Tid

17 oktober, 2006 · 15:28

Bloggtid

Så har vi då bloggat om politiken

och om vad vi drömmer om natten

Vi har bloggat om stort och smått , om nån som är sniken

och om katten

Och med tiden ska vi kanske blogga om att nån blir sviken,

då talar vi om "svekdebatten"

fast vi allra helst vill andas havsluft i viken

och fota våra blommor i rabatten

12 kommentarer

Under Tid

15 oktober, 2006 · 10:19

Han menar att människan är av naturen god…men lat ! Skönt att hitta en meningsfrände. Och att vi är till för att ha roligt tillsammans. Ursprungsfolken i Afrika jobbade högst ett par, tre timmar om dagen och sen ägnar de resten av tiden till att umgås och prata och skoja. De överlever tack vare en god sammanhållning inom gruppen och en stark solidaritet med de sjuka och svaga.

Kanske kan vi lära oss något av detta ? Vill du läsa mer ? Går att läsa i DN:s söndagsintervju…hittade tyvärr inte länken i skrivande stund, men här är en annan länk om honom….och här ! Sök och du ska finna…

och ta det lugnt…

11 kommentarer

Under Mänskligt

14 oktober, 2006 · 00:48

Nånting

Nånting borde jag ju skriva, men, hmmm. Det är nog bäst att inte säga något. T.ex. att det jag skrev om vår kulturminister i förra bloggen skrev jag innan jag visste att hon inte betalat radiolicensen på 16 år (eller vad det nu var ?). Jag orkar inte ens skriva "vad var det jag sa ?", eftersom det är en av de värsta kommentarer jag vet. Så snusförnumstigt, liksom. Nej för jag tycker faktiskt att det är sorgligt, minst sagt, att vårt land ska ledas av en samling smitare och skattefuskare, och dessutom, vilket egentligen är det värsta, hyllas deras beteende i diverse insändare. Kallas för "mod" och "civil olydnad" som bör premieras. Nej, om man nu ska hylla någon från de borgerliga leden,så är det väl i så fall den gamle moderatledaren Ulf Adelsson, som helt enkelt tyckte att det var ynkligt att en som inte gillade public service skulle vara kulturminister.

Men jag skulle ju inte säga nånting, fast …hoppsan..nu var det väl sagt.

Äsch…allt man kan säga är väl att makt är berusande för alla som hamnar i maktställning, oavsett politisk färg. eller finns det något mer att säga ? Synd att näringslivets moraliska lagar, eller brist på demsamma, har tagit sig in i politikens korridorer för att stanna (Fast det där borde jag nog VERKLIGEN inte ha sagt…hehe).

Jo… och att när man hamnar i toppen tycks man tycka att andra lagar gäller för en själv och ens gelikar. Man tycker sig kunna ta sig friheten både att utnyttja systemet och att ljuga lite om hur mycket man har utnyttjat det. Och om man inte har ljugit anses man vara lite naiv och har man ljugit är eller blir man företagsam och framgångsrik. Utom när bubblan spricker förstås.

Fast det tycks gå ganska bra för dem ändå. För dem som har nått toppen, alltså. Jag tycker inte att människor i maktställning som fuskar och smiter är sämre människor än dem i samhällets lägre skikt som utnyttjar systemet och tar emot bidrag och sjuklöner de inte har rätt till, men jag har samtidigt mer förståelse för att så sker, om man har det knapert och pengarna knappt räcker till mat och husrum. När Maria Borelius säger att hon hade "svart barnflicka" av ekonomiska skäl, klingar det falskt i mina öron. Dvs, jag har svårt att tro mina öron.

Förlåt…nu blev det visst en politisk blogg igen…jag som tänkte skriva lite mer om musik och annat roligt nu efter valet…men det kom liksom av sig.

Och om jag hade haft min kamera kvar hade jag väl kunnat lägga in lite nya bilder åtminstone…men det kom också av sig…men jag kanske kan lägga in lite ny musik som jag fick igår….mycket bra skiva med Lisa Nilssson….ja, det gör jag…fast…nog är den lite sorglig alltid. Musiken. Men om en musiker sjunger falskt är det lättare att avslöja brist på musikalisk kompetens än det är att avslöja om en politiker ljuger. Ja, om man är musikalisk förstås. Men är man inte musikalis gör det ju inget om nån sjunger falskt, men ljuger en polititker är det värre…lögnerna skorrar även i en omusikalisk persons öron….

