Det var länge sedan jag firade midsommar i Stockholm. Men som med så mycket annat, blir allt så mycket bättre om man inte har enorma förväntningar.
Och så mycket bättre blev det.
Sen jag var ung har en cykeltur genom stan i sommarvärme känts som extra lyx. Lite exotiskt och euforiskt att bara glida fram i detta ljumma nu. Små vindpustar fläktar behagligt. Jag påminns om känslan jag hade när jag för 40 (!) år sedan cyklade 80 mil i Frankrike med några kompisar. Eller cyklade hem i den ljusa sommarnatten efter en fest. Att bara vara ett med atmosfären utan tankar på hur man ska klä sig, som när man cyklade till jobbet kalla mörka oktobermorgnar. Kall när man cyklade iväg och genomsvettig när man kom fram… Aldrig lagom. 😉
I mitt liv har varma somrar känts just exotiska. På 60-talet var det extremt ovanligt. Att sitta i linne ute en sommarkväll utan att frysa. Det är verkligen ljuvligt. Men att, som sommaren 2018, knappt kunna röra sig på hela dagen utan att känna sig yr eller få huvudvärk, är en annan sida av myntet. Jag har ju alltid hävdat att jag föredrar kyla framför hetta. ”Man kan ju alltid klä på sig, men man kan inte klä av sig mer än naken”.
Och när högtryck på högtryck förvandlas till hot mot ens existens… 2018 var bara en försmak på vad som kan komma….för oss i Sverige… Men i andra delar av världen lever många med ”klimatkatastrofer” ganska konstant. Detta att inte komma undan värmen eller fly från översvämningar eller bränder…. Kanske är det därför det finns så pass hög grad av ”klimatförnekare” i Sverige, relativt sett. Vi människor förstår inte sånt vi inte själva har varit med om. Och empati är ju en akut bristvara i hela världen och kanske speciellt i den rika delen av västvärlden, vad det verkar… 😢
Det är klart att jag föredrar värme på sommaren, och framförallt om jag kan bada. Det gjorde vi idag. Tjugo minuters cykeltur, så var vi på Långholmen mitt i staden. Vilken lyx. Många människor hade hittat dit och jag hoppas att alla höll corona-avstånd. Det var i alla fall en fin stämning. Familjer hade bullat upp sin midsommarmåltid på bord lite varstans utmed vägen och vid badet. En slags folkfest ”men med förnuft”. Man höll sig till sitt eget sällskap. Jag gläds med svenska folket som fick chansen att fira utomhus ”i denna signade sommartid”, och önskar bara att det gick bra.
Att få ta ett bad mitt i Stockholm på midsommarafton är helt underbart.
Och som jag skrev – allt har med förväntningar att göra. Vem hade trott det? Att en midsommar i Stockholm kunde vara ”alldeles, alldeles underbar”, mitt i corona-tid?
Och sen den godaste middagen hemma, den ljusaste av sommarkvällar…. 👌
Hoppas ni har det bra!
Njut – och håll avstånd! 😉
Glad midsommar!
😊 💕 🌍
Ett nytt kapitel? Ett nytt projekt som ska ta ytterligare 13 år att fullborda?Det känns inte helt aktuellt…. 😉Men vem vet? Nuförtiden vet ingen vad som ska hända. Ingen spåkula kan berätta om framtiden.Nuförtiden finns bara kvalificerade gissningar. Och okvalificerade….Jag befinner mig i konflikt med mig själv. Ska jag stänga av alla sociala media för hinna fatta vad jag själv tänker innan jag har hunnit läsa vad jag just trodde att jag själv hade kommit på? Men när människor befinner sig på armlängds avstånd från varann, och mer än så, kan det vara skönt att se att de fortfarande existerar, åtminstone på andra sidan en skärm.Jag har tänkt att när allt med ”Sifferdansa” är klart, då ska jag………ja, vad var det nu jag skulle göra?
