Tid

16 oktober, 2008 · 09:00

Att känna och tänka efter eller att tänka och känna efter ?

Jag vågar inte riktigt känna efter det jag innerst inne tänker. Orkar jag det här ?

Två månaders tjurrusning ut i ljuset, in i det bekräftande arbetslivet där jag av någon dunkel anledning är någon att räkna med. Sen högg den stora mattheten tag i mig bakifrån ungefär samtidigt som alla dessa "bedömningar av barn" föll över mig framifrån. Ett stort oförutsett monster som jag inte hade räknat med, tror jag. Allt annat hade jag tagit med i beräkningarna, inklusive att taket skulle falla in och jag skulle glömma mina planeringar och tappa nycklarna, att klasser skulle bråka och att jag skulle tappa kontrollen och jag kände mig ändå väl förberedd på det, men när det kommer in något stort oförutsett jobb är det som om jag inte räcker till för något alls längre.

*Poff*, där gick luften ur den väl uppblåsta ballongen, tänkte jag med viss sorg, men for ändå vidare som ett skållat troll tills jag igår upptäckte att jag helt enkelt hade drabbats av en helt vanlig svensk hederlig bondförkylning. Tänk att såna kan slå ut människors försvar så kapitalt. Såväl fysiskt som psykiskt.

Och här blev jag sittande som våt fläck betraktad. Inte vatten värd. Men nu förstår jag åtminstone varför.

Det regnar i mitt hjärta. Och utanför mitt fönster. Finns det inte nåt litet piller mot sånt ?

Men jag tror att jag måste träna på att tänka och känna efter i förväg mer. Har en sådan ivrig oro i mig att inte hinna med det jag tänker och känner innan jag har glömt bort det och allt är för sent. Jag tror att jag måste hitta ett bättre sätt att organisera mina tankar innan de far på egna utflykter. Jag tror att jag måste köpa ett kollegieblock och tusen mappar att stoppa alla mina lappar i. Fast jag måste namnge mapparna så jag vet var jag stoppar lapparna. Jag tror att jag måste organisera min kropp så att den sitter stilla när den vill springa och tvärtom. Att inte reagera på omedelbar impuls utan på mina egna klara och väl sammansatta tankar som jag vet finns där inne bara jag sansar mig en aning och hör efter trots att min hörsel börjar bli dålig efter trumlektioner i helklass som jag har gett under hösten. Men en inre röst måste jag alltid kunna förnimma, inte via hörseln utan via känseln. Även den kan dock klinga av om jag inte passar mig. Har jag inte redan varit sjukskriven på grund av utmattningsdepression ?

Jo, och nu börjar jag känna igen symptomen….faller lättare i gråt (på genrep på kören senast på min egen födelsedag), är mer ute på nätet och fladdrar fast jag vet att jag borde göra tusen saker. Ju mer jag vet att jag borde göra desto mer fladdrar jag. Och sist men inte minst, jag sover sämre! Därav den stora mattheten kanske, men frågan är vad som är orsak och verkan…..

Och den stora mattheten…det är inte sömnighet jag pratar om utan en slags handfallenhet, bokstavligt talat. Det känns som om all kraft och ork rinner ner genom armarna och ut genom fingertopparna.

Fast det har inte hänt än. Inte än. Bara nästan. Måste skynda mig att hejda mig så att det inte händer igen….

Men den stora och största skillnaden mot hur det kändes när det verkligen var kris för drygt 1½ år sedan är att jag nu fortfarande känner lust till mitt arbete.

Jag gråter inte när jag tänker på jobbet.

Jag vill dit igen…..

