Dagens blogg blir nog lite splittrad. Finalspel i hockey – råkar vara lite engagerad eftersom Brynäs deltar och det laget har jag hejat på sen 10-årsåldern – och hemkommen från ett APT där höstens tjänstefördelning är klar – vilket var trevligt för mig då jag fick tillbaka min gamla tjänst efter många år och dessutom kommer en kär gammal kollega tillbaka och ska jobba i mitt arbetslag.
Jag vill förutom detta ha lite ambitioner att hänga med i dagsaktuella händelser på Rapport.
Ja, så ni förstår kanske att dagens blogg blir lite hipp som happ, om det ens blir nån blogg alls…… 😉
Men dagen började riktigt snärjigt. Mitt armbandsur gick plötsligt 10 minuter för sent, vilket jag upptäckte när jag precis skulle gå hemifrån. Hastade ner i tunnelbanan och upptäckte då att mitt SL – kort låg i rätt ficka men inte rätt jacka, dvs inte i vinterjackan som jag bytte till idag pga vintervädret. Bara att springa hem igen, ringa kollegan som öppnade fritids och ursäkta att jag skulle bli en kvart sen. Tänkte att denna dag kan aldrig sluta väl, men trots allt…. Det kunde nog bara bli bättre, och lika omväxlande som aprilvädret har varit, har dagen varit.
Under tiden jag har skrivit har Frankrikes politik avhandlats i Rapport, liksom Storbritanniens, Sveriges nya budget, pedofilbrott och mycket annat smått och gott, och även i detta fall….. Det kan bara bli bättre.
Och hur går det då i hockey-matchen?
Tack för intresset…. 1- 0 till Brynäs!
Och det kan också bara bli bättre…. 😉
Annars får jag glädja mig åt att blåsippan ute i backarna står….. 😉
Denna dagen ett liv. Mycket kan ske på en dag. Väderomslag, musjakt, montering av säng, en daglig promenad, en solig stund på altan, städning och rengöring av sommarstugan inför hemfärd, planering inför vårens trädgårdsodling och tusen andra småsaker. Allt hinns med utan stress.
Andra dagar hinner man inte mer än komma ur pyjamasen innan det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag slutar aldrig förundras över tiden. Som om den vore gjord i ett stretchmaterial. En del hinner mer under en timme än andra hinner under en hel vecka. Det är individuellt. Men egentligen är jag mest nöjd när tiden har töjt sig så pass att jag hinner allt jag behöver och ändå hinner det jag inte behöver men ändå behöver mest – att njuta av stunden utan stress och press. Så många är sjukskrivna från sina jobb på grund av en stressig arbetssituation, men om de dessutom måste stressa hemma finns ju inget glapp eller lucka i tiden som kan erbjuda just en liten solglänta att sitta och njuta och andas ut i.
När människor blir utbrända talas mycket om hur de ska lära sig att ta hand om sig för att inte hamna i samma situation igen genom att kunna säga nej till en arbetsgivare eller annan person som bidrar till stressen. På något sätt faller det hela tiden tillbaka på den sjukskrivna att reparera sina egna skador. Jo, för ingen vill erkänna att det är fel på hela arbetssituationen. Ingen ser sin del i det hela utom den sjukskrivna, som i sann självskadeanda tar på sig all skuld själv.
”Det var mitt fel att jag gick in i väggen. Jag tog på mig för mycket arbete och tog inga raster och hann inte gå på yogakurs eller mindfulness eller…..? Jag förstod inte i tid vart jag var på väg. Det var säkert något fel på mig eftersom jag inte klarade av lika mycket som de andra…..”
Nej, ska vi säga till alla som begär det orimliga av oss. Sen är det bara att luta sig tillbaka mot en solig vägg i lä och kisa mot solen och vissla en bit. Tids nog kommer arbetslusten tillbaka. Bara vi får njuta och andas lite frisk luft först.
Detta var en annandagsbetraktelse. En annan dag kan det bli något helt annat… 😉
Påsken på landet har alltid varit speciell. Så många samlas och trängs i stugorna och på mammas och pappas tid var det tidernas påskfirande med skattjakt för barnen och middag med lamm och ägg och såser och bastubad före maten med påföljande drink och ägg i olika formationer och matlagningen tog många timmar liksom bastubad och alla övriga moment. Som kronan på verket tog pappa fram noterna till ett åttastämmigt körverk vid namn Crucifixus. Ett inte alldeles lätt körstycke och särskilt inte efter en bättre måltid men som den körsjungande familj vi har varit gav vi oss inte förrän det blev -inte perfekt men lite lagom perfekt. 😉
Vi hade i alla fall roligt oavsett resultat.
