Kategoriarkiv: Mänskligt

På egna ben

 
Jo, men visst är det så att ingen vuxen, och inget litet barn heller för den delen, vill bli daltad med.
 
Alla vill självklart stå på egna ben och gör ju det också. Även de som inte kan stå på egna ben, bokstavligt talat, vill ju kunna det, och som tur är har det gjorts möjligt i många avseenden i vårt samhälle. Även sjuka och arbetslösa vill stå på egna ben och vill inte bli förklenade och daltade med, fast det är ju just det som har hänt. Man talar om de sjuka och "svaga" i samhället som behöver stöd och hjälp. Att arbetslösa lever i "utanförskap".
Vad som behövs, är ju möjligheten för alla att kunna stå på egna ben, bildligt talat. Inte först bli benämnda som paria i samhället för att sen bli misstänkliggjorda och slutligen daltade med.
Och det var i det fallet jag menade att de allra flesta av oss redan har förutsättningarna. Vi som har två ben behöver liksom inte ett tredje. Vi som kan gå behöver inte en rullstol också, bara för att det vore orättvist om inte alla fick lika. Vi som är snabba och fysiskt starka och har tillräckligt nära (halvtimmes cykelväg) behöver kanske inte ta bilen till jobbet utan kan cykla istället. Vad ska vi annars med vår styrka till ?
Eller cykel ? 😉
Och är det inte en vinst nog att slippa ha värk, eller att vara två i en familj som kan hämta barn på dagis, laga mat, städa och betala räkningarna. Det är förstås ingen barnlek för någon att få vardagens bestyr att funka, men det måste ju vara dubbelt så tungt att bära hem matkassar för en ensamstående än för ett par, så egentligen borde det var förbehållet ensamstående (märk väl att jag inte gör någon könsbestämning här ;-)) med barn, att ta bilen (om de har råd med en sån ) till jobbet, eller till stormarknaden vid behov. Eller sjukskrivna med särskilda belastningsskador. Som det ser ut nu är det ju snarare tvärtom, eller ?
 
Det kallar jag orättvist….särskilt som exempelvis just dessa grupper benämns som de svaga i samhället. Jag hör sällan någon av dessa klaga över sina besvär medan jag hör dem som redan har så de klarar sig själva, klaga på att människor utnyttjar samhället. Klaga på att det daltas med sjukskrivna och med dem som har fått andra "förmåner" i samhället fast de egentligen bara har fått möjlighet att klara sig själva i stället för att behöva ligga andra till last, släkt och vänner, exempelvis. För jag tror att det är det alla vill kunna.
 
Sällan hör jag  människor klaga på att de inte får jobba inom vården eller skolan….att de aldrig får göra tunga lyft i jobbet eller behöver arbeta i bullrig miljöer, eller jobba i ett kör utan lunchrast, så att de knappt hinner gå på toa.
 
Det är så många människo som går till jobbet varje dag för att de inte skulle ha råd att stanna hemma för en förkylning, men också för att deras moral och pliktkänsla säger dem att de inte kan lämna kolleger i sticket. Det är egentligen det tyngsta argumentet för människor att gå till jobbet, åtminstone om de jobbar med andra människor inom vården och skolan.  Så eftersom jag egentligen bara har arbetat inom dessa yrken känner jag inte igen det som Bigga säger i en kommentar till min förra post, att så många människor ringer sig sjuka för att de är lata eller inte känner för att gå till jobbet. Allrahelst inte sen karensdagens införande. Och dessutom…det vore faktiskt bättre att människor som var förkylda stannade hemma istället för att gå till jobbet och hosta och snörvla, så alla andra också blir sjuka.
 
Nej, det är inte dom som retar upp mig så pass…Inte dom som måste vara dubbelt så starka för att klara det som andra har gratis. Det är de som har en uppsjö med pengar men ändå vill ha sänkta skatter, de som hälsan och inte behöver jäkta till dagis och skola före jobbet, men ändå tar bilen en kvarts bilresa hemifrån, det är de som dessutom har mage att gnälla på att det "daltas" med sjukskrivna och andra bidragstagare.
 
