Tid

Dagen började bra, tyckte jag. Sol inne och sol i sinne. Jag hann med tunnelbanan som skulle föra mig fram i tid. Trodde jag… Den startade, men snart märkte jag att den bara kröp fram i snigelfart. Efter en lång stund informerades vi om att det tyvärr hade skett en olycka vid T-centralen. Vårt tåg skulle vända vid Slussen. Suck! 

Det blev en annorlunda resa via röda linjen och en knökfull buss 4 över Västerbron. Framme efter 50 minuter istället för efter 30. Inte så illa ändå. Tur att jag inte jobbar i Hässelby. Då hade jag väl inte varit framme än…. 😉 

Vid sådana här tillfällen får man ändå lite perspektiv på tillvaron. Så mycket som tas för givet. Så självklart att just jag ska komma dit jag ska på den tiden det ska ta. Blir det något fel börjar det krypa i kroppen av olust. Jag kommer försent, och fast jag inte kan rå för det känner jag skuldkänslor och nästan ett lätt illamående, ända tills jag får kontakt med min kollega på jobbet som säger att det är lugnt. Då släpper känslan och det får bli som det blir. Nästan som ett miniäventyr mitt i vardagen, bara att ta en annorlunda väg. Det kanske jag borde bjuda mig själv på lite oftare. En ny väg som piggar upp en aning, så att jag inte bara går till jobbet som en zombie varje morgon. Eller som isbjörnarna på Skansen…. 

Men mitt i mina tankar om omväxling erinrar jag mig att det fanns någon eller några som hade mest ”otur” just denna morgon. De som råkade ut för olyckan som var upphov till alltsammans. Man får sällan veta vad som har hänt, som trafikant, bara att det har hänt, och alla andra som inte åkte tunnelbana just den tiden vet ingenting alls. Tänk så många parallella liv som levs där så många passerar varann och ser varann utan att ha en aning om varandras liv.

Men nu var det ju så, att jag hade planerat att cykla till jobbet den här månaden, men det var ju bara det att polarkyla, hagel och drivis kom emellan. 

Och om jag hade cyklat imorse, hade jag förmodligen kommit försent också, utan att ha något annat att skylla på än min dåliga kondis…. lyckligt ovetande om den olycka som annars hade hindrat min framfart.

Jag måste starta i tid för att inte komma i otid, med den kondis jag nu har. 

Fast kanske ingen cykling imorgon. Då ska det regna… Och jag ska öppna på fritids vilket innebär att jag MÅSTE komma i tid! Om jag nu ska skylla på nåt…. 😉 

”Har du bloggat klart nu, matte? Jag tycker du ska gå och lägga dig nu så att du kan gå upp tidigt imorgon bitti. Ska du öppna fritids, sa du? Då måste du cykla hemifrån innan du har vaknat, för att hinna i tid. Så som du pustar och flåsar bara du kastar lite bollar till mig,  behöver du all tid i världen…  😉” 

Idag firar vi att facebook-gruppen #jagärhär fyller ett år. 🎂 

Det handlar om närvaro. Att finnas där för någon som känner sig utsatt eller är väldigt ensam bland oliktänkande i ett kommentarsfält, och dessutom blir hånad för det. ”Rör inte min kompis”,  typ. Det var ju också en rörelse mot mobbning för ett antal år sedan. Det handlade också om närvaro. Att finnas till för någon och inte bara låta sig uppslukas av den tysta massan. Då var ju närvaron mer fysisk och de som stod upp för en kompis kunde omedelbart råka illa ut själv. 

Nu hotas också människor till döds på nätet och även om ingen råka illa ut direkt, kan man inte gå säker längre. Särskilt inte om man är feminist eller homosexuell eller vänsterpartist, och om man vågar stå upp för mänskliga rättigheter och den värdegrund vi alla borde bygga vår tillvaro på. Då kan hot gå till handling. 

Att känna tillit och omsorg om varandra. För att våga säga vad man tycker i känsliga frågor är det viktigt att inte känna sig ensam. Tack vare ”#jagärhär kan de otäcka och hatiska kommentarerna dränkas i en vänlig flod. Men det är ingen partibunden grupp. Vem som helst som blir attackerad kan få hjälp av gruppen, såvida inte den personen skriver hatiska kommentarer själv, förstås.

Att ha olika åsikter är inte samma sak som att bli mobbad. Sköts debatten med ett hyfsat språk och vänligt tilltal, är det mesta möjligt.

Det var Mina Dennert som tog det fantastiska initiativet för ett år sen, med anledning av allt hat och hot som florerar på nätet. På ett år har gruppens antal medlemmar stigit från en till över 70000 medlemmar.  