5 kommentarer

Under Mänskligt

14 oktober, 2008 · 09:23

Katter på vift

De två kattdjuren Hanna och Misse har nu börjat göra långa utflykter även här hemma i stan. Fast inte utomhus. En trappa upp ligger en stor och härlig vind dit bara katter kan gå, eftersom det är en gallergrind för, men de tunga dörrarna mellan de olika trapphusen är öppna numera. Vi brukar kunna öppna åt dem i lugn och ro och vet att de kommer tillbaka om ett tag när hungern blir för stor eller när det tränger på åt andra hållet. Då kommer de lyckligt ner, och på Hannas i vanliga fall kritvita tassar ser man att de har haft ett smutsigt men härligt liv däruppe.

Och även i ljuset blir alla tassar grå!

Imorse blev det lite läskigt för Misse. En massa bullriga karlar som hojtade och skrek och skulle hämta prylar från det nyss avslutade hissrenoveringsjobbet var uppe och röjde i hennes domäner. Hanna kom nerrusande som ett spjut men Misse som inte tål främmande karlar överhuvudtaget var och är som uppslukad av vindsmörkret. Jag fick komma upp och kika lite men såg ingen katt. Kanske sprang hon i pur förskräckelse ner i nästa trapp ? De bullriga männen lovade att inte låsa några dörrar. Och här sitter även jag med öppen dörr två timmar senare och känner mig en aning låst trots det. Kan ju inte gå nånstans. Min kära medboende här hemma har en förmåga att släppa ut två ömkligt bedjande katter på morgonen, vars stora troskyldiga ögon man inte kan motstå, för att sedan dra till jobbet med ett gott kattsamvete, lämnande mig åt mitt öde med två katter på vift. Och jo; för de är allt bra lyckliga över denna nyfunna frihet.

Men jag då ? Hmmm…är ju bara tvungen att sitta hemma och planera veckans lektioner, göra lite bedömningsarbeten (som jag skrev om i "förra numret") och förbereda den 100-årsvecka som skolan ska ha om en dryg månad, med anledning av att den helt enkelt fyller 100 år. Jo, nog har jag lite att göra hemmavid. Men ändå. Det känns lite ofritt att vara bunden av en öppen dörr. Men frågan är hur mycket mer bunden jag känner mig av en öppen dörr än katterna känner sig ofria av en stängd ?

Det är deras tur nu…får bestämma mig för det. Och så fick jag ju anledning att blogga lite också. Inte så illa det heller, kanske….;-)

(men av Misses smutsiga tassar syns ännu i skrivande stund inte ett spår……)

Lämna en kommentar

Under Djur & Natur

4 oktober, 2008 · 22:12

O-rättvisor

Efter knappt två månader är det dags att ge omdömen i musik till alla barn i alla klasser utom förskoleklasserna, som gudskelov inte har skolplikt än. Men det blir ändå sisådär 250 elever som var och en ska få ett individuellt omdöme av mig. Jag ska tala om huruvida jag tror att det är troligt, osäkert eller högst osäkert om de kommer att uppnå målen för årskursen i musik efter läsårets slut, eller ej. Ja, det kan jag i vissa fall inte ha en aning om, i andra fall har jag en hum och så finns det spiksäkra kort. Och resten ?

En musiklektion i veckan då jag hinner ge alla barn möjlighet att spela en rytm, dansa en dans, sjunga en sång, på sin höjd, och sen är det morsning, goodbye….nästa; var god skölj….Ungefär som en halv fotbollsmatch. Det sägs att ingen fotbollsspelare har en boll mer än några sekunder per match…inte ens stjärnorna….och ungefär så är det också under en musiklektion. Skillnaden är att jag hinner som lagledare inte se när de agerar och vilka som agerar eftersom jag också måste "lira", dvs ackompanjera själv….

De barn som hinner visa framfötterna eller som kommer fram efteråt och spelar något på pianot, berättar att de går i kör, får jag tro på orden, att de kan och visar intresse och kunskap. En del ser jag och hör jag också att de är musikaliska och har förutsättningarna. Men resten…?

