Tid

I nästan 13 år har jag burit på idén till mitt pedagogiska projekt.

Sedan 2014 har jag haft det färdigt att tas i bruk och jag har använt det i 8 klasser i min skola där jag jobbade nästan 30 år.

År ut och år innan har jag filat på detaljer, lagt till händelser i ramberättelsen, ändrat och fixat, med tanke på att till slut göra det säljbart och klart. I mars blev alla danser filmade, och sen har jag ytterligare finslipat det hela för att ha en release nu i vår eller möjligen i höst….

Så kom Corona!

I kombination med att mina artrosknän har gjort sig påminda, och att Corona medför att jag inte vill resa ut i landet och hålla danskurser, bestämde jag mig för att göra en digital gratisrelease, och den började igår på min hemsida – en dans om dagen, utom på helgen, och allt inleds och avslutas med ramberättelsefilmer. Plus en festlig final-avslutning nästa fredag, hade jag tänkt… Kanske på ”zoom”…?

I förrgår gjorde jag lite reklam i diverse pedagog-grupper på Facebook – musiklärargrupper, rytmikare, matematik-grupper, estetiska lärargrupper och grundskollärargrupper. Det tog skruv!

Oerhört många gillanden och flera lärare som nappade direkt och skrev att de tänkte hoppa på direkt och göra danserna med sina grupper. Många var fyllda av tacksamhet! Jag blir nästan euforisk av bara tanken på att hundratals nya små barn ska dansa mina danser… Och ännu mer upplivad när jag går in på hemsidan och kollar hur många besökare jag har haft…. Från noll till 180 i förrgår… Och igår 450 besökare! Det är ju fantastiskt! Det kan ju bli hur många små dansanta barn som helst, runt om i landets skolor… dansande mina danser! 😉 Det har rapporterats från de grupper som började igår, att barnen tyckte det var jätteroligt och kunde knappt vänta till de skulle få lära sig Dans Två. Det fick de idag, och snart ska jag lägga upp dans Tre, inför morgondagen.

Det var något jag lärde mig sista året med projektet – att inte avslöja vilken karaktär nästa ental ska ha. Det skapade stor nyfikenhet och förväntan… En pojke tvingade iväg sin stackars mamma en måndagsmorgon, trots att han hade feber, för att han ville inte missa vilken karaktär 4 hade…och när de kom fram visade det sig att jag var sjuk, också. Då fick mamma och barn gå hem, lyckligtvis. Så det får ju naturligtvis inte gå till överdrift det där med ”cliff-hangers”… 😉

Men nu i coronatider passar det ju bra att barnen kan stilla sin nyfikenhet genom att gå in på hemsidan, om de skulle råka bli sjuka. Inget ont som inte har något gott med sig. 😊

Och ja…. Det känns väldigt fint för mig att kunna bjuda på det här. Att göra folk glada är inte att förakta, och det är ju dessutom tillfredsställande för mig att verkligen kunna visa vad jag har gjort och hur kul det kan vara, för så många som möjligt. Jag hade med största säkerhet inte fått så många intresserade om det inte hade varit gratis. Eftersom jag inte konkurrerar ut någon annan, eftersom det inte finns något annat liknande koncept, känner jag mig heller inte illojal med andra stackars kulturarbetare som måste leva på sin konst.

Visst är det kul med pengar, men… Uppmärksamhet för något jag är stolt över, och tacksamhet från dem som får chansen att prova mitt ”program”, är också värt sin vikt i guld!

Tjolahopp så länge! 😊 💕 🎶 🚂

Vi ses på http://www.sifferdansa.se

Att komma ut som en ”home-sweet-homer” i dessa corona-isoleringstider är nog inte speciellt provokativt. Hade det varit för några år sedan hade mina vänner visat rätt stor skepsis. Jag menar…att trivas med att vara hemma till vardags går väl an, men även när man blir ledig? När jag gick i pension för två år sedan frågade många om jag inte skulle ut och resa. Eftersom jag då redan hade bestämt mig för att sluta flyga, var det skönt att ha katten att skylla på, för om man vill åka tåg kräver det ju att man är borta längre från katten…. Men egentligen hade jag inte behov av annat än att rå min egen tid. Att äntligen få vara hemma så mycket eller lite jag ville, och då var inte att resa bort högsta prioritet.