Jaja. Det var ju en helt oväsentlig kommentar. Borde inte ha sagt det heller men nu är det kört.

Och imorgon blir det ny musik.

Nu måste jag sova…

7 kommentarer

Under sanningar och lögner

7 oktober, 2006 · 10:02

Först en dödsstöt och sen en lans in i framtiden….

Idrott och kultur är ihop !

Synd bara att hon inte visste det, den nya ministern….Hon visste bara att hon inte ville att de skulle vara beroende…?

Beroende av vadå ? Av varann ?

Anabola stereoider ? Eller kanske vill hon motverka spelberoende ?

Nej, det är klart….det är bidragsberoendet hon vill åt !

Årets största syndare är "Bidragstagaren".

Det elfte budet: Du skall icke taga bidrag !

Medan jag sörjer kulturen (och då menar jag inte schlagerfestivaler, kungliga operahus och usla TV-såpor) och dess framtida existens, nås jag av glädjebudet.

Kristina Lugn ska efterträda Lars Gyllensten i Akademin !

En garant för att god litteratur ska bestå och för att ordet "bidrag" inte ska hamna i Svenska Akademins ordlista som svärord.

Och kanske en garant för att jag ska kunna sova lugnt om natten….störd endast av katten och inte några mardrömmar om avgifter på bibliotek, eller att dagens kompositörer tjänar sitt uppehälle på att göra reklamjinglar och Data-spelsmusik…fast kanske blir det verklighet förr än man anar ? Att vara beroende av reklamintäkter och sponsoravtal anses i högerns Sverige vara det bästa beroendet.

Jag fasar för utvecklingen. Det är nog illa som det är, men kan tydligen bara bli värre.

Och den nya kulturministern har förut tyckt att kulturen borde vara mer oppositionell mot makten. Står hon fast vid det idag eller….? Stryper hon bidragen till något löjligt "vänsterprojekt" eller någon udda fri teatergrupp som ingen behöver, slipper hon ju opposition…men hur går det då med yttrandefriheten ? Hon ska se över den, har hon sagt……Jag våndas ! Eller jag vet ! Kanske alla skådespelare i fria teatergrupper tvingas sluta upp med sin bidragstagande verksamhet för att i stället ta ett "riktigt jobb" som underbetald piga hos någon av ministrarna…de lär i alla fall ha råd…ingen tjänar under 500000 om året (…de kanske till och med slipper betala svart ?)! Där slår man ju två flugor i en smäll…de f.d. skådisarna kan ju underhålla ministerbarnen och få utlopp för sin kreativitet samt sköta husets underhåll….

Skönt att det finns en taleskvinna i akademin med absolut gehör för språk (för att citera DN), med folkets litteratur i första rummet …

och utan sponsoravtal med Timbros tankesmedja !

18 kommentarer

Under idrott och dans

4 oktober, 2006 · 21:46

En del av mig behöver städas

En del ångest ute på bloggarna nu har jag sett…över något så prosaiskt som städning. Ja, i vissa fall hjälper tidningsrubriker till med ångesten också, i andra känner man mer ett vagt illamående inför problemet. I mitt fall behövs det inte mycket tid alls för att den ska tränga sig på. Jag har haft ett inbyggt motstånd mot dammsugare sen jag var liten, tror jag. Så fort min mamma ens andades om att jag borde dammsuga någon liten del av lägenheten så blev jag yr och lite svag och var tvungen att lägga mig på sängen och min mamma brukade fråga lite sarkastiskt om det "svartnade" för mig. Ja…hurså ? Det är väl inte så konstigt ? Hur som helst har jag väl närmat mig denna dånande maskin med lite mer sympati med åren. Och efter att ha vadat i damm under min förkylningsvecka hemma kan jag se värdet i att ha ett städat hem. Och ni som inte har katt hemma vet inte vad det innebär att ha det dammigt, kan jag avslöja. Och ni vet inte hur fort det går innan det blir dammigt igen. I alla fall är det enda sättet för mig att komma igång att städa att bjuda hem några gäster. Först då inser man hur det egentligen ser ut och hur man inte vill att det ska se ut hemma (Tänk att det ska vara så svårt att inse det). Men det är klart..en del kan man ju gömma undan också..en del skräp. Det finns ju garderober och lådor. Nå, detta hem är alltså källa till så mycket glädje och ångest men ändå kan vi inte vara utan det. Har under de senaste veckorna insett att det finns ett antal basala byggstenar i ens liv som man inte kan vara utan (och när ska ska de hemlösa få ett hem ?).