Bara det gör att man kan börja tro på mänskligheten igen. 😊 🎉 🎶 

Häromdagen tänkte jag för mig själv att det var länge sen jag kände av mitt onda knä och jag  övervägde nästan att plocka ur knäskyddet ur väskan imorse, men hejdade mig. Så konstigt att jag bara någon timme senare fick ont i knät. 

Det är inte första gången något sådant händer. Om jag någon gång har tänkt att nu ska jag inte bli förkyld mer den här terminen, så nog exploderar all hosta och nysningar och huvudvärk och halsont, på en gång. Numera vet jag att jag aldrig mer ska tänka så….. Då är det förkylt nämligen. 

Aldrig ta ut en seger i förskott! Däremot går det bra att bocka av framgångar och goda ting i efterhand. Jag har aldrig märkt av någon backlash i det fallet. 

Idag kändes det som en bra dag, törs jag säga. Det mesta flöt på enligt beräkningarna, och solen sken och barnen var i huvudsak glada. Och så är det förstås fredag. Veckodagen vi ser fram emot hela veckan. En hel helg framför oss. Att bara få vara den man är utan yttre krav och större motgångar.  Men så enkelt är det inte för alla. 

Läste just en artikel om människor – kvinnor – som drabbats av utmattningsdepression, men inte pga jobbet utan med anledning av alla krav från egna barns förskolor och skolor, släktingars krav på att det ordnas födelsedagskalas och diverse aktiviteter samt sambons, och barnens, och personens egna högt ställda krav på ett fungerande hem. 

Lyckligtvis har jag en pensionär hemma som sköter det mesta av marktjänsten och ställer mycket få och rimliga krav på mig, och katten har just inga andra krav än att få ligga en stund på mitt onda knä, att få leka med en boll då och då, men framförallt att få lite ”ning”  (hennes ord för räkor) varje fredag…..  

Så… Jorå…. Idag är det dags igen för veckans matte-plikt. 

Och för egen del är jag glad alla ”ont-i-knä-dagar” att jag kommer upp ur fåtöljen över huvud taget…. 😉 

Trevlig helg! 

”Varav hjärtat är fullt talar munnen”,  heter det i ordspråket. Kanhända stämmer det, men om munnen nu har talat i 71 dagar – eller som i det här fallet när pennan har skrivit, eller fingrar har blippat över tangentbordet – då är kanske inte hjärtat mer än halvfullt längre. Är det inte nog med uttryckta tankar och ord nu? Borde inte hjärtat hålla tillbaka lite och släppa fram andra inre organs formuleringar och uttryck? 

Ibland känns hjärtat överexploaterat. Alla ska känna och agera efter sina känslor. De är våra ”heliga kor”. 

-”Du måste göra det som känns rätt för dig”, säger man till varann. Det är något fint med att tala från hjärtat och att inte vara så förnuftig jämt. Men i min hjärna växer tankar fram, som kanske visserligen är delvis känslostyrda, men det finns ändå en logik bakom tankarna som ibland kan medföra att jag avstår från den där chokladbiten, eller gör att jag ser mig omkring när jag går över gatan istället för att kolla in ett sms i mobilen samtidigt. 

Jag behöver ju inte vara känslokall bara för att jag låter förnuftet styra ibland. Tvärtom kan ju mitt förnuft styra mig bort från ett känslostyrt ego och till ett mer empatiskt världstillvänt. 

Om en människa kan ta in omvärlden och samtidigt använda sig av sina egna upplevelser och tankar för att förvandla och omvandla detta till en ny tanke som ger nya idéer och nya meningsutbyten, anser jag att den människan har mognat som människa. Denna person har inte fastnat på en treårings nivå, där jagets känslor och viljor försöker styra omvärlden. Det kanske är skönt för jaget som låter hjärtat styra, men omgivningen skulle nog önska lite mer förnuft och mindre känsla.

Men ”för mycket och för lite skämmer allt”, enligt ett annat gammalt ordspråk, vars innebörd nog inte är så gammeldags, trots allt. 

Med tanke på att ett stort land i väst styrs av en man som låter sig styras av känslor och mycket sällan låter förnuftstyrda ord spridas i hans twittrande, vore det önskvärt om resten av världen lyssnade mer till sitt förnuft, som motvikt….. utan att vi för den skull behöver bli känslokalla. 

Endast Arktis isbjörnar kyla kräver – men vår varma hjärtliga omtanke behöver – för att överleva i ett inte tillräckligt bistert klimat. 

Att få balans i känsloliv och i ekosystemet bottnar kanske i samma tanke….

Både och! 

En kärleksfull intelligens, typ

Kan det vara nåt? 😉 

Nu är det inte långt kvar. 

Om en månad är vårterminen över och barnens sommarlov har börjat. Jag har avslutat mitt hundradagarsbloggande. Bara en veckas jobb kvar före ledigheten. Bara några dagar kvar på fritids för mig och några studiedagar och sen…  Poff! * 

Jag undrar om sommaren blir en vanlig sommar, eller vad kommer att hända? 