Skriftliga prov ? Jo, om de visar något som barnen har lärt sig hos mig är det väl ok, annars blir det ju bara ett pluggande utan mening och utan att egentligen visa om barnet ifråga är kapabelt att hålla en given puls, härma en rytm, lära sig en sång eller delta i gemensamma sånger och andra aktiviteter. Klart är att man kan kompensera brister med att plugga till sig kunskaper om musikinstrument eller kompositörer, fast jag vet inte om man kan göra på liknande sätt i exempelvis gymnastik eller slöjd. Jag som definitivt inte har fallenhet för slöjd, önskar ju att så vore fallet, men jag vet inte om det funkar så. Om man inte kan trä på en nål eller virka en mössa måste man i alla fall visa att man vill försöka.

Så måste det också funka i musik. Men till skillnad från de andra ämnena finns det inte så mycket att visa upp, om man inte kör regelrätta uppsjungningar och uppspelningar i musikämnet. Fast såna prov minns ju så många vuxna med stor skräck. Råkar man ha en dålig dag, är det kört…..för inte hinner en musiklärare ha fler än ett prov per termin, med bara en lektionstimme i veckan. Själv råkade jag ut för något liknande. Min lågstadiefröken som inte gillade mig nåt vidare, tror jag, testade oss alla inför mellanstadiet för att kolla om vi skulle kunna vara med i mellanstadiekören, försökte sätta stopp för mig och sa nej. När jag berättade det för mina föräldrar sa de bara att det var det dummaste de hade hört, och jag kände mig inte knäckt alls…men tänk om jag hade haft "vanliga föräldrar" som inte förstod sig på musik, då hade jag kanske hade tappat självförtroendet för alltid vad gäller sång och sånt.

Ok, i de äldre klasserna, kan jag tycka, men i de yngre…? Där handlar det för mig bara om att väcka nyfikenheten och lusten till musik. Fast nu är det bara "kunskaper" som gäller i den "nya" kunskapsskolan, som mer liknar den urgamla skolan där man inte brydde sig om vad eleverna lärde sig, bara att de stod i raka led och sa Ja och Amen till Fröken och Magistern och hela härligheten….suck!

Men jag skulle inte bry mig om det inte vore för att jag tycker att det är eleverna som drabbas av en omöjlig bedömningshysteri…

Själv kan jag ju ta ton när och hur jag vill utan större besvär och inte behöver jag bli bedömd heller längre. Tacka vet jag ålderdomen…;-)

6 kommentarer

Under Musik

16 september, 2008 · 13:51

Ett lärande

Allt tar sin tid. Så också jag. Så också mitt lärande. Från punkt A till punkt B. Nerifrån och upp. Uppifrån och in och inifrån och ut. Sen står där en produkt under tillblivelse och som ni kanske ser i min nya "outfit" här ovan har jag ett nytt sällskap i form av ett hysteriskt sällskap unga och äldre gitarrister som får symbolisera glädjen i att lära sig något nytt här i världen och tillfredsställelsen man känner när målet sen är uppnått. När man har gjort en bra konsert och alla är glada efteråt. Fast hmmm…det kanske får finnas en måtta på allt…även glädjen. …Men medge att man kan bli glad bara av att se sånt ibland!? 😉 Or can´t you get any satisfaction ?

Man lär så länge man har elever!

Ha det!=)

10 kommentarer

Under Tid

13 september, 2008 · 22:21

I den heliga dumhetens namn…

Nu har hon gjort det igen…eller inte…typ pseudohändelse, men ändå….? Linda Skugge pratar jag om idag…igen….suck!

Förra gången avsvor hon sig ett feministiskt tänkesätt eftersom hon missade så många jobb på grund av att hon var feminist, dvs hon var visst inte eftersökt i några debattprogram på TV 3 längre, eller hur det var.

Nu vill hon visst frånkänna sig all form av kulturell bildning för att få efterträda Jakob von Holstäen i Kulturrådet. Han som hatar alla som kan nåt om kultur eftersom han inte kan nåt om kultur själv, och därför kallar de kulturkunniga för en förstockad kulturelit.

