Om du lever varje dag som om det vore den sista…. Hur lever du då?
Många skulle nog spendera pengar, göra något de aldrig vågat tidigare, rumla om och festa natten lång, eller bara umgås med de käraste. Kanske ta det säkra före det osäkra och bara göra det man säkert trivs med. Men någon slags maximering av allt det bästa, skulle det nog bli?
Jag vet inte själv hur jag skulle göra om jag visste att jag bara hade ett dygn kvar att leva. Antagligen skulle jag bli så paralyserad av tanken att jag inte skulle förmå mig till någonting… När valmöjligheterna blir för många…
Men det slog mig, att jag kanske skulle vända upp och ner på det hela?
”Lev varje dag som om det vore din första!”
Genast öppnar sig möjligheter. Allt skulle jag uppleva och upptäcka som om det vore något jag gjorde för första gången. Kanske skulle jag inte ha några förutfattade meningar om något. Ny musik skulle jag lyssna intensivt intresserat på. Varje människa jag träffade skulle jag vara nyfiken på, och vilja veta allt om växterna och jag skulle vilja lära mig allt om fåglarna som sjöng i trädgården där jag råkade bo.
Tänk om man kunde switcha om hjärnan så att man blev nyfiken på allt, och evigt kunskapstörstande. Jag skulle nog lära mig mer på denna enda dag än på alla andra dagar tillsammans. Och jag skulle bli inkännande och lyssna uppmärksamt på alla i min närvaro, för att kunna förstå så mycket som möjligt och lära känna dem riktigt på djupet. Jag skulle inte förutsätta att någon ville lura mig eller reta mig eller utesluta mig ur gemenskapen, för något sådant hade jag aldrig haft någon erfarenhet av.
Men vad skulle man göra av all denna kunskap och nya upplevelser om denna första dag skulle visa sig vara den sista?
Jag tänker att man skulle lära sig att det viktiga är inte att maximera sina upplevelser, men att förstå det man upplever och får vara med om.
Till vilken nytta?
Tja…. Tänk att denna dag i ditt liv representerar ett människoliv. Detta liv kan ge upphov till att andra människor lär sig av dig och dina erfarenheter…. Tillsammans bildar dessa liv ett gemensamt kollektivt liv. Alla tar vara på varandras erfarenheter och drar lärdom eftersom tiden är så knapp. En kanon av liv som för visdomen vidare, som ringar på vattnet.
Om ”den första dagen” är den enda dagen i ditt liv, handlar det om att förstå och ta in och komma vidare.
Om ”den sista dagen” är den enda dagen handlar det om att bevara och befästa allt du vet och minns, och din enda önskan är att få vara kvar. Kanske vill du inte lära dig något nytt, utan grämer dig över allt du glömt, och glömmer allt du kunde medan du fortfarande drömde om att veta mer.
I mina tankar förvandlas jag från friskt förväntansfull till trött blasé, medan jag vrider perspektivet från första till sista dagen. Så enkel och lättlurad är min hjärna att den påverkas av mina egna tankar.
Kan hela mänskligheten luras på liknande sätt?
Tänk att det är vår första dag på vår planet! Hur ska vi hinna lära oss allt vi behöver och vad ska vi lära oss för jordens bästa? Hur ska vi ta vara på våra kunskaper, och av vilka ska vi lära? Hur ska vi föra kunskapen vidare och vilka kan bäst förvalta dessa lärdomar?
Tänk om vi kunde tänka så om vår planet – utan förutfattade meningar om varandra och varandras erfarenheter! Då skulle något kunna hända. Ingen vet…. Men det enda vi vet är att om alla levde som om detta vore den sista dagen, skulle ingen vilja veta mer. Ingen skulle tänka på en framtid och alla skulle se om sitt eget hus och hoppas på turen att just detta inte var byggt på lösa sand.
Vilken dag väljer du?
Ha en skön söndag!
😊 💕 🌍
Ett nytt kapitel? Ett nytt projekt som ska ta ytterligare 13 år att fullborda?Det känns inte helt aktuellt…. 😉Men vem vet? Nuförtiden vet ingen vad som ska hända. Ingen spåkula kan berätta om framtiden.Nuförtiden finns bara kvalificerade gissningar. Och okvalificerade….Jag befinner mig i konflikt med mig själv. Ska jag stänga av alla sociala media för hinna fatta vad jag själv tänker innan jag har hunnit läsa vad jag just trodde att jag själv hade kommit på? Men när människor befinner sig på armlängds avstånd från varann, och mer än så, kan det vara skönt att se att de fortfarande existerar, åtminstone på andra sidan en skärm.Jag har tänkt att när allt med ”Sifferdansa” är klart, då ska jag………ja, vad var det nu jag skulle göra?