En gång i världen, för sisådär 20-30 år sedan, var jag mer rastlös och ville gärna ut och resa, och gjorde det också, men numer känns inte behovet så stort. Det började kanske med att vi fick vår första katt. Plötsligt kändes det viktigt att komma hem istället för att fika på stan, när jag slutade tidigt. Att det satt en katt hemma och väntade innanför dörren när jag kom hem, skapade en obeskrivlig hem-känsla.

Men, nej… Jag har alltid älskat att vara hemma…. och trivas. Att ha ett eget rum att rå över, kanske? Jag har väl aldrig varit pysslig och pyntat mina hem, där jag har bott. Jag har väl mest läst eller skrivit eller kanske spelat nåt instrument, men mest har jag nog varit bra på att sitta och dagdrömma eller planera något jag skulle vilja göra i jobbet, eller…? Jag vet faktiskt inte vad som har gjort mig så hemkär. Att jag trivs med de jag bor/har bott med, är förstås en förutsättning, men det är inte bara det.

Mina kollegor på jobbet brukade säga att de blev galna av att gå hemma om de hade varit hemma och sjukskrivna en längre tid. Att de ”klättrade på väggarna…”

Så har jag aldrig känt… 😉

Men det var ju det här med klimatförändringarna som blev allt mer alarmerande och sommaren 2018 när jag precis hade gått i pension, tog det ju skruv ordentligt… Visst kan det vara skönt med värme och att få uppleva den någon gång om året, men värmen det året kändes väl snarast skrämmande efter ett tag. Då kändes det bara ännu mindre befogat att längta till varmt land någon annanstans i världen.

Mitt i denna kris vi befinner oss i, är det väl det lyxigaste man kan ha? Ett eget hem. Där man trivs. Vi är nog många som har drabbats av den insikten, att det är inte alla förunnat. Och för de tappra hjältar som visserligen har har ett hem, är det en lyx att få vara hemma och inte jobba halvt ihjäl sig på ett sjukhus eller äldreboende, i skolan eller förskolan eller som städare eller busschaufför, eller något annat samhällsviktigt arbete, där det fattas folk och resurser sen gammalt, och ännu mera nu…

För en stor del av världens befolkning som befinner sig på flykt, finns inte ens möjlighet att tvätta sina händer.

Jag har nog aldrig känt mig så lyckligt lottad som just nu.

Att behöva isolera mig i hemmet känns just nu som den minsta möjliga uppoffring jag kan tänka mig, för egen del. Men så är jag ju en ”home sweet homer”, också…. 💕

Det börjar närma sig final i mitt eget ”musik/matte/dans-projekt” som numera bär namnet #Sifferdansa”.

Många människor har ju målbilder, och det har ju även jag haft. Nästan redan från början tänkte jag mig hur jag skulle ha en release-fest när allt var klart, och alla som på olika sätt har varit involverade i projektet skulle vara där och skåla med mig och jag skulle kanske ha startat egen firma, ha gett ut en ”lärobok” och skaffat ”kunder” inom skolvärlden. Och sen skulle jag som pensionär ge mig ut i skolor och lära ut mitt koncept och mina danser och dessutom tjäna en liten slant på det kanske…? Men det sistnämnda hade inte varit det viktigaste, utan just det där att bli klar med något som jag har gjort själv, och som förhoppningsvis skulle glädja andra lärare, men framförallt barn.

Jag hade en ”mission” redan från början, att använda mig av rörelse och musik för att kunna förmedla kunskap och förståelse för matematik och musik i första hand, men också för att helt enkelt förmedla glädjen i själva dansen och rörelsen.

Men sen fick projektet ”växtvärk”….