Och jag håller med er som inte gillar ordet dalta för det tror jag inte dom heller gör som behöver den hjälp de kan få av samhället. Men det var därför jag vände lite på perspektivet….de som har tolkningsföreträde här i samhället vill nämligen ogärna höra talas om att de skulle verka svaga och ynkliga som behövde "hjälp" av samhället med sina skatter och trängselskattsavdrag, hjälp med hemhjälp och vårdnadsbidrag för vård av egna barn, etc. Att bli framställd som svag och oförmögen att klara sig själv gillas nämligen inte av någon.
 
Så det så !
 
Nå…färdigdaltat för den här gången…vad ska vi hitta på nu då ?
Tja..ett, tu tre, kanske det blir en ny film…eller musik ? Vem vet ? Inte du, och knappt jag heller….men jag kan ana……
 
                                                                          
 
 
 

5 kommentarer

Under Mänskligt

Fram och baksida

 
Det finns en fram och baksida med allt.  Barndom och minnen man har är förknippade med mycket känslor, ibland positiva och ibland orkar i alla fall inte jag tänka på saken. Visst kan ens barndom och ens tidiga upplevelser påverka hur det fortsatta livet framskrider.
Jag har ju ältat det både med mig själv och med andra de senaste halvåret men till slut känns det lite som att idissla. Kanske är det sant allt jag skriver och tänker, men kanske blir det en självuppfyllande profetia, och också dessa tankar kan bilda nya dåliga mönster i själva tänkandet som kan vara nog så svåra att bryta.
Och det finns ju en fram och baksida med allt. Lika stolt som jag kan vara över mina föräldrar som liksom aldrig ger upp, som är glada utan att vara malliga över sina barn och som är med på noterna i det mesta (utom datorer och sånt) och som inte "ger upp" (förrän möjligen just i år), som har brytt sig om sina barn och som alltid har funnits där när de ska, i princip…lika trött kan jag vara på att aldrig få ett ord med i laget eller att känna mig som en i flocken, att aldrig bli riktigt  vuxen…fast jag tror att det är mina hjärnspöken, ett mantra som jag upprepar och upprepar…"Herregud, väx upp !" tänker jag.
Med anledning av min pappas 95-årsdag idag var vi, delar av släkten som är här ute på landet, iväg till bygdens krog för att fira. För första gången orkar inte mamma ställa till med kalas och pappa har ju gjort det högst motvilligt de senaste åren. Men de blev glada för turen och den fina utsikten på restauranten.
Att vara vuxen togs upp under kvällens lopp eftersom vi var tre olika generationer med. Min brorsson berättade om en kompis till honom som hade missat ett plan från Thailand och som hade glömt sitt pass och alla möjliga eländigheter hade drabbat honom. En kompis till honom hörde sig för efter några dagar om hur det hade gått….om han hade hört med resebyrån eller försäkringsbolaget, om han hade fått någon ny biljett..
"Nej, jag ringde mamma så hon fixade det där…"
 
Och tja…då tänkte jag att jovisst…jag är nog vuxen, för ringa mamma skulle jag i alla fall inte göra i det läget"…
Hmmm. Allt är relativt !
Och mina föräldrar är ju ändå mina favoritföräldrar och de enda föräldrar jag har och tänk vad tråkigt det skulle vara utan. Vad skulle då vi syskon ha att diskutera ? Inte heller skulle jag vilja byta ut dom mot några andra …
 
Så även om man säger så käckt i arbetslivet att "ingen människa är oersättlig" så skulle jag nog vilja påstå att jo, mina föräldrar är oersättliga, både "fram och bak".
 
För övrigt har min pappa på allvar först i år tänkt gå i pension "på riktigt", och mamma tror nog inte att hon kommer att köra bil mer….
Och det är bara fem år kvar till hundra…..då kanske han faktiskt har gjort slag i saken och slutat jobba 😉
 

9 kommentarer

Under Mänskligt

Up, up and away !

 
En märkligare vår har jag aldrig varit med om.
 