Och hon som vill efterträda honom anser sig då vara minst lika dåligt bevandrad i kulturpolitiken som han, eftersom hon är en vanlig hemmafru från förorten och därför är minst lika väl skickad att föra de låga kulturella värdena vidare i samhället. "Kultur" såsom "Idol" och liknande program som "behöver" så mycket sponsring för att nå fram till de stora massorna…typ.

Linda Skugge kanske har andra vida vyer. Låt oss hoppas, för något lägre lågvattenmärke än den förre medlemmen i Kulturrådet nådde kan väl förhoppningsvis ingen nå.

Fast vem vet vad kulturministern kan vaska fram ur de skuggiga kulturhörnen ?

I alliansens, den fria företagsamhetens och den heliga dumhetens namn: Yeahman! (eller om ni så vill; GeMen !)

Tillägg på förekommen anledning (glömmer att inte alla har eller läser samma saker som jag i DN…slarviga mig!):

Ah, nej…jag var nog lite trött och hoppade över ett par led igår när jag skrev det här. Den här Holstäen som är en representant för näringslivet, och enligt mig verkar vara en olidlig stropp som ogillar kultur och kulturetablissemanget överlag och hyllar program som exempelvis Idol, men blev invald i Statens Kulturråd av ingen mindre än kulturministern Lena Leijonborg. Nu har han väl gjort sig omöjlig där plus att han säger sig inte ha tid, och då får Linda Skugge den lysande idén att hon skullle kunna efterträda honom eftersom hon är en kvinna av folket och är hemmamamma från förorten. Alltså…inom vilket annat område är brist på kunskap en merit ? Bara undrar….;-)

5 kommentarer

Under Nyheter och politik

12 september, 2008 · 23:35

Varför, tänker jag inte….

Varför har jag tänkt ut det här åt mig ?

För första gången tänkte jag så imorse innan jag gick till jobbet. Men så fort jag kom dit tänkte jag inte så. Hann inte. Var väl trött helt enkelt och det som är bra är just det att det är bara jag som är roten till det "onda". Inte kan jag skylla på någon illasinnad chef för att jag har hamnat på fel ställe och med fel arbetsuppgifter. Inte vill jag ens skylla på någon och inte finns det helt enkelt någon anledning att klaga överhuvudtaget. Jag har nog hamnat rätt helt enkelt. Så befriande skönt. Absolut inte alltid lätt eller smärtfritt men nästan hela tiden ett litet äventyr. Jag som förut tyckte att allt var förutsägbart kan nu tacka mitt bristfälliga minne och ordningssinne för att det mesta kommer som en överraskning och till och med en glad sådan. "Vilken klass har jag nu ? Jaså dom…vad kul…när slutar lektionen ? Jaså redan ? Hej då….åååh…tyckte ni att den här självpåhittade leken var skoj ? Vad bra ! Den kan jag köra med i nästan alla klasser. Arbetsbesparande! Och…några små slynglar ? Ah Nu får jag prova mina pedagogiska trix ytterligare en gång!"

Ja, ungefär så flyter dagarna fram och rätt som det är kan jag fira helg igen. Sånt känns också fint.

Ha det gôtt i timmerkojan!

Snart ska jag gå och dra några timmerstockar efter mig. Sov gott! =)

5 kommentarer

Under Mänskligt

23 augusti, 2008 · 10:10

Extreme makeover

Nu har den nya eran börjat. "I`m a working woman"- eran. Jag måste därigenom genomgå en "extreme makeover" för att överleva detta nya. Nu menar jag inte i min roll som pedagog, för där tycks jag hålla någorlunda (än så länge), utan i min roll som ordentlig fröken med papper och prylar på rätt ställe, och ni ska veta att jag jobbar på den biten, men ändå….Och så alla namn på alla barn! Dom är ganska många, vill jag påstå, och klasserna löser av varann i strid ström.