Jo, läsa alla böcker jag inte har kunnat fokusera på. Men vilka böcker var det nu, jag längtade efter, och hur mycket?Vi har också gått i väntans tider, vad gäller att få besked om att få en kolonilott här nedanför där vi bor. Då hade jag kunnat hänge mig åt gamla odlar-drömmmar. Att riktigt ”känna jorden” hade väl varit perfekt i detta läge? Men alldeles nyss fick vi besked om att det var de med 30 (!) års kö, som var de lyckliga ”lott-dragarna”… Vet inte exakt, men tror att vi har stått dryga 20 år. Vi hinner kanske komma på ”hemmet” innan det är dags…Så vad finns nu att hoppas på och drömma om?På det privata planet är det ovisst.På det globala planet ännu mer ovisst!
Hur ska vi klara av denna omställning till ett hållbart samhälle? Hur ska vår planet kunna repa sig innan tillväxt-hjulen börjar snurra på nytt, ”post corona”? Hur ska vi kunna ställa om till ett bättre samhälle?Det finns fortfarande hopp om att medvetenheten växer om att det som en gång var, inte var ”normalt”. Att vi inte ska tillbaka till det som bidrog till klimatförändringar ”in absurdum”.Vi måste sikta mot det nya normala.I corona-tider har tyvärr min ”klimataktivistiska ådra” tappat både riktning och fart. Men det innebär inte att jag har gett upp. Det finns ett hopp, men på sparlåga.Så vad händer? Vi som brukar klimatdemostrera på fredagar känner oss lite vilsna, men ses ändå i Zoom-samtal på fredagar. Ensamma men tillsammans på ”nätavstånd”. Det är också en tröst att veta att många aktiverar sig även IRL, om än på ett visst avstånd.
Lördag 30/5 kommer det vara en nationell ”Sko-strejk”, där man har chansen att ställa ut sina skor som ett symboliskt litet steg för framtiden – men ett stort för planeten – eftersom vi inte har möjlighet att gå ut och demonstrera och sätta press på politiker att ställa om – att efter corona satsa på det nya normala – ”det förnyelsebara och hållbara sättet att leva”!Vart är vi på väg?Det avgör bara du och jag, så länge vi lever. Det är just nu det enda jag är riktigt säker på. Att jag lever.Det gäller att passa på….Om vi vet att vi är många, kanske det går lättare? Många par skor på väg åt rätt håll. Men står skorna kvar i farstun och trampar är det svårt att känna pulsen från ett gemensamt ställningstagande och framåtskridande….Samtidigt…. Att ta hänsyn och inte samlas i stora sällskap….Att vara lyhörd och engagerad utan att känna vibrationerna av gemenskap i luften.Vem är människa att klara av det?Jag vet inte, men vi i vår tidsålder, i detta nu, är kanske de första människorna att bevisa vad mänskligheten går för, när det verkligen krävs något extra av oss?
Vi kan i alla fall inte vänta för länge på att se vad som händer. Då kan det vara för sent.Lite lätt förlamande känsla, att det beror på mig. För en del människor fungerar det nog snarare som ett bränsle till att agera på riktigt.Men kanske kan jag åtminstone bidra till hålla elden vid liv? Inte starta en rörelse kanske, men hjälpa till att hålla farten, när den väl är igång?Kunde jag hålla tanken på ett projekt levande i 12-13 år, så ….. 😉Jag är fortfarande kvar i efterdyningarna av mitt eget projekt, och känner mig kanske lite tom av den anledningen, och när man har varit ”på topp” länge, är det nog dags att varva ner…. 😴Jag hade ingen annan arbetsgivare än mig själv, men i det fallet kan jag vara nog så krävande. Mot mig själv.Så nu måste jag andas ut en stund.Och en stund till….Så jobbig var jag!😁Sen ses vi allihopa……på armlängds avstånd!Trevlig helg!😊 💕 🎶 👟 🀊
Time in Stockholm 
Tid 