Hemmet är då basen som man så gärna vill lämna ibland när tidningshögarna känns för höga på vardagsrumsbordet och ingen har köpt mjölk och mattan är snarare gråbrun än vit och man undrar om man verkligen inte köpte en fåtölj med päls och kartongerna som nya datorn kom i har man redan börjat betrakta som de nya matsalsmöblerna…..men det är ändå ens hem som man är beredd att försvara inför varje ny "inkräktare"….ja, man vill inte höra något ont förtal, alltså…så anfall är bästa försvar ! Fram med allt vad rengöringsattiraljer heter och ånga fram fort innan man tröttnar på att vara ordentlig och man börjar tycka att något litet hörn inte behöver fullt så mycket uppmärksamhet. Katterna hatar dammsugaren, men det är nog också en form av hatkärlek ( se där …det sociala "larvet") för de iakttar den alltid med ett intensivt intresse och smyger på den ur alla vinklar och vrår och vågar sig sig knappt fram när den är avstängd. Nog är det viktigt med ett städat hem fyllt av kärlek, värme, vänner och mat…men det behöver ju inte gå till överdrift…tycker i alla fall katterna.

Sen är det sånt som jag gör utanför hemmet. Kören, tex, som tar en ibland obegripligt stor del av livet. Repetitioner, konserter och en massa högmässor till jul och påsk och en och annan dessemellan också, men framförallt resorna då. Roligt, roligt men tänk om det bara skulle se ut så i ens liv. Att umgås intensivt med likasinnade människor är nog så underbart men också väldigt….just det…intensivt. Och inte vill man missa något umgänge eller någon rolig pubrunda. Inte kan man ha det så jämt….heller.

Och så är det förstås jobbet. Har ju då och då känt hur mitt arbete har krävt mycket energi men inte gett så mycket tillbaka, men när jag under förra veckan gick hemma och var sjuk kände jag verkligen hur jag gick på en slags lågenerginivå…ni vet som när batterierna inte riktigt orkar längre och jag kände mig bara mer och mer orkeslös. Ja, och så ångesten inför att komma tillbaka då och inte känna igen sig eller bli igenkänd. Fast man vet att allt är som vanligt, på ett ungefär, så finns det en oro där. Hur ska jag orka …jag som bara hostar ?

Men, jag måste säga att aldrig har jag fått så mycket energi som i måndags när jag kom till jobbet. Dessa små liv som ibland suger musten ur en, stod där som små batteriladdare hela bunten och lyste. Ja, och min laddning räckte…nästan hela dagen. Pigg kände jag mig i alla fall och insåg plötsligt att detta ben behöver jag också att stå på, inte bara för att kunna tjäna mitt uppehälle. Så många gånger som jag har tänkt att det nog vore skönt att jobba hemifrån….Men nej…så urladdad jag skulle bli då !!

Och så är det ju bloggen då. I somras när jag var på landet en månad utan dator insåg jag plötsligt att behovet av att skriva var så stort…inte bara för själva skrivbehovet men också för att faktiskt komma ihåg att jag har egna tankar och inte bara är en produkt av min omgivning….och så förstås alla vänliga människor som behagar hälsa på min blogg. Jag trodde ju att det sistnämnda skulle vara det svåraste att vara utan, men hur det är så har man ganska mycket umgänge under hela året…många människor att konfronteras med i jobbet (barn, föräldrar, kolleger, chefer) och alla övriga nära och kära samt körvänner och …men mest är det ju det där att höra tystnaden och fåglarna och bara sitta och glo utan att behöva vara trevlig hela tiden…ja, så det var ju så att jag började tänka att det här ska jag skriva om i bloggen…och det här…… men när jag väl kom hem, hade jag ju glömt de tankar jag tänkte när jag satt där och glodde ut på viken vecka ut och vecka in. Och det var ju också bra. En slags diskrensning……..