Funderingar födde nya tankar och nya tankar födde nya funderingar. Det blev så mycket mer än bara 9 lättdansade danser för 6-åringar. Jag tror inte det finns något jag har ägnat så mycket tid åt som detta projekt. Tid till att göra musiken, texterna, koreografierna, men också bilderna till berättelserna och till varje sång om varje ental. Jag skrev också texter till en ”lärarhandledning” och jag gjorde små filmer – innan jag hade gjort danserna – till låtarna. Ju mer jag gjorde, desto mer kom jag på som fattades. Jag funderade också på hur jag skulle lägga upp studiedagar för lärare som skulle lära sig danserna och ta del av lärarhandledningen.

Det finns väldigt mycket jag har gjort och tänkt som sen inte har följt med i hela processen, men som ändå har tagit tid.

Men det jag hade tänkt skulle bli klart först är ”Boken” innehållande berättelsen om entalen som ville bli tiotal, och som tog Taktfartståget X10 som drevs av deras egen rörelse-energi som alstrades när de dansade sina danser.

Nu har det inte blivit någon bok, men berättelsen är i det närmaste färdig. Och jag har inte startat någon firma, eller gett mig ut på konsultuppdrag, men musiken finns på Spotify och alla danser finns filmade, och de redigerade filmerna har jag lagt upp på Youtube (men än så länge är bara Ett-dansen officiell). En spellista med 9 danser som kan visas direkt för barnen, och en spellista med danserna i spegelvänd version för de pedagoger som vill lära sig för att sen själva lära ut. Jag kommer också att lägga upp berättelsen på min hemsida med tips på en ”första lektion” hur man kan presentera materialet för barnen.

Sen är det bara att köra….

Och mitt i allt kom Corona-viruset. Min planerade release blir inte som tänkt, med bubbel och vänner. Om jag hade tänkt ge mig ut i skolorna, blir inte heller det av inom överskådlig tid. Men som av en händelse spelade jag alltså in alla danser andra mars i år, innan så mycket fick stänga igen i samhället och medan man fortfarande kunde hyra lokalen i vårt hus, så att inspelning blev möjlig.Som av en händelse hade jag börjat få ont i mina artrosknän igen, så att åka ut och ”konsulta” började kännas osäkert…Som av en händelse hade jag redan tänkt att jag inte skulle ”sälja mig själv” utan att det roligaste vore om fler barn än de 8 klasser som redan har tagit del av projektet, fick lära sig mina danser. För det är ju på något sätt ett ”bruks-material” som ska användas och inte ett konstverk att hänga på väggen. Det vore verkligen så roligt om fler barn fick glädjas åt Hackspetten, Svanen, Roboten, Spöket och Boxaren, mfl av entals-karaktärerna. Så därför tänker jag lägga upp material gratis för användning i Corona-tider. Fritt att använda så länge vi är i kris! Sen får man se om och hur intresset växer….?

Om inte. får jag hänga upp alltsammans på väggen och döpa det till ”Växt-verket”… 😉

Men nu ska jag bara tänka ut ett lämpligt premiärdatum och hur allt ska presenteras på bästa sätt…. Det kan ta tid… 😁…. Men så här knappt 13 års växtvärk senare – man växer med uppgiften!

Och det här med bubbel? Tja…det finns ju Zoom och andra sätt att nätverka i grupp, fast på avstånd…

Tjingeling! 😊 💕 🏃 🎶 🚂

Det har hänt något sedan jag bloggade sist. Världen befinner sig i ett undantagstillstånd. Vad finns att skriva om när allt är upp och ner och när vi inte ser slutet…?

Jag tänker på det märkliga i att en ”guldbro” och ett virus från Kina når Stockholm ungefär samtidigt. Men i just dessa fall beror det inte på någon illvillighet från Kinas håll utan på en samling klantiga politikers beslut – i brons fall – och en samling skidtokiga stockholmares lust att gå på after-ski i Italien – i fallet med viruset. Nu står vi här med två problem – det ena mer ödesdigert än det andra – men båda kommer att påverka Stockholm för lång tid framåt. När det gäller viruset påverkar det naturligtvis inte bara Stockholm… 😢

Vi som inte var med på beslutet om guldbron, utan snarare protesterade vilt mot det nya bygget av Slussen, står ändå här med ”skägget i brevlådan” och får betala för kalaset både ekonomiskt och även hur det kommer att påverka vår stadsbild och miljö. Vi som inte njöt av skidåkning i Italien får också betala, på det ena eller andra viset….