Jag minns påsken som den mest lyckliga högtiden på året. Just i år var vi flera stycken syskon och syskonbarn och syskonbarnbarn på landet som skulle försöka föra föräldrarnas stolta tradition vidare. Med ägg och allt!
Och gott blev det, och så många timmars matlagning blev det ju inte per person eftersom vi delade upp rätterna på de olika familjerna. Tänk så mamma hade det… fast jag tror inte att hon klarade av att släppa kollen på ett enda ägg, så då fick det bli långa förberedelser.
Men i övrigt tog vi god tid på oss och Crucifixus ljöd mer eller mindre rätt efter att efterättspajen hade sjunkit undan. Den nyaste generationen sångare tog vid och tog över de gamlas stämmor…
Att vara glad har väl aldrig stått så högt i kurs på trendskalan. Att vara glad och snäll har väl allmänt ansetts vara lite töntigt och nästan korkat. Precis som att vara god, nuförtiden har förvanskats till sin motsats.
Jag har väl alltid haft nära till skratt och har haft ett ganska gott humör och jag tycker om att visa min gladaste sida för nya människor. Det tror jag inte uppfattas som inställsamt, men av vissa har jag kunnat få lite halvspydiga kommentar om att jag alltid är så glad. ”Varför skrattar du så mycket? Varför är du alltid så glad?” Andra människor kan säga samma sak, men på ett helt annat, kärleksfullt sätt. Det är märkligt, men det är sällan jag tar åt mig. Jag blir mest konfunderad. Tänk om jag skulle fråga folk varför de är så sura jämt….
Men det gör jag förstås inte. Jag tycker var och en får skämmas för sig. Om jag skrattar lite för mycket får de väl gå nån annanstans om de inte orkar med för mycket glädje…. Men så här till påsk kan det ju bli jobbigt när alla ska vara så himla glada hela tiden.
Allvarligt talat… Det var evigheter sedan någon klagade på mitt skratt, men är man långsint så är man. Bara senaste veckan har jag fått beröm för att jag sprider glädje omkring mig, vid två olika tillfällen, och ändå drar jag mig till minnes gammalt groll från förra seklet, typ …. Där ser man…. Jag kanske är en riktig surkärring under ytan, trots allt.
Men det passar ju bra så här till påsk. Jag kan simsalabim förvandlas till en påskkärring. Hokus Pokus! 😊
Långfredagen ska vara en lång och grå dag, och i år lever den verkligen upp till sitt rykte. I alla fall vädermässigt, även om solstrålar tittade in på altan i arla morgonstund. Men sen blev allt kallt och snålt och blåsigt. Men vad gör väl det när man kan ligga på sofflocket och sova sin eftermiddagslur och sen se ut över fjärden när man har slagit upp sina ljusblå. Tänk att vara liksom ett med naturen utan att röra en fena. Det är att njuta.
Men visst har vi späkt oss här också genom att ta en alldeles lagom lååååång promenad på förmiddagen. Sen intog vi frukost nummer 2 hos släktingarna, i grannstugan på tomten, och pratade bort någon timme. Får man ha det så trevligt på långfredagen tro?
Tja, det gick alldeles utmärkt. Jag tror att den där gamla man har i sig från förr att långfredagen ska vara tristast i världshistorien, som man har fått med bröstmjölken, trots stor brist på gudstro och religiositet i föräldrahemmet…. Det kanske sakta börjar plana ut och fördrivas ur ryggmärgsbeteendet. Ha tråkigt och lyssna på vacker musik, helst Bachs Matteuspassionen, som gick på radio varje långfredag i min barndom. Även om jag älskade klassisk musik som barn, var det ändå för lååååångt med hela Matteuspassionen som tar över 3 timmar. Inte fick man gå på bio eller göra annat roligt, eftersom allt roligt var stängt.
Nå! Jag tror att de där långa, tråkiga dagarna var karaktärsdanande för många generationer. Vi lärde oss att stå ut med att ha tråkigt. Att inte låta livet fortsätta som vanligt. Att stanna upp för en dag om året och tänka på Jesu lidande på korset. Att inte lida själva, kanske, men ändå besinna oss en smula. Att inte ta alla glädjeämnen för givet. För vad kan glädja oss då, om det roliga bara är självklart, medan vi kanske ser tråkigheter som en personlig kränkning?
Nu hör vi oss säga i Paris, Bryssel, Berlin och Stockholm att vi ska inte ge efter för terrorn och rädslan utan vi ska fortsätta leva våra liv som vanligt. Vi måste få leva.
Naturligtvis finns en poäng i det, men samtidigt – utan att för den skull ge efter för terrorismen – vore det inte på sin plats att vi i västvärlden i synnerhet, stannar upp för en stund och funderar på, inte om vi ska fortsätta leva våra liv, men hur vi ska leva?