Först helt eller delvis däckad under 4 månader, för att sedan få luft under vingarna och flyga säderut. Ganska många stressmoment om man är mottaglig för det vilket jag har varit, ju. Och ikväll ska vi upp till den ljusaste norden. Nu blir det tåg upp till Kiruna för att sedan fara med sambobror och svägerska och hälsa på sambosyssling i Tromsö. Det är spännande att komma till en plats man aldrig har varit på, men också roligt att fara så långt norrut så att man får uppleva de ljusa nätterna, som man har hört så mycket talas om. Och myggen i Kirunatrakten lär vara många…;-) Men att se Lapporten och skåda havet från Norska kusten….fjordar och allt !!! Det känns numer mer exotiskt än Thailand och Inre Mongoliet (utan att ha varit där heller). Har vi råd och tid tänkte vi ta en liten bit av Hurtigrutten ner mot Bodö kanske för att därnånstans ta tåget hem. Om väder och vind tillåter. Far man norrut inbillar jag mig att man känner sig mer som en upptäktsresande än som turist. Det återstår att se. Igår var jag väldigt seg och utan initiativkraft, men idag är det bättre. Såpass att jag kan tänka mig att både packa och gå ut och handla lite resterande prylar. Igår var det en omöjlighet. Nå…tur att det inte är tvärtom. Jag fattar inte hur jag har orkat ha semester förr, när jag har jobbat ett helt läsår. Det kostar på….fast vis av erfarenheten sen Italienresan vet jag ju att det ska gå bra när jag väl är på väg. På spåret så att säga. Igår satt jag mest och väntade på mitt SIM-kort som skulle komma på posten. Det som jag ska ha för att kunna använda mitt nyinförskaffade mobila bredband.
Men "tji ", SIM-kort ! Hoppas att det kommer idag…Hursomhelst blev jag lite handlingsförlamad av det och satt mest och läste mina gamla bloggposter från 2005 och förundrades över hur mycket jag tyckte och tänkte på den tiden. Vart tog dom tankarna vägen ?
Det känns ju inte bara som om tiden står stilla, utan faktiskt har den helt domnat bort. Nutiden alltså. Jag tycks inte längre vara delaktig i den. Jo i höstas hade jag väl fortfarande lite ansatser i den vägen i samband med valet och "bönder som söker fruar" (om ni minns vilket pådrag det blev då;-)) men sen dog det ut, sakta men säkert. Jag såg det inte då men jag ser nu i backspegeln att i takt med att jag tillbringade mer och mer tid vid datorn, desto mindre tid ägnade jag "samtiden". Vad det nu ska betyda ? Är det ett underkännande av "datoriseringen" eller av mig ? Nja ingetdera, förmodligen. Var sak har sin tid. Och våren var helt klart min underjordiska tid när jag började titta inåt. Kände mig inte mogen att göra det "inför min vanliga "publik" här, så jag tog mitt "inre" pick och pack och flyttade nästgårds, där jag kunde husera rätt fritt i mitt "nya land". Nu tror jag emellertid att jag har kommit en bit på väg och det känns inte längre så "nytt". Min vision är ju också, och har hela tiden varit att kunna integrera  "millroll" med "moivoila". Kanske rentav målet för min strävan. Så först kika inåt rejält för att sen hitta ut igen och förhoppningsvis som en lite nyare, "helare" människa. Tja….i alla fall inte två delar som verkar vara helt avskurna från varann. Så jag har absolut inte velat vara hemlig för någon utan har bara "bidat min tid" lite i bakgrunden så där. Men nu kan ni som är intresserade springa till den andra sidan, om ni har tid och lust medan jag reser mig ur soffan, borstar bort katthåren från kläderna och kliver ut på perrongen med både inre och yttre packning för att ta språnget "up, up, and away….!" 
(Hehe…där fick jag allt till det).
 
Och jag kopierar hela rasket (av dagens inlägg alltså) och publicerar "same, same" både här och där dagen till ära.
 
Ha en fortsatt fin sommar…..vi ses i det fria !

8 kommentarer

Under Mänskligt

Språkproblem ? Njet !