• 

Istället för att känna oss lurade och förbittrade, måste vi nu ta oss samman. Inte falla för de enkla lösningarna. Inte skylla ifrån oss. Inte vara elak mot grannar och andra som vi tycker tar galna beslut.

”Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid!”

Aldrig har väl denna text och musik av Wolf Biermann passat bättre än nu?

I Lena Granhagens version – en uppmuntran….. Ta den till dig! 💕

Idag läste jag om en av mina favoriter i en intervju i DN. Det handlade om Suzanne Osten, som numera är i 75- årsåldern men är ”still going strong”. Det är såna människor jag blir inspirerad av, och kan känna att ”66 är ju ingen ålder på en häst…”

….eftersom jag själv är just 66. 😉

I den här intervjun berättar Suzanne Osten emellertid om hur hon pajade sitt knä, en gång när hon skulle springa efter en buss, och sen har hon fått gå med käpp. Hon beskrev hur åldern gör sig påmind genom kroppen och hur trist det är när huvudet är fullt av idéer som man inte kan förverkliga på grund av ett trasigt knä – eller annan kroppsdel – inte kan förverkliga. Hon var mitt i ett regissörsuppdrag och insåg att hon inte kunde visa med kroppen och med rörelse för sina skådespelare hur hon ville ha det.

Att jag läser detta just idag är en händelse som ser ut som en tanke…

Jag har sen länge planerat att videofilma mig själv när jag dansar mina egna ”sifferdanser” till mitt pedagogiska projekt, och hade bokat vår samlingslokal i huset för detta ändamål. Det kändes äntligen som jag tog tag i det här projektet på riktigt. Men så hände det för en vecka sen, som inte fick hända. Jag började få känningar av mitt ”artrosknä” igen. Dock var det inte så illa. Jag provade att dansa alla danser och det gick bra. Jag ville inte ställa in det hela utan var helt säker på att de skulle bli bättre.

Men så i fredags började det värka alltmer, och inte bara i knät utan det smärtade också ner mot foten och upp mot låret. Jag fick lite gamla ischias-känningar också, fast inte i full skala, men mitt fokus var hela tiden att genomföra det jag hade tänkt mig.

”Det har gått över förr”… Tanken malde som ett mantra i min skalle, trots att jag på lördagen hade så ont i knät och och smärtan strålade ner i smalbenet så att jag knappt kunde gå varken nerför eller uppför en trappa, utan att pipa av smärta.

”Räddningen” kom när vi kom hem från vår ”lördagsdemonstration för klimatet” och jag såg en lapp i porten om att de skulle slipa betonggolv i samma trappuppgång som samlingslokalen, hela måndagen och tisdagen – de dagar jag hade bokat lokalen! Det fick alltså avgöra saken, och jag kunde boka om och skjuta upp filmandet en vecka. Att jag hade så ont att jag knappt kunde stappla mig hem från bussen, på något hundratal meter, hade alltså inte förmått mig att omboka lokalen.

Det sägs att viljan kan försätta berg, och viljan var det tydligen inget fel på, men ibland kan ju viljan vara mer än korkad. Hur kan min hjärna förbise alla signaler som kroppen skickar till den? Det vittnar om en slags tondövhet, eller snarare kroppsdövhet…. Att inte lyssna på sin kropp, kan ju vara förödande. Hur många har inte gått till jobbet med feber i kroppen? Hur många har dragit ut på att gå till doktorn i tid?