Så tillbaka till städning då ! Där jag började….hur gärna vill man inte samla sina tankar, sina papper, sina kontakter och vänner på hög, att ha och ta fram och titta på när man behöver dem som mest….men…det går ju inte ! Papper blir inaktuella, tankar likaså, vänner blir less om man kommer med samma gamla klyschor varje dag, släktingar behöver också en dos av nytt friskt blod för att inte släkten ska gå i stå…kort sagt…lite friska fläktar, lite dammsugning och lite pappersrensning någon gång då och då är nog trots all ångest en bra idé.

Fast frågan är….Kan hjärntvätt vara nåt ?

6 kommentarer

Under Mänskligt

1 oktober, 2006 · 19:53

Inför veckan

Drömde i natt att jag kom till jobbet på måndag morgon efter min långa frånvaro (pga sjukdom och resa) och då visade det sig att vi skulle på en nattlig utflykt med pannlampa. Alla var sjuka utom jag och min närmsta kollega, och vi hade en massa barn med oss som vi inte kände, på bussar och tunnelbanor, och det var kolsvart utanför fönstren och ingen visste var vi var. Vaknade förvånat upp och konstaterade att det måste ha varit fel. Inte går vi på utflykt en måndag, tänkte jag. Men min kollega sms:ade mig "på riktigt" på eftermiddagen idag och påminde om att det ska bli idrottsdag i skogen i morgon….hon har också varit sjuk, men skulle ändå komma imorgon.

Vågade inte fråga om någon annan var sjuk..men jag utgick från att det inte skulle bli tal om pannlampa. Det är visserligen höstmånad nu, men…där ser man vad det undermedvetna förbereder en för den bistra verkligheten utan att man har en "aaaning" om det. Fast så bister kan den väl ändå inte bli ?

Bäst att sätta på lite cool music för att lugna ner sina "franska" på söndagkvällen. Känner mig lite ringrostig. Och tänk om alla barnen är utbytta ?! Och även om det inte blir natt direkt på morgonen, så ska det visst regna hela dagen. Lagen om alltings jävlighet !

Säga vad man vill om sjukdom men man slipper i alla fall pannlampa och regnställ !

Godnatt !

9 kommentarer

Under Hälsa

29 september, 2006 · 17:56

Sorry !

Så nalkas helgen…millroll går ner för landning efter en tröttsam förkylning, men nu är det på väg upp igen.

FärgRadion har dock ingen sändningstid ikväll (som har annonserats tidigare). Sorry ! Producenten har ångervecka och återkommer vid annan tid och annan plats.

Ha en God Helg och sköt om er !

5 kommentarer

Under Okategoriserade

28 september, 2006 · 16:58

MySpace Layouts

4 kommentarer

Under Okategoriserade

27 september, 2006 · 11:56

Om inte bloggar(e) fanns….

För ungefär ett år sedan la jag in den här (egenproducerade) prologen här på bloggen:

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål – att aldrig va still…

Och…hoppsan …nu la jag in den igen…inte för att den skulle vara särskilt bra (fast det är väl klart att den är bra, annars skulle jag väl inte ha skrivit den…hehe), men för att ämnet tycks vara aktuellt varje höst. Då tas det nya språng här i livet både här och där. Människor kommer in i ens liv och försvinner…nya tider, nya röster ska sjunga i våra öron och fylla ut de tomrum som finns emellan samma öron (där fick jag till det). Jag vet inte om jag själv är mogen att ta några nya jättekliv varken ut eller in i något nytt men min omgivning tycks röra på sig rätt flitigt, både i bloggvärlden och strax utanför…Höstar tycks innebära stora omvälvningar…tänk bara på de stora höststormarna och oktoberrevolutionen, exempelvis.

..och min lott är nog att stå där i mitten eller strax bredvid och titta och heja på….beroende av både förändring och stadga, inte för mycket av någotdera. Har väl alltid befunnit mig mer eller mindre i fiktionens värld. Förläst på litteratur sen barnsben men ganska outbildad IRL. Alltså…….har aldrig haft svårt att få kontakt med andra människor, det är inte det, men min livsvisdom grundade sig ganska länge på andras misstag (i litteraturen, bland syskon och kompisar) och inte mina egna. Upptäckte för några år sedan till min stora förskräckelse att jag var tvungen att ro iland ett jätteprojekt av musikalkaraktär på alldeles egen hand. Först då förstod jag (det tog knappt 50 år) att det var jag som var huvudpersonen i mitt eget liv. Vilken skräck ! Jag tror inte att jag har hämtat mig än från den insikten….Hur det gick ? Jo men, det gick över förväntan. Över min egen förväntan i alla fall. För jag hade ju ingen.