 
Det kan verka som om jag personligen har problem med språkbruket på nätet, men "Njet", "icke, sa Nicke", inget sånt. Hittills har jag inte sett något inlägg på min sida som jag skulle vilja radera eller som jag känner mig kränkt av. Möjligen kan jag ibland förvånas över att det jag ville säga inte gick fram till mottageren men det är ju snarare min brist på tydlighet, än någon annans brist på förståelse, som jag ser det. Ja, det är  klart att om jag alltid skulle känna mig missförstådd, skulle det nog vara hög tid för mig att lägga ner hela bloggverksamheten, men så är det gudskelov inte. Och det är väl just det här jag vill åt. Hur intressant, men också knepigt det kan vara med kommunikationen i och utanför nätet. Nätets fördelar respektive nackdelar, och hur vi verkligen når varann, och om…..och det gör vi ju för det mesta. 
När jag började blogga slogs jag verkligen av hur trevliga alla var mot varann, vilket gjorde mig glad, för det bekräftade inte någon slags föreställning jag hade om umgängesvanor på nätet. Och det är klart att avarter ser man ju efter hand här liksom överallt annars. Men jag trivs med klimatet och med er som kommer på besök. Tro inget annat !
 
Jag kanske bara gör ett problem av något som inte egentligen är ett problem, utan bara lite allmänt filosoferande om hur vi, mänskligheten i stort, kan och vill kommunicera med varann, och var och när det sker och när störst missförstånd uppstår. Om det verkligen gör det ? Det kanske det inte gör. Bara jag som har missförstått alltihopa.
 
Ha en bra vecka, kort och gott ! För kort lär den bli för många…..
 
(Och om jag känner er rätt så förstod ni att jag menar arbetsvecka, vilket ju är eller skulle kunna upplevas som kränkande för alla som inte har ett arbete. De flesta uppfattar det säkert bara som en fras som inte behöver förklaras…såvida man inte har Aspbergers syndrom, förstås, för då står orden för just bara det de betyder. En Vecka är en vecka, rätt och slätt..varken kortare eller längre än någon annan. Så…ja…hur man än uttrycker sig så lär man exkludera många läsare som av olika anledningar inte förstår språket, eller koden. )

10 kommentarer

Under Mänskligt

Tolkningsfråga

 
Förstår du mig, har du förstått mina koder. Förstår du vad jag säger är du duktig eftersom du inte hör vad jag säger. Inte ser du mitt minspel heller eller ser om jag går ifrån ett tag. Om katten tröttnar ser jag det på en gång. Hon går eller hoppar iväg, helt enkelt. Fast varför vet ju ingen. Man kan bara ana. Jag kan ana att hon hoppar iväg åt höger för att matskålarna står där, men det är ju för att jag vet det. Alltså har hon inte tröttnat. Inga bakomliggande dunkla avsikter. Det är enklare att tolka katter än att tolka människor. Det är till och med lättare att tolka HTML än att tolka människor. Ibland. Fast människor är ju olika. En del människor verkar vara som öppna böcker, fast det visar sig att de kanske har  väldigt mycket att dölja och gör det också. Andra är kanske väldigt hemliga och dolska men visar sig vara öppna och ärliga människor som verkligen säger vad de tycker. En del spelar ett spel hela tiden och andra är troskyldigt naiva och tror alla om…ja, vadå ? Att de säger precis vad de menar. Fast det mesta man säger är ju inte så meningsfullt och uttänkt så att man ens själv alltid vet vad man menar. Om man skriver har man ju en liten chans att förtydliga sig men ofta kommer ju orden bara, och det ord som för mig är neutralt kan verka himla provocerande på andra människor. Och dessutom syns man ju inte när man skriver, och det är då övertolkningarna kan sätta igång.
"Han säger så, men han menar nog egentligen….."
Eller så försöker man skriva med sina egna ord i kommentarer hos andra bloggare, t.ex, hur man tror att den andre menar. Ja, ibland har man ju ha hittat essensen i det skrivna, men egentligen är det ju lustigt. Om man tänker sig ett muntligt samtal istället. Inte håller man då på och tolkar och upprepar vad den andre har sagt eller "översätter" till sitt eget sätt att tänka. Och det beror ju inte på att det muntliga talet är så mycket mer tydligt utan för att hela människan bakom syns.
Man behöver inte hela tiden få bekräftat att man har rätt. Det som är bra med skriftspråk är ju å andra sidan att om två argumenterar så kan de inte slå varann på fingrarna med ett "Nej, så sa du inte", för det kan ju alltid bevisas vad som har blivit sagt. Men då är det alltså själva tolkningen som blir svår. Och allt som inte blir skrivet är kanske det allra mest intressanta. Det som ligger utanför bilden.
Men ett minspel kan vara nog så svårtolkat, särskilt utan förklarande ord.
 