Allt fint tal om att ”kropp och själ är ett”, verkar väga lätt när det kommer till kritan. Kroppens erfarenhet tycks ganska ointressant. Till och med för mig, som verkligen har jobbat med rörelse, dans och musik, och har sett hur bra det är för all inlärning om använder sig av rörelseinriktad pedagogik. ”Learning by doing”.

Nu när jag har insett detta börjar jag så sakta våndas. Vad vill min kropp säga mig egentligen? Vill den säga:

”Lägg ner det där gamla projektet. Jag tyar inte mer”?

”Du är för gammal för sånt här. Dröm och glöm, att jag tänker skutta runt och fördärva mina leder och ben”?

”Vem tror du att du är egentligen? En evig 30-åring? Tagga ner!”

….Tja? Vad nu än kroppen vill säga har jag tänkt att jag ska förhålla mig mer ödmjuk. Jag ska sluta kräva av den att den ställer upp på mina förväntningar. Jag kommer att be på mina bara knän (?!) att den ställer upp bara just för den här gången. Kanske jag kan blidka den med lite massage och varma bad. Vi kanske kan förhandla om saken, bara jag lär mig att lyssna på den när den säger stopp, i fortsättningen.

En nåd att stilla bedja om….

Det gäller förmodligen i stort som i smått. Om bara vi människor kunde inse att vi inte kan göra om verkligheten så att den passar våra förväntningar och förhoppningar. Om vi kunde lära oss lyssna och lära av tydliga tecken och budskap, skulle vi inte gå över lik för att nå våra mål.

Tyvärr verkar många människor inte lära sig förrän det kanske redan är försent. Och jag måste lära mig att ett helt knä kan vara viktigare än ett fullbordat projekt, även om det svider i själen, om än inte i knät…. Det svider just för att fullbordandet är så nära nu, men nära skjuter ingen hare… 😉

Och än är inte sista kortet lagt och inget hopp är ute innan man har hoppat av!

Fortsättning följer i nästa nummer…

Ha en skön söndagskväll!