Jag har själv varit i Jerusalem och sett Via Dolorosa, vägen som bar upp mot Golgata – platsen där Jesus blev korsfäst. Man behöver inte själv göra den Golgatavandring som han gjorde för att förstå hur plågsamt smärtsam och olycklig hans väg mot korset var. Man behöver inte ens vara religiös för att kunna känna empati med den som kallades Guds son.
Den människa som ensam utstod alla prövningar för vår skull – ska han ha gjort det förgäves? För att vi ska fortsätta leva våra liv som om ingenting hade hänt, bara för att visa att vi inte är rädda, vilket de flesta av oss är. Livrädda för att ändra vår livsstil, oavsett det vore bra för oss eller inte. Nej, jag menar inte att vi ska anpassa oss efter terroristerna, men att om var och en tog sig en stunds funderare över vad i livet som är värt att kämpa för, kanske vi lättare kan enas om ett bättre och mer hållbart samhälle. Då vore mycket vunnet.
Ett stilla eftermiddagsslummer på långfredagen, och sen kan världen se lite annorlunda ut efter en stilla reflektion, och dina medmänniskor kommer att häpna över vad en tråkig långfredag kan leverera.
Att finna njutning i långtråkighet kan tyckas en aning bisarrt, men jag är säker på att det kan bli ”det nya svarta”, eftersom det är den svåraste konsten av alla, verkar det som …
Men mitt i allt det mörka finns ett ljus…. Att kunna vissla en liten trudelutt mitt i det svåra, borde vara det svåraste på jorden men är kanske det enda som kan göra livet lättare…. 😉
På en annan planet, där ljud och ljus liksom lyfter ovanför våra huvuden, till en annan nivå. Ungefär här befinner vi oss.
Det är liksom höjden av närvaro, när alla vardagligheter inte längre påverkar vem jag är och vad jag gör.
Jag gör förresten inte mycket. Jag är.
Jag önskar er Alla en Glad Påsk och en God plats att vara på!
…Och även om det är ett önsketänkande, så tror jag på önsketänkanden…. 😉
Vi står inför en påskhelg som i sig, enligt den gamla berättelsen om Jesus, rymmer sådana motsatser. Korsfästelse och död, och i nästa stund återuppståndelse från de döda. Sorg och stor dramatik och ren mobbing från hela pöbeln omvänds nästa dag i glädje och påskägg.
Jag växte ju upp med den klassiska musiken och jag har både sjungit och lyssnat på Bachs passionsberättelser om hur det var på den tiden enligt Johannes eller Matteus eller någon av de andra lärjungarna. Fast jag inte förstår tyskan helt förstår jag och känner Bachs tonspråk in i bara märgen.
Varje gång jag upplever musiken och berättelsen genom Bach, framträder människans skröplighet och utsatthet allt starkare. Och nutiden känns ibland lika avgrundsdjupt avskyvärd och utan nåd som Jesu tid.
Men precis som nu, finns en försoningstanke.
Den vackra slutkören klingade vackert men smärtsamt vackert i våra minnen när vi rörde oss ut i det vårvackra Stockholm i söndags. Ett Stockholm som just denna dag visade att Stadens invånare kunde enas i den mest vackra manifestation man hade vågat drömma om.
Vi får fortsätta våga drömma om en bättre värld för alla människor i vårt land. Att visa att en ensam flykting från Mellanöstern, eller ett ensamkommande barn som ska skickas tillbaka till Afghanistan är lika mycket värda som ett barn från Stockholm eller en turist från ett Europeiskt land.
Jag önskar och drömmer om att allas liv är lika mycket värda.
Att inte tusentals barn ska utvisas till en oviss framtid med terror, förföljese och tortyr för att ett svenskt barn ska känna sig tryggt och utan terrorism. Men historien har visat att vi kan aldrig försäkra oss från mänsklig ondska – vi kan bara stärka mänsklig kärlek och godhet.
Igår hade vi en tyst minut klockan tolv på skolgården, med alla barn som var på fritids på påsklovet. Det blev en fin stund och solen bröt fram lite lagom under högtidsstunden.
Men för att barnen skulle vara förberedda på vad det skulle handla om hade vi en egen samling på vår avdelning och alla fick vädra vad de visste och om hur fredagen hade varit för var och en. Några berättade att de hade varit oroliga för sina nära och kära som de inte hade fått kontakt med, men det hade gått bra för alla utom för en kompis till en flickas mamma. Kompisen hade skadats och hamnat på sjukhus, men hade ändå klarat sig och flickan och hennes mamma hade gått och hälsat på mammans vän på sjukhuset med en blomma.
En annan flicka berättade att hennes mamma hade berättat för henne om den tragiska och hemska händelsen, eftersom mamman förstod att vi skulle prata om det i skolan.