Men sen då ? Sen infann sig förstås jätte-tomheten i mitt liv. Om jag alltså är huvudperson i mitt liv…vad ska jag göra med det då da ?

Ja, ni som har egna barn behöver kanske inte undra fullt så mycket, men ändå kan kanske frågan dyka upp även hos er ?

Min tillvaro är i det närmaste perfekt…jag har egentligen allt jag önskar….och jag klagar heller inte…men ibland dyker ju frågan upp ändå. Är det här mitt liv eller är det bara något som pågår och pågår utan att jag kan göra nåt åt det ? Ibland känns det ju faktiskt så. Inte så lätt att bryta upp och byta jobb som 50-plussare (men jag vet att ni är flera stycke där ute som gör det ändå) och särskilt inte om man till övervägande del trivs med sitt nuvarande. Inte heller så lätt at byta bostad och flytta ut till naturen i närheten av Stockholm (alla vet vilka priser det är här) och särskilt inte som man trivs med läget och lägenheten. Alltså: det finns många valmöjligheter, men egentligen inte så många val. Just det här att det blir som det blir…Är det bra eller dåligt ?

För det mesta bra…men det stör mig en aning ändå…att jag trots allt inte har så mycket rörelsefrihet. Det handlar inte om pengar, snarare bekvämlighet eller….?

Men så kom det här med bloggen förra året.

Äntligen huvudperson !!! Jag bestämde över min tomma yta, mitt rum och min tid här. Återigen en sensationell känsla. Och på den vägen har det fortsatt, mer eller mindre. Men på sista tiden har jag återigen börjat undra; Är detta bara en illusion, ett ställe istället för ett riktigt ställe…ett riktigt rum skapat av och för mig ? Om inte bloggar fanns hade jag kanske gjort nåt mer påtagligt under den här tiden. Något som består, av karaktären "bygga hus", eller "Odla i trädgården" eller vara med i någon "hjälpa världen-organisation" ? Vem vet vilka tomrum jag hade fyllt då ? Antagligen inga…jag har kommit fram till att det här är en del av resan….nånting som bara har råkat bli men som ändå har råkat bli bra för mig….och det är inte bara en egotripp, inbillar jag mig. Även andra har tagit del, och precis som "på riktigt" har det väl blivit ett givande och ett tagande ? Men när gamla trotjänare som BeJi och Aniara (åtminstone periodvis) finner livet utanför bloggen mer intressant och givande än innanför blir man ju aningen rubbad i sina cirklar.

Jaja….men jag är inte där än….det här är ju mitt liv, trots allt. Jag stannar hellre här och bloggar på mina bloggar…och hälsar på hos närmsta blogg-granne.

Ha det så bra så länge. Vi ses !

7 kommentarer

Under Tid

26 september, 2006 · 16:11

Tom

Så var det då tomt igen, det här som nyss var så fyllt av liv och kiv, förväntan och glädje, upphaussning och förtjusning…det där ni vet…..

…Livet som bara ångar på i takt med tiden…och så länge det gör det är ju allt OK, men när allt stannar upp, segar sig som en gammal webbläsare, avstannar som musiken i ett ritardando utan att sen ta fart igen. Det är då man skådar döden i vitögat, eller…för att inte vara så dramatisk….får möta den berömda tomheten. Sätta sig ner och bli tom i bollen och rensa skallen och upptäcka alla luckor och svarta hål i densamma. Inte roligt, men antagligen nödvändigt för att kunna fylla på med nödvändig massa av intryck igen…sen…när allt drar igång som vanligt.

Efter resor, projekt, fester och allehanda äventyr som man har varit involverad i, brukar denna tomhet infinna sig, men ändå blir åtminstone jag lika snopen och förvirrad varje gång.

"Att människan aldrig lär sig", tänker väl ni ?

Ja, det är konstigt, men å andra sidan är det tur…för kom man ihåg dessa stunder av absolut intighet, skulle man aldrig ge sig in i något nytt och spännande för man skulle ju bli så dyster och desillusionerad efteråt.

Tja…vågar man ge sig in i det här med att uppleva något är man egentligen en ganska modig varelse…..och dumdristig.

Och glömsk, glömde jag sånär säga.

5 kommentarer

Under Tid