Men något som är bra är att jag ändå fick vara i min stora fina sal så att jag åtminstone inte behöver springa runt i varenda klassrum och leta efter borttappade papper och sångböcker. Nå…musiksalen är stor och överväldigande nog ändå och sväljer många borttappade ting. Fast hittills har jag såvitt jag vet inte förlorat något som jag inte har tappat. Men kondition får jag!

Och glädjande nog har jag också tappat ett och annat kilo på vägen också, och det är definitivt inget jag saknar.

Ha en bra helg! =)

7 kommentarer

Under Tid

18 augusti, 2008 · 14:38

På den tredje dagen…

Och skymningsdags redan på förmiddagen. Några killar skulle komma och mäta fukten under golvet i förrådet. Fuktigt var det! Rena gruvan alltså. Men ska det vara "gruva" så ska det väl…eller ?

Men alltid finns det något att glädja sig åt. Höga fina fönster! Gudskelov, eftersom salen ligger under markplan. Fast det visste jag redan. Jag gillar min stora sal…..

Med lite cool utsrustning….

Och målarna ska bli klara lagom till skolstart, har dom loooovat….;-)

Och till slut fick jag mycket hjälp av IT-ansvarig vaktmästare att både sätta på och stänga av alla möjliga och omöjliga apparater, framförallt stereoanläggning som visade sig vara ihopkopplad med en mer än lovligt avancerad sånganläggning. Likaså en mac-datorr som fanns där kan jag numera hantera hjälpligt.

Jag anser mig vara ganska teknisk, trots allt, för att inte vara det, men den där sånganläggningen fick mig att gå i däck, så pass att jag återigen missade ett möte…Hur ska detta sluta, med en sån illasinnad timing ?….nå jag får väl resa mig på tionde eller nåt, som boxarna gör…..

Mer fönster och ljus att eftersträva…

Och ornament…

Till och med takfönster…undrar vem som har sitt klassrum ovanför….? :-0

Och en vän som får vänta länge på sin tur…

Många små kan man spela på då och då..Också uppiggande inslag. Jag blev glad när jag hittade 15 stycken i ett av otaliga skåp.

Och nu återstår att se eller höra var skåpet ska stå i höst….Jag är beredd med min egen lilla CD-spelare att ha en ambulerande musiksal ifall gruvan inte ens blir tjänlig som gruva…Huva!

Musiklektionerna börjar på onsdag, så tills dess är det till att hålla tummarna varma. Eller nåt….

Ha det!

4 kommentarer

Under Tid

16 augusti, 2008 · 12:21

Den andra dagen…

Klev ut på brandtrappan från mitt sovrum på morgonen med ett leende på läpparna, trots att jag ogillar genomtittbara trappor. Får en obehaglig känsla av höjder, bara.. i normala fall. Men egentligen borde jag ha fått en obehaglig känsla av att jag inte visste när dagens övningar skulle börja….Varför kan jag aldrig hålla reda på mina papper ? Jag är ju ändå läskunnig så att jag kan inhämta information….suck!

och efter att ha missat tiden på första morgonpasset fick jag ändå chansen att vara med i planeringen…En rektor med stort överseende….Han vågar väl inte annat. Står kanske utan musiklärare i höst, annars……;-) Nej, han är en god man.

så var det dags för lunch….en ny kollega ? Nej, bara papparazzin inom mig som vaknade till. Kolla kvinnan med huvudbry, får ni se….

Så bar det av ner till vattnet i pausen.

Där halva kollegiet redan hade tagit sig ett dopp. Solen sken och vattnet var kallt, men jag sprang och hämtade min baddräkt ändå…

Och fler hade kommit på idén, tyvärr inte med ett lika lycket resultat….Och jag lyckades bli sen även till detta pass…

Och varför är alla slangar gula, apropå …..vadå ? Dras åt när någon är slarvig eller sprutas med på någon som har badat för länge….nejdå…bara till för gräsmattor.