Hagel och drivis eller tropisk orkan eller regn och översvämningar? Kanske blir det hetta och torka hela sommaren med allt vad det innebär?  

Vädret börjar nästan bli  lika lynnigt och oförutsägbart som Donald Trumps politiska utspel. 

Tänk, att jag är nog ganska traditionell i just vädersammanhang. En vanlig hederlig svensk sommar är allt vad jag begär. Lite lagom småvarmt och lagom regnigt och blåsigt. Några veckor med medelhavsvärme är helt Ok, förstås. Men inga överdrifter, tack…. 

Ingen Trumpsommar här inte! 😊 

Inför nästa läsår har jag många funderingar och ett nytt uppdrag. Allt känns roligt och jag känner mig lite pånyttfödd så här i slutfasen av arbetslivet. Spännande utmaningar men också välbekanta, med lagom avvägning så att det inte går på rutin men ändå skönt att det får gå på just rutin. 

Men det finns en sak jag inte ser fram emot och det är det här med hur jag ska hålla reda på mina papper.  Jag går och planerar för hur jag ska skaffa olika backar som jag märker på olika sätt för att jag inte ska blanda ihop alltsammans. 

Papper till mig från skolan, från skolan till mig, från fritids till föräldrar och tvärtom.  Från sjuksyster till föräldrar, från föräldrar till….. 

Hur många backar blir det? 

Jag kan nog inte räkna dem alla, men jag vet att är det något som kan stressa mig är det borttappade papper. Viktiga papper, alltså. 

Men så tröstar jag mig med att jag brukar i alla fall inte slarva bort det allra viktigaste, nämligen barnen. Jag är inte särskilt slarvig, men jag är lite disträ och det brukar inte gå ut över barnen. Men papprena ligger risigt till….  😉 

Annat jag funderar över är världshändelser, som det franska valet, och de högerextrema som brer ut sig i världen men som ändå har blivit lite motade i grind. Jag tänker på klimateffekten och vad den medför. Jag tänker på att vi har en svinkall maj månad och att även extremt väder beror på klimateffekten. En gång läste jag att, om isarna smälter kan Golfströmmen ta en annan bana, vilket ledar till ett ännu kyligare klimat i Norden. Hoppas att jag minns fel, men en dag som denna känns det inte alltför avlägset. 

Hellre för kallt än för varmt. Men om andra delar av världen runt Ekvatorn drabbas av extrem hetta istället….? 

Hur ska vi då göra med klimatflyktingarna? Ska vi hjälpa dem på plats? Skicka parasoller och önska dem lycka till? 

Tja….. Med vår ”humana” migrationspolitik finns inget annat att vänta, kanske?

Men nu ska vi inte måla fan på väggen,  för nu ska vi glädjas åt framgångar värda att glädjas åt…… Hmmmm…. 

Jag funderar lite till på det där sista. 😉 

Idag, den åttonde dagen i maj, svepte inga ljumma vindar över favoritparken på Kungsholmen. 

Det gjorde inget, för barnens del. Det finns alltid något att göra och eftersom det var en av de kallaste dagarna på evigheter var vi praktiskt taget ensamma i parkleken. 

Det fanns cyklar till alla som önskade och även korven räckte och blev över. Det var nog bara personalen som hann tänka på väder och vind….

När leken var slut gällde det att parkera rätt och säga adjö för den här gången. 

Och för min del var det dags att packa ihop min gammel-mobil och skicka tillbaka den för att försäkringen ska gälla. Det var sorgligt på sätt och vis när den blev liksom levande begravd. 

Eftersom jag inte kunde kommunicera med telefonen via pekskärmen kunde jag inte heller stänga av den och låta den vila i frid. Men lycka till på färden! Vi kanske hörs….

Men vad som förlängde och förhöjde min dag till sist och förvandlade en kall dag till en varm, var en fin och underhållande gratiskonsert på Kungliga Musikhögskolan. Det är studenterna som framträder,  men fast det är gratis behöver man för säkerhets skull boka biljetter. Det kan bli fullsatt.

Alltid lika skeptisk till att dra iväg efter middagen en vanlig vardagskväll. Dels på grund av trötthet och dels av bekvämlighet. Men precis som när jag ska gå iväg på körrepetition ångrar jag mig sällan efteråt, och det gör jag heller inte när jag har varit på en bra konsert. Det gäller bara att bejaka upplevelsen  och försöka undvika ”soff -försoffningen” för en kväll, för god musik förlänger dagen. I det här fallet var det folkmusikerna som förgyllde och förlängde tiden trots att själva konserten varade bara en timme. 

Och därpå  bugar och tackar vi för idag.

Även Slussen blir förgylld i kvällsljuset. 

Hej då! Vi ses imorgon! 😊