Men jag tror att i ett samtal där människor har positiva förväntningar på varann, vare sig det är muntligt eller skriftligt, är också förutsättningen för att tolkandet ska "gå vägen" väldigt mycket större. Dessutom rinner de rätta orden till i rätt ögonblick i motsats till om man bemöts med misstänksamhet eller kanske ännu värre, av överlägsenhet. Då börjar åtminstone jag stamma och staka mig. Och den andre förstår ingenting, eller vill inte förstå någonting.
 
Vad vill jag nu säga med det här ? Tja….tolka det den som kan !
 
 

8 kommentarer

Under Mänskligt

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Eva att ange 6 egendomliga saker om mig själv….

 
Som så många andra, brukar jag inte svara på sådana utmaningar.
Det jag tycker är egendomligt är antagligen helt normalt för andra och tvärtom. Men, men…man ska aldrig säga aldrig. Har varit inne och tjuvkikat på några andra som fått samma utmaning och fick lite idéer. Doktor Mox, exempelvis skrev i slutet att han är för snäll för att skicka denna utmaning vidare till 6 nya. Jag är beredd att hålla med, fast jag gör om det så det stämmer mer in på mig: Jag är för lat. Men alla som läser och inte har blivit utmanade men ändå känner sig manade…varsågoda och häng på. Skriv gärna hos mig i så fall om det blir något….
Ni som har följt min blogg känner kanske igen några konstigheter som jag redan har presenterat.
 
  1. Tar numera aldrig på mig kjol. Kan bero på att jag en gång tappade en konsertkjol på väg upp genom kyrkogången.  Hela kören tågade upp utom jag som hade fullt sjå med att dra upp kjolen samtidigt som jag skulle hålla i notpärmen  och se ut som om det regnade….
  2. Önskade alltid lever (inte rå dock, som Doktor Mox) till födelsedagsmiddag när jag var barn.

  3. Kan nästan aldrig höra från början om någon berättar en rolig historia, med den påföljden att jag förstås missar poängen.

  4. Kan applådera med en hand.

  5. Gillar inte deckare.

  6. Det svartnar när jag ser en dammsugare.

Så håll till godo…inte speciellt egendomliga saker, men lite egna, kanske….?

Nästa gång kanske vi får lista upp vår sex mest normala egenheter. Det kommer att bli om möjligt ännu svårare ! 

PS och musiken, förresten, vad säger ni om den ? Ibland lite egendomlig, eller hur ? DS

4 kommentarer

Under Mänskligt

Ensam och stark ?

 
Kan inte annat än förundras över vår förre statsminister.
Hur blev han sådan ?
Jag har bara sett ett av de omtalade programmen om Göran Persson, men slås av hur ensam denne man måste ha levt där på toppen. Och visst fick han helt eller delvis skylla sig själv, eftersom han inte litade på nästan någon annan, verkade inte ha tagit intryck av någon människa utom sig själv. Men igen….hur blev han sådan ? Det verkar inte som om han direkt njöt av makten heller. Han tog det som ett tungt uppdrag. Han måste ro det i land. Regeringen var hans och de som svek hans idéer var inte pålitliga. Endast de som höll med var pålitliga. Fast då var de å andra sidan enligt hans förmenande inte särkilt smarta eller nytänkande. Inte intelligenta nog. Han omgav sig med andra ord med en samling jasägande mähän som han inte vågade eller ville lämna något förtroendeuppdrag till. Till slut stod han där ensam, men knappast stark.
Han kände sig så kränkt av Maud Olofsson till slut så han inte vågade träffa henne ensam.
Herregud en sån rädd människa ! 
Och eftersom han levde helt ensam i många år fick han ju tillfälle att odla sina ”förföljelsmanier” helt ostört. Fast störd var väl just vad han blev. Ingen nära anhörig som på ett eftertryckligt men kärleksfullt sätt satte upp en stoppskylt och sa:
-”Nu får du väl ge dig. Skärp dig !”
Han kunde odla sina teorier och älta sina oförrätter i sin ensamhet tills det blev till sanningar. Eller så var det så att det inte hade hjälpt. Hans förra fru kanske hade sagt emot så mycket så han inte stod ut. Jag tror egentligen inte att han är en alltigenom ond människa, bara en alltigenom ensam och rädd man. Och allra mest rädd är han nog att möta sanningen om sig själv. Så livrädd att han måste förtala alla andra som han såg som hot mot hans person och på så sätt göra deras kritik mot honom till bagateller. Så han målade in sig själv i ett hörn. Älskade ingen och blev inte heller älskad av någon.
Förrän Anitra kom då….Kan inte annat än önska henne lycka till ! Vad tänker hon när hon ser sin man i dessa evighetslånga intervjuer. Kan hon lita på honom ? Tänk om han plötsligt får för sig att hon har svikit honom om hon inte vill ställa skåpet där han vill. Kanske kommer han att uttala sig förklenande om henne då också ?
 