😊 💕 🙏

Två viktiga inslag i min vardag nuförtiden. Två dagar i veckan ägnar jag mig åt kultur och två dagar är jag ”klimataktivist”. Resten av tiden är jag väl som vilken vanlig människa som helst…? Fast kanske ändå inte?
En människa = Ett livEn ganska enkel ekvation, kan tyckas. För mig är jag summan av alla ingredienser i mitt liv, varken mer eller mindre. Mina tankar och åsikter grundas ju i vilken miljö och vilket klimat jag har vuxit upp och vilka människor jag mött. Och alla erfarenheter samlas i detta format som är jag – ”En lagom tjock dam i sina bästa år”…. 😉 I dagens debattklimat är det inte lika enkelt, tycks det mig. Inom vissa kretsar är man inte riktigt lika ”människovärdig” om man inte har jobbat och slitit och bidragit till BNP. I ”Arbetslinjens Sverige” bör du helst jobba tills du stupar, för att räknas som en ”riktig” människa. En del människor, som har startat företag och har satt andra människor i arbete är dessutom ännu lite bättre, och bör premieras. Visst är det bra med dugligt folk! Men jag vänder mig mot att värdera en människa efter enbart arbetsvilja.
De bidrar förvisso till produktionen och är allmänt samhällsnyttiga. Men en människa är ju så mycket mer. Ett helt liv och inte bara arbetsliv. Till vilken nytta föds man om bara ens bedrifter vid ett löpande band av tämligen oinspirerande sysslor utförs?Mitt riktiga liv upplever jag egentligen först när jag är fri från arbete. Mina mest klartänkta tankar, likaså. Däremot har mitt i och för sig stimulerande arbete inspirerat mig till nya tankar och influenser, men om jag aldrig hade gjort annat än att arbeta hela tiden hade det inte funnits utrymme för något att leva för. Bara leva av. Pengar är en förutsättning för att du ska kunna försörja dig men pengar kan väl aldrig vara meningen med livet? För mig är det meningsfullt att leva och arbeta för ett bättre liv för alla, men också för mitt eget välbefinnande. Det ena tycks påverka det andra. I ett tillåtande klimat beskyller vi inte varann för att vara lata och odugliga parasiter. Vi klistrar inte etiketter på varann och talar om för varann hur vi ”egentligen” är. I det kulturella klimat jag är uppvuxen i var det inte OK att vara elak mot andra och förhäva sig själv. 
Medmänsklighet var A och O. Men det är ju inte alltid enkelt att leva som man lär. Och människor som känner att de har en lite ”högre moral” än andra utsätts för nitisk granskning och kritik för att de inte alltid kan leva som de lär. Naturligtvis ska man granskas, men frågan är varför bara människor med högt uppsatta moraliska mål ska granskas. Om man bara är en allmänt vanlig, slarvig och omoralisk person får man alltså göra och säga lite som man vill…?Nu har jag kommit till det där kapitlet när jag ska avsluta dagens blogginlägg, och jag inser att jag återigen har kommit långt ifrån det ämne jag hade tänkt skriva om, nämligen tv-serien om familjen Billgren…. 😁…. Så kan det gå!Men det kan bero på dagens rubrik som ledde mig in på andra vägar. Begreppen ”kultur” och ”klimat” är ju vida och djupa och kan innebära i princip vad som helst.
Hur ska jag nu knyta ihop säcken?Kanske med synen på människan som en kulturell människa kontra en arbetande? För många människor kan det nog kännas präktigt provokativt med  konstnärer som gör stora pengar på konst. Att tillhöra en ”kulturelit”. Vem gör det? Och en hel familj, till råga på eländet, som tjänar pengar på… Vadå? Vara skapande, kreativa människor? Jag vet inte vad som är mest provokativt, faktiskt, men jag hör klagomål på denna tv-serie lite varstans ifrån, och inte bara från folk på högerkanten utan också kulturella människor från ”PK-sfären” som säger att de mycket hellre ser programserien om familjen Wahlgren. Det förvånar mig. Jag har absolut inget emot Wahlgrens, men jag har verkligen ingen längtan efter att delta i deras vardag. Billgrens, däremot, både roar och lockar,  trots att det ibland kan kännas fånigt och väldigt mycket ”överklassens diskreta charm” med sommarställen på Gotland och fina våningar i Stockholms innerstad. Lite ”skämmigt” känns det att följa de där roliga och knasiga men ändå intressanta konstnärerna. Jag undrar varför. Men så minns jag min barndom och ungdom med min lite udda ”Familjen Kruskakli”. Pappa som var vegetarian redan på 30-talet och vår familj som nästan aldrig lyssnade på melodiradion utan bara på P2 och aldrig åt vi stekt fläsk eller pannkakor, och inte levde vi heller som andra. Pappa hade sin tandläkarpraktik i våningen och mamma var hans tandsköterska. Mamma var lite udda i sällskapslivet på Östermalm, när hon pläderade för  lika lön för alla. Och udda kände även jag mig som hatade att klä upp mig, helt ointresserad av kläder och mode, trots att mamma ville att jag skulle vara ”modern”  för att inte bli retad i skolan. Det blev jag aldrig, men jag kände mig aldrig hemma i min ”fina” stadsdel. Det lustiga var ju när jag på 70-talet gick på Lärarhögskolan och många av mina studiekamrater hörde hemma i de mest vänsterradikala kretsarna. Där var det fint att ha en pappa som var tunnelbaneförare, och en mamma som var sjuksköterska. Jag höll dessutom med om det. Och återigen var jag en lite udda fågel. Inte för att jag hemlighöll min bakgrund, men jag skröt inte direkt om den…. 😉 När jag nu hör Elsa, som är dottern i den udda konstnärsfamiljen, berätta om hur hon upplever sin familj som udda, trillar en polett ner. Hennes mamma hade väl aldrig de där kläderna som andra mammor hade och hennes fritid bestod inte heller av vanliga familjenöjen. Jag inser att det där udda-skapet kan förena mig med berättelsen om Billgrens. Och det är också det som som provocerar människor att de kanske inte känner igen sig. Eller så känner man igen sig för mycket i en livsstil som man av princip tar avstånd ifrån. Eller så har man både innerstadsvåning och sommarställe på Gotland, men tycker att det är osmakligt att skylta med det. Jag sitter i Tv-soffan och gottar mig och skäms lite om vartannat för att jag trivs med detta Tv-program och känner mig för en gångs skull inte ett dugg PK. Rätt udda för att vara i min kulturella och politiska sfär… 😉 I morgon är det stor klimatstrejk i Stockholm. Om du inte vill att jag ska känna mig udda då, så kom! 😊 💕 🌍