Jo, läsa alla böcker jag inte har kunnat fokusera på. Men vilka böcker var det nu, jag längtade efter, och hur mycket?Vi har också gått i väntans tider, vad gäller att få besked om att få en kolonilott här nedanför där vi bor. Då hade jag kunnat hänge mig åt gamla odlar-drömmmar. Att riktigt ”känna jorden” hade väl varit perfekt i detta läge? Men alldeles nyss fick vi besked om att det var de med 30 (!) års kö, som var de lyckliga ”lott-dragarna”… Vet inte exakt, men tror att vi har stått dryga 20 år. Vi hinner kanske komma på ”hemmet” innan det är dags…Så vad finns nu att hoppas på och drömma om?På det privata planet är det ovisst.På det globala planet ännu mer ovisst!
Hur ska vi klara av denna omställning till ett hållbart samhälle? Hur ska vår planet kunna repa sig innan tillväxt-hjulen börjar snurra på nytt, ”post corona”? Hur ska vi kunna ställa om till ett bättre samhälle?Det finns fortfarande hopp om att medvetenheten växer om att det som en gång var, inte var ”normalt”. Att vi inte ska tillbaka till det som bidrog till klimatförändringar ”in absurdum”.Vi måste sikta mot det nya normala.I corona-tider har tyvärr min ”klimataktivistiska ådra” tappat både riktning och fart. Men det innebär inte att jag har gett upp. Det finns ett hopp, men på sparlåga.Så vad händer? Vi som brukar klimatdemostrera på fredagar känner oss lite vilsna, men ses ändå i Zoom-samtal på fredagar. Ensamma men tillsammans på ”nätavstånd”. Det är också en tröst att veta att många aktiverar sig även IRL, om än på ett visst avstånd.
Lördag 30/5 kommer det vara en nationell ”Sko-strejk”, där man har chansen att ställa ut sina skor som ett symboliskt litet steg för framtiden – men ett stort för planeten – eftersom vi inte har möjlighet att gå ut och demonstrera och sätta press på politiker att ställa om – att efter corona satsa på det nya normala – ”det förnyelsebara och hållbara sättet att leva”!Vart är vi på väg?Det avgör bara du och jag, så länge vi lever. Det är just nu det enda jag är riktigt säker på. Att jag lever.Det gäller att passa på….Om vi vet att vi är många, kanske det går lättare? Många par skor på väg åt rätt håll. Men står skorna kvar i farstun och trampar är det svårt att känna pulsen från ett gemensamt ställningstagande och framåtskridande….Samtidigt…. Att ta hänsyn och inte samlas i stora sällskap….Att vara lyhörd och engagerad utan att känna vibrationerna av gemenskap i luften.Vem är människa att klara av det?Jag vet inte, men vi i vår tidsålder, i detta nu, är kanske de första människorna att bevisa vad mänskligheten går för, när det verkligen krävs något extra av oss?
Vi kan i alla fall inte vänta för länge på att se vad som händer. Då kan det vara för sent.Lite lätt förlamande känsla, att det beror på mig. För en del människor fungerar det nog snarare som ett bränsle till att agera på riktigt.Men kanske kan jag åtminstone bidra till hålla elden vid liv? Inte starta en rörelse kanske, men hjälpa till att hålla farten, när den väl är igång?Kunde jag hålla tanken på ett projekt levande i 12-13 år, så ….. 😉Jag är fortfarande kvar i efterdyningarna av mitt eget projekt, och känner mig kanske lite tom av den anledningen, och när man har varit ”på topp” länge, är det nog dags att varva ner…. 😴Jag hade ingen annan arbetsgivare än mig själv, men i det fallet kan jag vara nog så krävande. Mot mig själv.Så nu måste jag andas ut en stund.Och en stund till….Så jobbig var jag!😁Sen ses vi allihopa……på armlängds avstånd!Trevlig helg!😊 💕 🎶 👟 🀊
Time in Stockholm 
Tid 