Det som skrämmer mest i allt är att vi i många år har haft en livrädd statsminister vid rodret. En som inte vågar visa sig svag för någon. En o-människa. Hans starka sidor, som han ju trots allt har, förbleknar på grund av hans pompösa sätt att försöka dölja sina fel och brister. Sin egen klumpighet i umgänge med andra människor kallar han för humor, medan sanningar om honom själv som andra uttalar kallar han för ljug. Det sägs ju att det en människa försöker dölja hos sig själv, det lyser som allra starkast. En allt för lång människa går allt för kutryggig, exempelvis. Man avslöjar sig alltid på något sätt.
Och Göran Persson har genom sitt omänskliga sätt att möta medmänniskor, visat att han i allra högsta grad är mänsklig, med allt vad det innebär.
 
Om man så vill kan man nog se programmen om GP som en studie i mänskligt elände. Jag tycker nog inte att det är så dåligt som många säger, det här evighetsintervjuandet. Det klagas på Erik Fichtelius, att han inte ställer några tuffa motfrågor, men det behövs ju inte. Göran Persson avslöjar ju sina svagheter och dåliga sidor så bra själv. Man får en ganska klar bild av en ensam människa på toppen och hur denne fungerar. Kan vara bra inför framtiden…man vet aldrig vad det här landet kan råka ut för för envåldshärskare i framtiden. Kanske vi då kan ha en bild av hur vi ska mota Olle i grind.
 
Och säga vad man vill om Mona Sahlin, men rädd är hon inte. Hon har redan förlorat prestige och anseende och vet vad det innebär. Hon har redan prövat sina vänner och vet vad de går för. Jag tror att hon litar på sina medmänniskor och då kan hon bygga ett starkt lag. Och själv kan hon ju föra ut budskapet, som Göran säger. Och nu kanske hon gör det ännu bättre för nu kan det utgå från henne och inte från ”her masters voice”. Man blir ju mer övertygande om beslut som fattas bottnar hos en själv och inte i Göran Perssons magkänsla.
 
Och frågan kvarstår…hur blev han sådan ?  För han kan väl inte ha blivit född sån….
som en alldeles ovanligt vanlig och rädd människa…..?

18 kommentarer

Under Mänskligt

Svart

 
Det är snyggt med svart och det är trendigt och moderiktigt, men jag märker att jag blir dyster av det…och det är ju onödigt. Särskilt nu, när jag har varit sjukskriven ett tag av just den anledningen. Min bloggbakgrund har varit svart några dagar men är nu jämnblå igen. Det är bara att böja sig för fakta. Jag är varken trendig eller moderiktig och har aldrig varit. Min mamma ville alltid att jag skulle köpa det senaste när vi var ute och handlade kläder till mig.
Hon frågade expediten:-"Är det här modernt?" medan jag stod och gömde mig bakom hennes kjolar. Jag tyckte det var urpinsamt, fast jag förstod och förstår fortfarande att hon menade väl. Hon ville väl inte att jag skulle vara töntigast i klassen, typ….Det var jag inte, även om jag förstås inte hörde till balla gänget precis, men  jag var aldrig mobbad. Det var ingen annan i klassen heller. Jag vet inte varför jag alltid har varit så anti, vad gäller att göra mig lite extra fin. Jag vantrivs i kjol och klänning och kan inte gå i högklackat. Om jag använder mascara ibland kan jag känna mig riktigt utspökad. Fast samtidigt lite nöjd att jag i alla fall bryr mig lite om mitt utseende. Och visst kan jag ibland njuta av att klä mig lite extra fint, men det måste ändå kännas som om det är jag. Är det teater eller maskerad är det väl en annan sak. Då är det ju meningen att man ska vara någon annan. Men på en fest skulle jag känna mig väldigt obeväm och nästan falsk mot mig själv om jag satte på mig en klänning. Det finns några undantag. Jag har en halvlång blå klänning, köpt på Indiska för länge sen, som jag brukar ha på sommaren när det är riktigt varmt. Och då slipper jag ju nylonstrumpor och sånt bjäfs, som jag direkt hatar.
 
