En charmig liten stuga som vi alla föll platt för. Den lilla kolonistugan som vid visningen hade många intresserade på kö, visade sig vara lika charmig inne som ute. Tomten var stor och innehållsrik och den äldre kvinnan som har haft den kunde berätta att det var tungt att ha den ensam, men att det är som finast att vara där den här tiden och fram till midsommar, med alla blommor som blommar. Vi var nog ett gäng som anmälde intresse. Det som avgjorde för min del var de som var föreningsmedlemmar, och berättade om verksamheten. Inga trädgårdsfascister där inte. Klart att man ska läsa på stadgar innan man skriver på några papper, men i övrigt verkar ingen lägga sig i vad man pysslar med.
Och katter fanns inga förbud mot.
Det kändes som en förening att trivas i.
Men det behövs ju några flitiga myror, förstås…. Jaja….att stå på kö kostar inget. Varken pengar eller onda ryggar och knän.
Regnet har öst ner sedan vi kom hem från visningen och återigen kan vi vara glada åt ett uppvärmt hem med tak över huvudet.
Jag är också glad åt att jag inte är maratonlöpare just denna dag, eller uteliggare alla dagar. Jag är glad åt att jag har en säng att ta en eftermiddagsslummer i när tröttheten faller på.
Och trött blir man när vädret slår om titt som tätt.
Många tycker väl att såväl maratonlöpare som uteliggare har sig själva att skylla, men det gör inte saken bättre när regn och kyla slår till. Jag lider med dem i alla fall.
Jag vet att det inte är modernt att känna empati och solidaritet med någon annan människa, men jag kan inte låta bli att känna mig lite omodern. Men egentligen gör jag ju ingen lyckligare med att bara vara lite klädsamt medlidande. Men motsatsen – att vara hånfull och känslokall kan heller aldrig vara humant.
De säger – några stycken – att man hjälper tiggare bäst genom att inte ge.
Jag har svårt att se något humant i det.
Ändå ger jag sällan eftersom jag sällan har kontanter nuförtiden. Men jag har inga principer…Det är väl min enda princip. Ser man en nödställd person är det ens medmänskliga plikt att hjälpa till. Så är det i alla fall på sjön. Det hör till vanligt sjövett att vara hjälpsam vid sjönöd. Det borde finnas motsvarande landvett…. eller gör det redan det?
Inte nåt som är direkt framträdande i dagens klimat, i alla fall. Människor som trots allt ändå rycker ut och räddar liv, blir vardagshjältar! Med all rätt!
Men ändå ett så ovanligt fenomen, trots att det borde höra mer till vanligheterna än ovanligheterna.
Vi andra står vid sidan av, lite skyggt, och undrar om någon annan kanske hinner före. Någon som är bättre på att rädda liv än jag. Eller är vi rädda att göra fel? Har vi förlorat handlingskraften bland alla mobiler och tekniska hjälpmedel och vet inte hur vi ska närma oss en annan människa utan en skyddande skärm i vägen?
Vi som fortfarande jobbar med människor kanske inte uppfattar mänsklig kontakt som skrämmande eller främmande, men i övrigt…..?
Jag tror människans största fiende är rädslan – mänsklig rädsla – som bygger på förutfattade meningar om andra människor.
Den rädslan delar jag dessvärre ofta med många andra, men jag försöker motarbeta den med att alltid tro en annan människa om gott ända tills jag blir motbevisad.
Innerst inne är vi alla bara vanliga människor som önskar ha en egen täppa där vi kan odla våra morötter och grönsaker, och där vi kan sitta ljumma sommarkvällar och lukta på blommorna, utan att känna oro för något, eller någon annan…. i den bästa av världar. 😉
Time in Stockholm 
Tid 