Jag har nästan alltid bloggat – eller skrivit dagbok – under vissa perioder skrev jag praktiskt taget jämt. Det jag skrev beskrev var det totala nuläget. Vad jag åt och vad jag och min kompis gjorde när vi inte skrev och vad jag trodde att hon skrev. Det var någon gång under mellanstadiet jag höll på som mest. Sen avtog det periodvis, när själva livet tog överhanden. I vuxen ålder har jag skrivit när mitt liv har känts vacklande och ovisst och jag har liksom skrivit mig till visshet och klarhet. Faktisk var det självläkande att skriva.
När jag började blogga första gången för snart 11 år sedan, hade det ett annat ursprung. Jag fick lite reklam om att blogga på Spaces genom MSN, och tänkte då att det kunde vara praktiskt för mig och mina 4 syskon att ha en gemensam blogg om vårt gemensamma sommarställe så jag mailade ut en länk till dem och inväntade svar. Det kom inga svar. Naturligtvis! Det här var mitt i sommaren och uppkopplingsmöjligheterna var små, om ens några, på den tiden. Särskilt inte på landställen runt om i landet. Kunskaper om bloggande, och dess möjligheter var än mindre.
… Så jag bloggar väl lite själv, så länge då, tänkte jag…..
And the rest is history. 😉
När Facebook kom 2007, var det många av mina bloggvänner som mer eller mindre slutade blogga, men jag har väl alltid haft ett behov, för min egen del, att skriva. Bloggandet hade dessutom gett mig feedback, och en ny vänkrets, som många gånger kändes omtumlande. Att kunna meddela sig, diskutera och ha roligt med vilt främmande människor på det där kravlösa sättet, det var ett nytt sätt att umgås. Men när jag sen blev utbränd och sjukskriven hade även mina okända bloggvänner blivit lite för ”kända” så jag startade en ny blogg på annan ”ort” på nätet, där jag kunde bli anonym igen.
Återigen kunde jag skriva mig till klarhet, och fick nya okända vänners synpunkter och perspektiv på tillvaron. Det är nog något av det viktigaste med bloggandet. Att uppleva hur människor i vårt land kan uppträda så mänskligt utan egen vinning mot helt okända människor, är lärorikt och spännande.
Tänk om fler gav sig den chansen!
Men sen den tiden har det hänt mycket med bloggosfären. Man ska ha modebloggar och allt möjligt luckrativt, och tjäna fett med pengar. Man ska ha en logga, eget företag och en slogan.
Annars är man liksom ingen.
Visst – jag kan också skaffa mig allt det där, men då är det inte i egenskap av bloggare, utan som företagare.
Det är ungefär som om en författare måste starta eget förlag för att duga.
…. Och när jag tänker efter finns det väl en och annan författare som redan har gjort det…… 😉
Nåväl – om att blogga, handlar för mig om ett sätt, av många andra sätt, att förvalta sitt liv.
Inte att förvalta sitt pund. 😉
Time in Stockholm 