Men jag har tur. Om det vore tvärtom att jag vore kille som hatade att ha byxor och bara ville springa runt i kjol, så skulle inte omgivningen se så milt överseende på mig. Det är nämligen mycket mer tabubelagt för en kille att vara klädd i tjejkläder än tvärtom. Småpojkar törs inte ha fel färger på sig, liksom flickor helst inte har svart eller nåt som signalerar tuffhet. Om de har det reagerar de andra barnen. Men oftast positivt. Pojkflickor mottas med respekt snarare än tvärtom, men pojkar i flickiga kläder behandlas med misstro. Och de kan ju bli hånade och direkt mobbade också förstås.
 
Oavsett om man bryr sig om sitt utseende eller inte så måste man ju förhålla sig till det ändå. Jag har fått en del kommentarer om att jag är modig som vågar lägga ut närbilder på mig själv. Jag vet inte om det är så modigt, precis. Eftersom jag inte lägger ner varken mycket tid eller pengar på mitt utseende har jag ju inte så mycket anseende att förlora. Skillnad vore väl om jag levde på mitt utseende…..
 
Min mamma som alltså ville mig väl i tonåren, försökte få mig att måla mig lite "så att jag skulle bli lite söt för pojkarna"
varpå jag snäste att "dom får ta mig som jag är, annars får det vara…" OK att det var 60-70-tal och man skulle bränna sin BH och jag var kanske lite obstinat åt andra hållet, men fortfarande bryr jag mig alldeles för lite om mitt utseende. I alla fall i det samhälle vi lever i idag där allt och alla ska göras om och kläs ut, och där ytan faktiskt är viktigare än innehållet. För visst kan man lura vem som helst med sina kläder och sitt utseende. Sin "framtoning" och "profil".
Alla politiker stajlas inför val så att de till slut ser likadana ut. Alla män ser ut som Fredrik Rheinfeldt och Göran Persson och alla kvinnor som Mona Sahlin och Maud Olofsson. Och det är nog ganska bra på ett sätt. Som ett slags skoluniform. Då vet man att det är åsikterna och inte utseendet som spelar störst roll. Men det konstiga är ju att ju mer en människa stajlas och profileras desto mindre unik blir hon….förklara det den som kan.
 
Och allt detta för att min bakgrund inte längre är svart utan blå, vad nu det kan betyda ? 
Kanske att jag är tillbaka till GÅ. Bakgrund, profil och färdriktning är utlagd ….och …….ni "får väl ta mig som jag är", höll jag på att säga, för det har ju ni, vänliga själar, redan gjort, som har kommit hit på besök under åren som gått. Och jag har ännu inte dött av det. Och inte ni heller….Det är ju positivt !
 
Och idag har jag gjort morgongymnastik. För att åtminstone inte gå upp i vikt. Varför ? För att bli snyggare ? Säg det….
Ja, jag vill ju inte bli fulare i alla fall, så viss hänsyn tar jag ju till mitt utseende.
 
Jag är nog inget UFO i alla fall. Skönt….

10 kommentarer

Under Mänskligt

Kvinnodag

 
 
Internationell kvinnodag ?
 
Behövs det ?
 
Kanske för att påminna oss om att i takt med att hela västvärlden bilr rikare och rikare, i liberalismens spår, blir antalet fattiga kvinnor i världen bara större och större….(Enligt artikel i dagens DN)
 
Ändå vet man att levnadsstandarden höjs i ett land där kvinnor får lika möjligheter som män att studera och låna pengar för att starta företag.
 
