Tid

Nu blir veckorna allt mer kompakta. Allt ska ske och alla ska vara glada och njuta av det som sker samtidigt. Inklusive väder och vind. Idag tillkännagav sjukvårdsministern Gabriel Wikström att han är sjukskriven pga utmattningssyndrom. Det är inte första gången för hans del, men den här gången kunde han känna igen symptomen och tack vare det ringde han läkaren i tid.  Han kände sig inte nedstämd denna gång. Så långt hade det inte gått.

Det är lite som jag har känt under året. Jag vet ju hur det var förra gången och jag vill inte på något sätt hamna där igen. Ibland behöver man flagga många gånger för sina chefer för att de ska fatta att läget är ansträngt. De kunde jag inte förra gången, eftersom jag inte förstod själv vad som hände. Att både vara skör och känna sig utsatt och att samtidigt stå upp för sin sak är inte så lätt. Men andra gången vet man ju bara alltför väl vartåt det barkar när sömnbrist slår till, trötthet, vissa minnesluckor, spänningshuvudvärk, lätt till tårar. Om jag tar på mig allt själv,  är det svårt att hävda min rätt att säga nej till chefen, som lägger på mig arbetsuppgifter som egentligen inte hör hemma på mitt bord. 

Det är då det brister.

Nu har jag lärt min läxa, liksom sjukvårdsministern, men det är ju ändå en dyr läxa många människor får betala med långa sjukskrivningar, för att lära oss hur vi ska parera och undvika många minor i arbetslivet. Som om det vore vårt fel att inte arbetsmiljön fungerar. Till på köpet finns det partier som på riktigt anser eller insisterar på att människor som är sjukskrivna fuskar, eller att de borde gå tillbaka i arbete tidigare. Tillbaka till ett arbete som gjorde dem sjuka? Grattis till en dålig idé!

Jag fick efter en termin börja rehab-träna i en skola som hörde till vårt rektorsområde. Det kändes perfekt, med en underbart gullig och omtänksam ”mentor” som stöd. Då kunde jag sakta men säkert jobba mig tillbaka till min fulla arbetstid efter ett läsår. Sedan friskskrev jag mig själv och sökte och fick ett musiklärarjobb, men det är en annan historia…… 😉 

Så småningom letade jag mig tillbaka till min gamla skola och hamnade lite i bakvatten i förhållande till min gamla tjänst. Först nu, i elfte timmen, har jag fått tillbaka min tjänst som lärare i förskoleklass, ett år före pension. 

Och det allra bästa är att min mentor från 10 år tillbaka ska komma till vår skola till hösten och jobba med mig i ”min” blivande klass och på vårt fritids. 

Jag får nypa mig i armen. Det är för bra för att vara sant….men man ska aldrig ropa hej. Det kan gå fel, men det kan också gå hur bra som helst! Jag röstar för det sistnämnda. 😉 

Bara en väderleksrapport. Morgonen var kall men solig. Eftermiddagen var varm och solig.

Någon var trött i vilket fall.

Själv vågade jag inte cykla på grund av halkrisk i arla morgonstund. På eftermiddagen hade jag snarare runnit bort på grund av värmeslag, men nu skedde lyckligtvis inte det. 

På jobbet kändes undervisningen mer levande än vanligt.

Barnen fick stifta bekantskap med ett och annat yngel – måhända en och annan slyngel? 

Grodor är också människor….. 😉 

Efter de små grodorna och annat smått och gott, var det inte fel att åka hem igen.  

Den vanliga turen med tunnelbanan på morgonkvisten och sedan bussturen på eftermiddagen, får duga i brist på att cykla hem en fredag efter jobbet… 

Och över alltihopa, lyser moder soool… 😉 

Trevlig  helg! 

Så kom den äntligen – min nya mobil. Som ett brev på posten, bokstavligt talat. Det är faktiskt fantastiskt att jag gjorde en skadeanmälan i tisdags så att jag kunde hämta min nya lilla svarta idag.  Det är nästan så att man kan börja tro på…. Postnord, igen. 

Det är inte det att livet är lätt att leva ändå. Det stora lösenordseländet har just tagit fart, men en del löser sig efter ett tag. Mina mest aktuella lösenord messade jag nämligen till mig själv. Gör inte det! När sim-kortet fördes över från den gamla till den nya mobilen trodde jag att mina gamla meddelanden skulle följa med….. Så dumt  av mig. Inte ens kontakterna fanns kvar.  

Min Facebook-app funkar inte längre för att jag skrev fel lösenord så många gånger så de trodde att jag var kriminell och ville ha foto på mitt Id-kort!!!

Nu funkar inget lösenord till Facebook, varken gammalt eller nytt. Men på min laptop kan jag fortfarande vara inloggad på Facebook, än så länge… Man får vara tacksam… 😉 

Och nog är det skönt att ha en liten mobil igen även om jag nästan har hunnit vänja mig vid att inte ta fram den vid varje välvalt fototillfälle…. 😉 

En liten tankeställare har jag fått, ändå. 