Vad jag skriver om är inte alltid vad jag har planerat från början. Det är väl tjusningen med att blogga, att du bestämmer själv?
Ja, jag tror faktiskt det är det roligaste. För mig…



När jag ibland läser mina gamla inlägg finner jag många  upprepningar – tematiskt – och ibland även ordagrant. Men det gör inte så mycket om det visar sig att jag får nya insikter genom gamla sanningar. Och ni som läser, har sällan läst allt jag har skrivit från början till slut. Några började 2005 och slutade ungefär 2010 när andra tog vid. En slags kanon i ”millroll-läsning”. Jag kan förstås bli lite förskräckt över min egen utveckling, men som sagt… gamla sanningar genomgår nya erfarenheter och jag drar ibland andra slutsatser än jag gjorde för 10-15 år sedan. Eller kanske sen förra året. Men en tankspridd människa som, jag borde ibland styra upp sina tankar och idéer, och därför borde jag nog planera mer vad jag ska skriva om och inte bara slafsa omkring i gamla skor. Visserligen hamnar jag ju förr eller senare i klimatkamp, musik eller något annat angeläget, men kanske skulle jag ändra mig helt? Skapa lite spänning åt mig själv, åtminstone, och inte bara skriva vad som för tillfället är på tapeten?



Jag tänker att jag skulle skriva något helt annat – någon sammanhållande berättelse, av något slag, men jag har tänkt att vänta med det tills jag är helt klar med mitt pedagogiska mattedans-projekt, så att inget skymmer sikten. Fast det gör mig mest handlingsförlamad, för med facit i hand…hur lång tid tar det där projektet egentligen? Det har redan tagit 12, 13 år….

Så nu ska jag ändra strategi och tänka ”Allt genast!” Inget antingen eller, och inget först och sen. Inget ”Ett steg i taget”. Jag får lust att bli lite wild and crazy helt enkelt….
Som pensionär inser man ju nämligen att ju mer man gör, desto mer hinner man. Och tvärtom! Och jag har nog inte tid med att vänta ut mig själv. Det är ganska tjatigt… 😉…. Men också ganska skönt att ta dagen som den kommer. Och att vara lite saktmodig och förtänksam.

Ja, ni hör. Ambivalensens moder, är jag.

Vad var det nu jag hade tänkt skriva från början? Ja, inte var det detta…
😁

Jag hade nog tänkt dryfta lite om realityserier på TV, med familjen Billgren, kontra familjen Wahlgren, som har varit på tapeten nu ett tag.



Men…. Det kräver en annan ingång, som jag inte ska trötta ut någon med nu. Själv ska jag laga lite mat. Man kan ju inte göra allt….
Eller hur var det nu med ”Allt genast”?
Tja. Inte nu i alla fall.


Det får bli ”Allt en annan dag”!
Kanske redan imorgon?

Ta hand om er själva, varann, och den enda planet vi har, så länge så blir det nog nya tapeter snart!

😊 💕 🌍

Detta år kommer att bli ett litet jubileumsår för bloggen ”Tid”.

Sjuttonde juli 2005 började jag skriva…mest för skojs skull. Men jag hade ju då ett annat uppsåt med min blogg, att jag skulle ha den som gemensam ”samlingspunkt” för mig och mina syskon, men därav blev intet. Däremot blev det startpunkt för mitt eget bloggskrivande. När jag berättade för människor om mitt bloggande, undrade de flesta om jag hade något tema… Om det var fotoblogg eller musikblogg, eller…?