Så hur ska vi vända trenden ?
 
Börja med att visa varann mer respekt, kvinnor som män, och behandla varann lika. Det handlar inte om att vi ska bli likadana utan att bli lika behandlade, oavsett kön.
 
Att få samma möjligheter…är det för mycket begärt ?
 

6 kommentarer

Under Mänskligt

Själv nu…

 
Sitter här själv nu, gräsänka i helgen, och tänker på mig själv då…. ?
 
Hehe…det var ett j*la tjat tänker väl ni, och då får ni ju tänka det….
 
Jag håller nämligen på och läser en bok som jag har blivit rekommenderad som heter "Självkänsla nu" av Mia Törnblom. Och i all sin enkelhet är den ju väldigt tydlig och bra. Det går inte att missta sig på skillnaden mellan självkänsla och självförtroende i den här boken. Självkänsla måste man öva upp om man inte har den av sig själv, och har man den innebär det att man tycker att man duger som man är. Man "tvingar sig" att tycka om sig själv när man övar via affirmationer och genom att tänka och skriva något bra som man har gjort varje dag. Till slut har hjärnan spårat in rätt.
 
Självförtroende däremot får man genom att vara duktig och att hela tiden få bekräftelse på att man är duktig. Annars känner man sig tom och betydelselös, om man inte hela tiden får bekräftelse. Om man inte har självkänsla, vill säga.
Boken handlar mest om de människor (har bara lästa halva än, måste jag erkänna) som har ett himla självförtroende men har noll självkänsla…och jag är övertygad om att det är ett vanligt fenomen.
 
Men nu slår det mig…håll i er nu…  att jag tillhör nog de där "lyckliga idioterna" som sen jag var ganska liten har haft en ganska bra självkänsla men ett halvdåligt självförtroende. Jag har i min enfald alltid trott att jag duger som jag är och tyckt att jag är rätt OK och…tja…en gång bantade jag rätt rejält och lyckades faktiskt med det och sen var det inte mer med det. Jo ! Jag var ju stolt över att jag lyckades men det var som om alla andra tyckte att det var märkvärdigare än jag….för utseendet var för dem viktigare än för mig. Förstås…Dom visste ju inte hur jag såg ut inuti….att jag var samma millroll som alltid. Men det skrämde mig faktiskt en aning att jag för ett tag blev lite mer respektfullt behandlad efter den där lyckade bantningsperioden än före. För tänk om det hade gått åt fanders med bantningen…hade jag varit misslyckad då ?
 
Det här gällde väl inte dom som stod mig närmast, men ändå…
 
Jag hade ju bestämt mig för att gå ner i vikt för min skull och inte för någon annans…inte för att någon annan skulle vilja ha mig, för jag hade ju redan någon…utan för att inte känna mig obekväm och tung.
 
Vad jag nu upptäcker är väl att en god självkänsla på gränsen till självgodhet inte räcker !  Man måste nog faktiskt ha ett självförtroende också…veta att man kan något…inte bara att man ÄR något…för jag vet ju att jag duger som jag är, men vet alla andra det ?
Jo, kanske mina vänner och släktingar, men mina arbetsgivare och det övriga samhället som mäter framgång och lycka i något annat….inte frågar de efter min eventuella självkänsla, vilket är förståeligt.
Jag är helt enkelt övertygad om att självkänsla och självförtroende går hand i hand.
När jag var barn var två av mina bästa kompisar de där tjejerna med femmor i alla ämnen och jag såg väl att ingen av dem var speciellt mycket lyckligare än jag. Samtidigt såg jag ju hur smart man kunde vara på en skala och att så smart kunde jag aldrig bli. Speciellt inte i matte då, fast det inte var jätteuselt, bara jämförelsevis, men i de andra ämnena hade det ju inte varit lika självklart. Det bekymrade mig inte nämnvärt. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur bra det hade varit om jag hade bekymrat mig bara lite och inte hade haft så förbaskat bra självkänsla…för ju äldre man blir inser man att man inte kan leva på sin självkänsla allena…så hallå !
Skriv en bok åt mig, någon,  som handlar om oss som hade självkänsla från början, men ett ringa självförtroende…
 
Då blir bilden komplett !
 

4 kommentarer

Under Mänskligt