Livet kan levas och levas gott utan att ständigt dokumenteras. Det är svårt, men det går…. Men, now I’m back….  

Huka er! 😊 

Och mellan hårklyverierna med mobilen var vi källaren för att rulla ut sommardäcken, för…. 

Vad ska väck? Vinterdäck! 

Men…  vad ska in? Mobilen min…. 😉 

Ska vi skicka  nyanlända ensamkommande barn till Afghanistan i detta läge, eller ska vi vända,  och göra om och göra bättre?

Den frågan har bara blivit mer och mer aktuell under våren och nu är läget akut!

Alla har rätt till ett liv, är den röda tråden….

Jag skulle önska att regeringen fattar lika kloka beslut som de gjorde när det gäller ID-kontroller i Öresundsregionen. Jag hoppas att min önskan går i uppfyllelse, för annars vet jag inte hur det ska gå. Men vi får aldrig sluta kämpa och hoppas!

I övrigt inget nytt under min egen sol, förutom att jag cyklade till jobbet idag för första gången i år. Det känns hoppfullt att vara i farten igen, även om alla andra cyklister cyklade om mig och förbi.

Än så länge…

Men jag kommer igen……närmare jul….. 😉

Hoppet är det sista som överger människan, så hopp och lek!

Det är verkligen skönt när den första riktiga vårdagen kommer. Den råkade sammanfalla med den första cykeldagen. Solen sken och många var på väg till Kungsträdgården, precis som vi var.  Vi ville hitta och stödja den kämpande gruppen ”Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa”, eftersom de skulle vara där och samlas klockan 14.00. Deras tuffa kamp för amnesti för de ensamkommande barnen känns verkligen nödvändig men tuff, men vi såg aldrig gruppen. De kanske faktiskt var där men var svåra att hitta i detta myllrande hav av människor och vajande röda fanor.

Annars var det naturligtvis festligt och färgstarkt att röra sig bland alla människor som samlar sig för ett bättre samhälle för alla, medan körsbärsträden står i full blom. Glad att jag inte missade blomningen i år.

Men ibland blir det lite komiskt med skanderandet. När cykelbanorna blev för fullproppade för att cykla på steg vi av och gick  med cyklarna i tåget. När de ropade ”Känner ni stanken från Handelsbanken…” kände jag mest ett vemod över hur även en paroll kan återvinnas från 70-talet. På den tiden handlade det nog om Enskilda banken, men sak samma…. 😉

Jag är glad att människor engagerar sig, och att så många gjorde det idag kändes friskt, men det vore  roligare med lite modernare formuleringar, annars tenderar även de  gamla återvunna formuleringarna att kännas lika unkna som det de vill uttala sig om. Fast om det görs med viss självironi, må det vara hänt……

Eftersom jag inte kunde fotografera med den trasiga mobilen, och inte heller kameran från fornstora dar är användbar, får jag väl också återvinna, tänker jag. Men det är svårt att hitta en första maj från tidigare med så strålande sol och så många glada demonstranter och turister som står bredvid och njuter av väder och vind.

Oavsett allt, känner jag mig befriad i själ och kropp varje år när cykeln kommer fram. När jag glider hem  på Götgatan med Globen i fonden och i god fart flyger förbi gående och bland även bilåkande. Ingenting kan stoppa mig, känns det som.

Och plötsligt blir jag också återvinningsbar. Det är vi ju egentligen alla. Användbara i perioder, och så ligger vi i träda ibland. Men så kommer vi ut och känner igen oss i rörelsen, i dofter och ord och bland vissa människor och i vissa sammanhang. Vi är kanske inte överens med dem vi möter men vi delar ändå samma tonspråk, för att tala i musikaliska termer.

Att ta fram cykeln en vårdag väcker hos mig en ungdomligare känsla. En känsla jag har haft sen 20-årsåldern, att jag blir lättare och snabbare ….och obunden. Kanske till och med lite smartare?

Det är som ett lager av känsla av frihet i denna rörelse, från tidig ungdom. Jag är inte riktigt samma människa, men samma känslor stiger upp ur min kropp varje gång. Inte lika unkna som stanken från Handelsbanken, dock. Man kan ju alltid hoppas! 😉

En konfirmation med middag och gott sällskap hörde till de bra sakerna.

Att Brynäs förlorade i SM- finalen hör till de dåliga. Men sämst var att jag tappade min älskade mobil i gatan på hemvägen. Det är en sak jag ogillar med pekskärmar….mobilen blir totalt obrukbar när glaset går sönder.

Shit!

En ny mobil? Jag vill inte…… =(

Men  övrigt har vi det bra och alla vi levande varelser här hemma lever och har hälsan.

Det är huvudsaken. Eller hur? =)