Nej, min idé genom livet har väl varit att inte begränsa mig och att inte exkludera någon eller något som har verkat roligt eller intressant. Och så har det även funkat med bloggen.

Men det där med att ”bara” skriva för nöjes skull, står nog inte så högt i kurs. Man ska ha ett syfte eller mål och mening med allt, inklusive skrivande. Helst ska man väl tjäna pengar på sin verksamhet och ha tusentals följare också, men precis som i mitt vanliga liv, har jag väl aldrig haft någon framgångssaga vad gäller just att tjäna pengar. Men jag hävdar nog att jag just därför har levt ett ganska skojigt liv. Jag har ju alltid haft en inkomst så att jag klarar mig, utan större bekymmer, men heller inget liv i sus och dus. Och de nöjen jag har – att skriva och musicera har kostat ganska lite, men gett desto mera.

När jag här om dagen råkade försjunka i mina gamla blogginlägg – vilket ibland händer när jag kollar statistiken för bloggen – såg jag till min förvåning att jag nog det sista året inte har skrivit ett enda inlägg utan att på nåt sätt nämna klimatet, Greta Thunberg, eller att jag i någon bisats har tangerat ”ämnet för dagen”, nämligen den globala uppvärmning vi står inför. Även om jag har börjat i en annan tråd, har jag ändå hamnat där.

Jag vet ju inte, men jag kan inbilla mig att människor i min omgivning, på nätet, och i bekantskapskretsen kan tycka att de har hört nog om det där klimatet nu. Inte för att jag tjatar om det varje dag, men varje vecka lägger jag upp en rapport från veckans strejk på Mynttorget, och numera även på lördagar på Medborgarplatsen, på Instagram och Facebook. Som en liten påminnelse…

Det är möjligt att någon tröttnar, men jag tänker att man får hellre tröttna på mig än att man slutar tänka på den stora klimatkrisen, som kan bli verklighet inom en snar framtid, och redan är det på andra platser på jorden.

Precis som med allt annat jag har hållit på med genom åren är inte heller miljön och klimatet något man tjänar storkovan på. Det finns visserligen folk som påstår att det finns mycket pengar att hämta bakom Gretas rörelse #Fridaysforfuture men ingen har kunnat verifiera denna uppgift på något sätt.

För att återkomma till mitt skrivande, verkar det som om jag mer eller mindre omedvetet har skapat mig ett tema, där alla blogginlägg slutar på ungefär samma sätt och mynnar ut i ett ”ta hand om vår jord, och varandra, och lev väl”, typ…. 😉

Det är ju också lite roligt att se hur allt i livet egentligen handlar om just det, vare sig det handlar om kultur, djur, natur, resor, vänskap, kärlek eller humor.

I ett av mina första blogginlägg skrev jag om kärnkraften. Den frågan var inte särskilt aktuell just då, men nu har den flutit upp till ytan igen. Några partier på högerkanten vill alltså återuppta ett gammalt känt sätt att utplåna livet på jorden, när det nu inte är på modet att göra det med fossila bränslen längre…. På något sätt känns det som om de inte vill oss, varandra, eller de efterkommande generationerna väl, på denna planet. Naturligtvis vill de inget ont, egentligen. Men vad vill de? Jag känner inte att de värnar om livet på jorden. Men för all del… Jag kan ha fel…. 😉

Jag säger som Tage Danielson:

”Utan tvivel är jag inte riktigt klok”.

Vad jag ville komma fram till med denna text var att jag trots allt har varit ganska envis, tidvis, med ett tema som alltmer har överskuggat allt annat. Och jag inser att det finns inte tid för mycket annat i framtiden heller…

Att min blogg heter Tid satte väl trenden direkt, utan att jag egentligen begrep det själv. En så kallad oanande envishet… För…med risk för att tjata ut er ännu mer…

… Vi har inte all tid i världen att rätta till våra misstag, så vi måste ta oss tid att göra det nu!

😊 💕 🌍

”…. Ja, ja…tjôta….”