”Och mamma vet ju att jag kan bli så rädd för läskiga saker, så det var bäst att jag var förberedd innan”.
”Ja, det var väldigt klokt av din mamma”, sa vi.
Och mycket riktigt – flickan var inte så rädd som hon hade kunnat vara annars.
Det är fantastisk vad en förberedelse kan ge oss alla. Både känslomässigt som i det här fallet, och även intellektuellt. Om man till exempel ska läsa högt ur en bok, blir både den egna och andras förståelse så mycket större om man har hunnit ögna igenom texten innan. Om man vet att det ska komma ett plötsligt pukslag i ett musikstycke blir man inte lika förskräckt som om man kan stycket och har hört det tidigare.
Om man sjunger i kör kan man inte bara starta utan att någon ger en ton, och sedan ett tecken.
Förberedelse är a och o i nästan allt man företar sig.
Att vara beredd på fara fungerar till en viss gräns, men när man blir överrumplad är det svårt att hinna med. Det som hände i fredags var ett sådant tillfälle. När ingen kan förutse när, var och hur en fara kan uppstå. I en ”vanlig” trafikolycka uppstår också situationer när vi inte är beredda. Det kan komma en bil eller cykel eller gångtrafikant från fel håll. Men har vi gett oss ut i trafiken är vi åtminstone beredda på att något kan ske. Det kan vi inte om vi går på en gågata mitt i Stockholms city ….
Det sorgliga är att nu har vi blivit förberedda på det också. Att några skulle betala med sina liv för vår skull. Det kan ingen finna någon mening i.
Att människor visar kärlek, godhet och omsorg om varann efteråt och under tiden, är en tröst och en glädje mitt i allt. Vi ser att medmänsklighet vinner i längden och den måste överleva missunnsamhet, ilska, elakhet och andra otäckheter, för hur ska annars mänskligheten överleva?
Jag tänker inte förbereda mig på all världens ondska och elakheter bara för att några mörkrets härskare påstår att jag är naiv och godtrogen vänsterflummare!
Jag tänker förbereda mig på en bättre framtid om än med viss försiktighet. Det blir roligare så…. 😉
Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har bott här hela mitt liv. Det är nästan så att man kan tro att det börjar växa mossa på en. Jag skulle ibland önska att jag hade andra erfarenheter, och var nästan på väg att flytta till Göteborg för dryga 30 år sedan, men det blev inte så. Och ju längre man bor på ett ställe desto mer ingrodd blir man ju. Släkten, vännerna, körer och jobb, lägenheter som är så svåra att få tag i. Vi hade sådan flax för 23 år sedan och fick byta en tvåa i förorten med den vi bor i här inne i stan. Inte byter vi bort den!
Stockholm är en erkänt vacker stad men har inte under min ungdomstid varit känd för någon party-stämning. Ganska dött på gatorna. Inga uteserveringar. Bara några få ställen som var öppna efter ett på natten. Den första pizzerian kom på 70-talet till Karlaplan. Vi tyckte det var himmelskt gott och dessutom billigt! Sen kom kineskrogarna som var än mer exotiska inslag. I övrigt var det som sagt ganska dött på stan. Om jag ska vara ärlig var jag mer rädd för att vara ute ensam på stan då än jag är nu. Jag och en dåvarande pojkvän hade kunnat bli nedslagna på Fleminggatan en gång, för att pojkvännen hade en röd mössa på sig. Då skrek några småligister på andra sidan gatan, ”jävla kommunist” efter honom, varpå han svarade något alltför kaxigt i deras smak, för de kom ångande efter oss. Tre ungtuppar. ”Säg ingenting nu”, sa jag till pojkvännen. Och han höll klaffen. Och de hotade med att om vi sa så mycket som pip när de vände sig om skulle de göra slarvsylta av oss, typ. Åtminstone av pojkvännen. Vad de skulle göra med mig framgår inte. Vi bara nickade utan att säga nåt och gick åt vårt håll på darriga ben. Som tur var bodde vi bara några portar bort och innan vi fick upp nycklarna och hade öppnat porten och stängt igen den efter oss, var vi helt skakis. Jag har sällan varit så rädd för någon annan människa.
Ja, där ser man hur svenskar kan vara ….
Lita aldrig på en svensk! 😉
I takt med att Stockholm har blivit en allt mer kontinental stad, tack vare invandrarkulturer som finns här nu, har jag känt mig alltmer trygg och stolt över min stad i världen.
Nuförtiden är den både vackrast och vänligast i världen. Och faktum är att mina svärföräldrar brukade säga att stockholmare är snälla människor…..
Det var ju många år sen, men vem vet? Den kanske sitter i väggarna – de vänliga fasadväggarna alstrar snällhet…..
Time in Stockholm 
Tid 