett upphov till hälften av "attackerna". 

Skolans 100-årsjubiléum firas denna vecka.

Först såg det ut som om jag skulle jobba i en arbetsgrupp omkring morgonsamlingarna hela veckan.

 

 

 

Men så blev jag i en hast ensam om det hela medan jag var ute och rastvaktade under ett av mötena. ….

(Men stopp! Vill inte smutskasta vare sig skolan eller kollegorna, bara beskriva min egen upplevelse och frustration omkring det hela….Sådärja….alla rättffärdigade! =)

 

 

 

Då kände jag bara alltför väl igen situationen från ett flertal projekt som jag har fått ro iland på egen hand, mer eller mindre, i min förra skola. Jag har inte blivit övergiven som barn, eller varit mobbad eller utfryst ur någon gemenskap, och så heller inte nu, egentligen…..men ändå sätter det sådana djupa spår trots att "skadan" är skedd i vuxna år. Samlingar har vi i skolan varje vecka och dom håller jag i utan några större besvär, även om de kan vara stressframkallande också. Men just detta med projekt, där man gemensamt ska komma fram till något..att spåna ihop något några stycken tillsammans som ska bli roligt för hela skolan….

Och..Nähä ?

 

 

Jag skulle alltså spåna själv. Och sen ramlade planering inför Lucia och avslutningen över mig och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Jag som egentligen älskar projekt och schemabrytande verksamhet blev helt avstängd. Inte en kreativ idé dök upp i min skalle. Och de idéer jag hade haft föll inte de andra på läppen….

När jag satt hemma för att planera, tornade musikböcker och skivor upp sig framför mig, och noter jag hade kopierat samlades i olika odefinierbara högar som jag sen lyckades slarva bort.

 

 

 

Jag lyckades i alla fall visa min förtvivlan inför en i arbetsgruppen som till slut förstod att jag ville ha lite feedback åtminstone…och som genom ett trollslag dök en entusiastisk kulturarbetande mamma till ett av barnen upp några dagar senare, och ville jättegärna vara med och planera och genomföra det här arbetet med morgonsamlingarna tillsammans med mig. Så nu rullar det på.

Första dagen gjorde mer eller mindre succé och nu känns det relativt lugnt, och fortsättningen är ganska genomarbetad. Det blir mer elevmedverkan och de barn som ska vara med måste övas med.

Jag behöver inte vara rädd för det totala sammanbrottet i alla fall.

 

 

 

Mitt eget, alltså. Det var farligt nära där ett tag.

Nu är det bara några veckor kvar och sen är min musiklärarbana över för den här gången.

Det känns lite sorgligt men som Kurt Olsson hade frågat mig: Hur mycket gladare är du för att du inte ska fortsätta än du är ledsen över att du har gett upp ?

 

Tja…jag är gladast över att jag faktiskt har velat, och vågat prova och att jag har chansen att gå tillbaka till något mindre stressframkallande, förmodligen. Och det är det viktigaste…jag vill inte gå i däck en gång till. Nu känner jag ju igen symptomen så nu kan jag förhoppningsvis stoppa i tid.

 

 

Peppar, peppar….